Frisk och fri- föreläsning om ätstörningar

 
 
Nu är jag igång-den första Frisk och fri-föreläsningen är gjord. Förra veckan hade jag den på en grundskola i Luleå för skolpersonal. Det kändes riktigt roligt och givande! Tiden gick mycket fortare än jag trott och jag fick verkligen mersmak. Jag vill föreläsa mer! Det var ett sånt där tillfälle när jag blev påmind om varför jag håller på med ätstörningsrelaterade frågor.
 
 
 
 
 
 
 

Utbildningen/föreläsningen bygger på rubrikerna Om ätstörningar, Självkänsla och självförtroende, bemötande och hälsosamt ledarskap.

 

 

 
 
 
Jag tycker att materialet är väldigt bra och ger mig möjlighet att lägga upp en föreläsning på ett sätt som jag tror ska passa den grupp jag ska möta. Det passar också väldigt bra att blanda egna erfarenheter med materialet. Jag har ytterligare en Frisk och Fri inplanerade. Nästa gång är det dags att möta föräldrar!
 
Kommer du i kontakt med barn och unga i ditt arbete? Arbetar du inom skola, idrott eller föreningsliv? Kanske du är intresserad av Frisk och Fri? I sådana fall tycker jag att du ska kontakta Frisk och fri-riksföreningen mot ätstörningar (tidigare Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt)
 
 
 
 
 
 

Mindfulness och ätstörningar

 
 
Spånar litegrann inför en artikel jag ska skriva om mindfulness och ätstörningar! Två områden jag har mycket erfarenhet av och även i kombination. Mindfulness har varit betydelsefullt för mig under min tid som sjuk och under mitt tillfrisknande!
 
 
 
 
Jag vet att man kan bli hjälpt av mindfulness. Att man kan hjälpa sig själv genom att öva. Jag hade glädjen att komma i kontakt med en så fin och mysig instruktör som jag var i kontakt med i flera år.
 
 
 
 
 
 
Har du någon erfarenhet av mindfulness och ätstörningar som du vill dela med dig av? Kanske har du blivit hjälpt av mindfulness? Kanske har du något speciell övning som du särskilt vill tipsa om?
 
 
Be mindful.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Skippa sockerförbudet och må bättre!

 
 
Häromdagen hittade jag den här texten på framsidan av en tidning! Yes, tänkte jag. Det ligger mycket i det här. Det här skulle lösa en del problem för många människor. Det skulle befria många från skuld och skam.
 
 
 
 
 
 
Idag har sockret gjorts till något förbjudet på många håll och något som man nästan ska skämmas över att stoppa i sig. Det finns de som förespråkar sockerfritt till den milda grad att de svartmålar det och stämplar det som totalt fel. Var och en får och ska välja själv, men jag vill befria oss från dömande och från pekpinnar. Bort med förbud och tabubeläggande. 
 
Det har blivit en hysteri kring att hålla barnen sockerfria också, till den grad att jag är rädd att vi gör våra barn en otjänst. Det vi gör väldigt laddat blir också väldigt lockande. Jag tror på ett mer avslappnat förhållningssätt där det kan vara okej att äta kanelbulle och mjölk till mellanmål en vanlig veckodag för att man är sugen på det, istället för att "vänta" till en särskild dag när man kanske inte ens är sugen på det.
 
Jag kan inte se ett enda skäl att inte tillåta varken mig själv eller mina barn att inta något sött varje vecka! Varför skulle jag neka barnen en Fanta till Max-maten eller bannlysa godispåsen efter lördagsmiddagen?
 
Jag köper inte ens det där utspridda "unna sig" tänket. Jag kan inte se något fel med att gå med vänner på café, dricka en cappucino och äta en stor god chokladboll med pärlsocker på och njuta av det-sött och gott och alldeles underbart och fullkomligen ok även om det skulle ske varje vecka. Att många just gör sådant här förbjudet för sig själv och att det finns de som svartmålar sådant här gör att så många mår dåligt över ätandet och njutandet. Inte tyvärr minst de själva är jag rädd för.

Det skulle befria oss för mycket om vi skulle bli av med sådant här. Idag har det här med sockerhysterin gått alldeles för långt. Jag upplever det som att det här med att avstå från det söta till viss del har blivit en slags prestation, en slags duktighet.
 
Skippa sockerförbudet och må bra- en påse godis eller en kanelbulle då och då är ingen fara, varken för kropp eller själ! Jag tänker fortsätta med mina chokladbollar när jag går ut och fikar, annars kan jag lika gärna stanna hemma. Slappna av, lev, njut och må! Ätande ska inte vara kopplat till förbud och skuld.
 
