mindfulnessmamma

 

Idag när jag klickade in mig på en av våra stora tidningar möts jag igen av det där ordet som jag tycker har fått alldeles för stort utrymme och ges alldeles för stort värde idag, smaljeansen. Jag vill därför påminna om mitt inlägg Det stora i att komma i ett par byxor?

 

 

Jag hör alltför många som strävar efter att komma i de byxor de har hemma liggandes i garderoben, som de kunde ha för några år sedan men som inte längre går att stänga igen. När de sedan "lyckats" kommer ofta beröm och beundran som ett brev på posten och jag måste undra, vad är det för beundransvärt? I själva verket bidrar detta till att öka fokuset på utseende och vikt. Vad är det som är så stort denna människa åstadkommit att vi måste hylla en sådan sak? Beröm och beundra, men varför inte för helt andra saker? Vi kan alla vara en del i att minska fokus på sådana här saker, välja om vi vill vara en del av det eller inte? Vill du?

 

Jag kände en stor sorg att lämna de minsta storlekarna, men jag inser att vuxen människa inte ska bära kläder från barnavdelningen och jag har insett att jag i min friska välmående kropp inte är en storlek 34. Jag accepterar det helt och fullt och trots att jag så länge varit så fokuserad och fixerad på kropp, vikt och storlekar kan jag med handen på hjärtat säga att jag idag inte värderar siffran på storlekslappen högt, inte alls. Jag värderar den inte alls. Jag värderar mig inte alls efter storleken på de kläder jag köper och jag skulle aldrig någonsin avstå från att köpa ett klädesplagg för att jag tycker att siffran på lappen är för hög. Jag väljer den storlek som är rätt för mig, de modeller på plagg som sitter skönt på mig och de kläder jag tycker är snygga!

 

Mitt värde sitter varken i min vikt, min kropp eller i siffran på storleklappen på de kläder jag bär. Det kan låta självklart, men med en ätstörning i bagaget är det en stor sak och en stor seger att det förhåller sig just på det sättet.