 
 
 
 
 

Dåligt bemött inom vården


Sitter på vår stads jourcentral och väntar på att få träffa en läkare. Jag kom hit för att sköterskan jag pratade med i telefonen bad mig komma hit. Jag behöver min medicin idag för att inte må ännu sämre och de kunde inte hjälpa mig att få ett recept förnyat utan ett besök.

När jag väl kom hit möttes jag av en mycket tvär kvinna som kort förklarade att "vi brukar inte förnya några recept här", trots att jag förklarade att jag blev hänvisad hit. Trots att jag förklarade att jag mår dåligt redan och vet att jag snart mår ännu sämre. Hon konstaterade tvärt att "man måste lära sig att komma ihåg att förnya sina recept i tid". Inte ett leende. Inte ett ord som tydde på den minsta vilja att hjälpa mig.

Vem sätter sig på en jourcentral en söndag för nöjes skull? Tidigare hade jag bara blivit ledsen. Idag tänker jag inte ta någon skit för att jag dyker upp här och ber om hjälp.

Jag mailar högst ansvarig när jag kommer hem-för andra gången vad gäller det här stället.


Söndagsblogg, trötthet och irritation

 
 
Förkyld och helgtrött. Har flera blogginlägg på sig ligger och väntar på att bli skrivna. Det kommer senare idag.
 
Först ska jag ta mig i kragen och ge mig själv lite frisk luft som förhoppningsvis piggar upp och också hjälper mig att bli av med lite irritation över att jourcentralen inte kan hjälpa mig att förnya ett recept på en medicin jag haft i flera, flera år, utan att jag behöver komma dit, vänta och besöka en läkare i ett par minuter. Varför kan de inte bara titta i mina journaler för att direkt kunna se historiken? Känns något drygt att sitta där länge en söndag för något som bara tar ett par minuter.
 
Ha en bra söndag alla vänner och bloggläsare!

Tyst på bloggen


Hej på er bloggläsare!

Nu har det varit tyst på bloggen ett tag. Det är fullt upp i livet och jag har inte prioriterat bloggen på sistone. Jag har flera saker att skriva om, snart, snart.

Jag saknar både skrivandet och själva bloggandet, men mår också bra av att kunna välja bort det för ett slag. Att sträcka ut mig på soffan och se en film. Att bara göra det nödvändigaste vid datorn. Att göra helt andra saker.

Kram på er alla så hörs vi snart igen!


I radio om Luleås lokalavdelning av ABK

 
 
Som ni kanske redan läst här på min blogg gör jag just nu var jag kan för att få Luleås lokalavdelning av Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt att leva vidare för att kunna växa och utvecklas!
 
 
Idag sändes radioinslaget som spelades in tidgare i veckan:
 
 
 
Bild: Radio Norrbottens hemsida
 
 
 
Lyssna: "Många kommuner har inte någon behandling mot ätstörningar"
 
 
Jag har framtidshopp och tro! Lokalavdelningen behövs i Norrbotten och jag gillar verkligen att vara en del av Riksföreningen!
 
 
 
 
 

The Reason-av gästbloggare Liselotte Melander

 

 

The Reason

 

 

 Under mina första år som drabbad läste jag otaliga notiser, artiklar, och reportage om andra sjuka. Ungefär så här långt lågt in i ingressen hade orden distanserat sig från min verklighet. Begrepp som “smal-hets”, “kroppsideal” och “tonårsflickor” verkade rent pavloskt knutet till ordet “anorexi”.

 

 Jag hade aldrig någon önskan att bli smal. Jag hade inget utseendeideal jag ville uppnå. Jag var definitivt inte tonåring. Jag var 23 år gammal, hade sambo och en 2-årig dotter. Jag tyckte om både mat och träning, men hade för länge sedan insett att varken dieter eller timmar på gymmet skulle förvandla min kroppsform.

 

 Däremot ville jag ha ett barn till. Och jag visste att det första varit en ren slump – ett s.k. mirakel. För min kropp svek mig. Redan som 15-åring insåg jag hur mina hormoner jobbade mot mig. Jag ska inte ljuga: som ung tjej var det inte kul att ha en insulinfunktion som gav kolhydratsug och en rund mage vilken dagliga aerobicklasser inte kunde rå på. Men tanken på att sluta äta kändes absurd. Tills jag läste om hur personer med mitt syndrom* kunde ha lättare att bli gravida om de “gick ner några kilon”. Och tills jag av en iskall kvinna i läkarrock fick höra att jag minsann inte var gammal eller sjuk nog för att få någon hjälp av vården. Då var det snarare tanken på att ge den där förrädiska kroppen näring som kändes absurd.

 

I tre år varvade jag svält med att äta precis tillräckligt för att lura läkarna. Då läkarna ifråga alla var verksamma inom en disciplin – reproduktionsmedicin – där övervikt ses som ett av grundproblemen, var det inte så svårt. Och tidningsartiklarna fortsatte att handla om helt andra människor än jag. Min anledning att inte äta var ju så mycket mer påtaglig än några modeller i en veckotidning.

 

När jag var 26 år gammal försvann anledningen. Jag blev gravid. Och sjukare än någonsin. De nya vita rockarna gratulerade till mirakel nummer två och tackade för en blivande mor som inte gick upp några onödiga kilon. Barnmorskan började nog bli misstänksam mot slutet, när mina kinder blev allt mer urgröpta. Men magen växte och jag hade blivit proffs på manipulation. Dagarna innan min andra dotter föddes vägde jag mindre än när jag startat min fertilitetsbehandling – och då hade jag fått ljuga mig till en normalvikt för att få den.

 

 Nu satt jag där med allt jag någonsin önskat och nya artiklar att inte känna igen mig i. För det var varken några baby-blues eller mjölkstockning jag var drabbad av. Jag var svårt sjuk i anorexi (och givetvis helt oförmögen att producera bröstmjölk).

 

För det är så det fungerar. Anledningarna till att en människa drabbas av en ätstörning är lika homogena som gruppen drabbade. Men när sjukdomen väl fått fäste spelar det inte längre någon roll – att bli frisk är en betydligt mer komplex process än att korrigera ursprunget till varför man blev sjuk.

 

 Även om det så klart kan underlätta om man lyckas. Jag fick kämpa länge och på många sätt för att bli fri. Men när jag en dag insåg att jag inte skulle ha fler barn kunde jag i alla fall släppa tanken på att hämnas på min kropp. Vi kanske inte har slutit fred helt och hållet än. Men definitivt eld upphör. Och under tiden fredsförhandlingarna pågår kan jag koncentrera mig på viktigare saker. De där två jag och kroppen trots allt fick till, till exempel.

 

 

 Till media, till vårdpersonal och till DIG: Se bortom stereotypen. Och se sjukdomen för just det: något som gör människor sjuka. Och som de därför också kan bli friska från.

 

PCO-s, polycystiskt ovariesyndrom, är en hormonstörning som bl.a. leder till utebliven menstruation, infertilitet och bukfetma.

 

 

TACK Liselotte för att du delar med dig av din historia!

 Sådant här måste lyftas, inte en gång, utan igen och igen och igen.

 

 

 

 

 


Gästblogga hos mindfulessmamma?



Ikväll presenteras en text av en gästbloggare med en text som berör vikthets vid graviditet, som jag tidigare skrivit om!


Vill du också gästblogga? Har du en text som du tror skulle passa här på bloggen-hör av dig! Eller kanske har du en idé om vad du skulle vilja skriva om?

Var rädd om dig och måna om varandra!




Rädda Luleås ABK-lokalavdelning!


Nu ska jag/vi göra allt gör att få Luleås lokalavdelning i ABK att leva vidare och på sikt också kunna växa! Det sluta behövet är personer som vill ingå i en styrelse. Det saknas just nu ersättare till de tre personer som begärt att avgå.

Igår träffade jag i egenskap av kontaktperson och ordförande i lokalavdelningen Sveriges radios Erika Larsson som även gjort radio om oss tidigare.

I dagarna blir det en träff även med 24 Norrbotten också. Som förening är vi såklart glada över att media vill hjälpa oss att lyfta detta och därmed också oss!


Lekglada barn

 


Dagens bild illustrerar inte bara vårslask och lera utan också lekglada barn.

 

 


Påsar och händer fulla med smutsiga kläder idag, barn med leriga stövlar som inte fick följa med in i huset och lerblöta strumpor som måste direkt in i tvättmaskinen.

Men mitt bland allt detta träder rosiga barnkinder och lekfullheten fram. Lekglada barn som haft roligt och mått bra. Det är värt allt. Jag tvättar, hänger och viker så gärna med den vetskapen i bakhuvudet. Det är värt allt, att veta att ens barn mötte mig med glada miner och med glädje gått ut och mött våren med allt vad den kan innebära i form och lera och väta!



 

 


Dagens lyxstund

 
 
Vissa dagar kan det vara särskilt viktigt att lyfta fram något positivt, någon guldstund, något som varit fint med dagen. Eller hur? De är väl just de dagar som inte går till historien som en av de gladaste och en av de mest lättsamma dagarna som vi verkligen behöver påminna oss om någon guldstund.
 
Idag är en sådan dag. En sådan där dag där jag skulle vilja lägga mig under stenen och ha det riktigt mörkt för ett slag. När krafterna runnit ur en och kvar är en kropp utan någon egentlig energi. När jag behöver påminna mig om att det kommer nyare dagar som också kommer att kunna vara bättre dagar.
 
Då. Då är det nog särskilt viktigt om att påminna sig om att det finns något annat bortom det.
 
 
 
 
Min lyxstund idag var besöket hos frissan. Jag har en så trevlig frisör som jag alltid blir så nöjd hos! Idag var det klipp, färg, prat, tidningsläsning, kaffe och choklad! En toppenkombination helt enkelt. Och en underbar frisör har överseende med en glömsk kund som hade glömt sitt Visa-kort hemma vid datorn.
 
Jag vill passa på att strössla en massa tacksamhet över min fina vän Sara och hennes familj, samt mina fina föräldrar som tillsammans såg till att mina barn fick en fin eftermiddag och kväll när jag var på annat håll!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

När gråten kommer på fel plats



Ibland händer det i alla fall för mig, att gråten kommer på fel plats. För mig är det i alla fall så att när det händer kommer den nästan utan förvarning. Gråten. Sådär när känslorna blir alltför överväldigande eller något blir alldeles för jobbigt.

På fel plats för mitt förnuftsmässiga jag, men kanske i helt rätt stund egentligen. Handlar våra reaktioner kring våra starka känslouttryck mest om våra föreställningar om hur det bör vara och om hur vi ska bete oss?

Idag hände. Gråten slog till och tårarna gick inte att hejda. Jag är en orkan av känslor som uppenbarligen måste ut. Efteråt. Då när allt var över. Trött. Mentalt och fysiskt trött. Men befriande. Ibland väldigt förlösande. Det kanske i själva verket hände på helt rätt plats i helt rätt tid.

Ibland önskar jag att jag kunde hålla tårarna borta mer än kan, men trots allt tror jag mer på att bryta ihop och komma igen än att bita ihop.






Mer om vikthets mot gravida

 
 
Efter mitt inlägg Låt graviditeten vara fri från vikthets har jag fått en del respons både här på bloggen och på andra sätt. Jag märker att detta är ett ämne som berör och som behöver lyftas. Det är långt ifrån bara jag och min vän som tänker och känner kring detta ämne.
 
Tyvärr är det inte ovanligt att man känner sig mindre väl behandlad av MVC genom påståenden och kommentarer som dröjer sig kvar långt efter att besöket där tagit slut.
 
I det fetstilta delger jag kommentarer jag fått av en mamma:
 
"Jag fastnade i ätstörningens klor på nytt efter min andra graviditet då jag fick hör att det var viktigt att tappa gravidkilona och lära sig att man inte behöver äta mer för att man ammar utan kan se amningen som en naturlig hjälp att tappa onödiga kilon."
 
Det är verkligen ledsamt att höra berättelser som denna. Inte ska väl amningen ses som en hjälp att tappa kilon. Inte ska väl den nyförlösta mamman överhuvudtaget ha fokus på att tappa kilon. Och vad då onödiga kilon? Det är väl bland det viktigaste i världen att kvinnor är gravida och föder barn och mammakroppen måste få vara som den är under och efter graviditeten! Punkt. Slut.
 

"Jag blev lyft till skyarna av min barnmorska vid återbesöket då vågen visade mindre än vid inskrivningen. Med kommentarer som tänk om alla hade sån disciplin, åh va duktig du har varit, hur har du gjort? Nu gäller det bara att hålla i och fortsätta på samma sätt. Frågor om amning, sömn, välmående och hur vardagen fungerar med ett till barn kändes onödiga tydligen. Kanske för att myten om att smal och vältränad är det samma som glad, lycklig välmående helt enkelt en bra lyckad och duktig person."
 
Återigen ledsamt. Skrämmande. Ner i skräpkorgen som disciplin och duktighet när det kommer till viktnedgång. Sluta beröm.
 
Jag har också varit med om kommentarer om viktnedgång vid efterkontrollen. Det skulle minsann kollas hur det låg till med vikten. Tydligen var det väldigt viktigt så där inte alltför många veckor efter förlossningen. Av omgivningen har jag också fått frågor om hur många kilon jag har kvar att gå ner. Vad är det som sade att jag ens strävade efter att tappa alla kilon jag hade gått upp så snart jag bara kunde? Varför var det ens viktigt för andra att veta, när det kanske i själva verket inte var viktigt för mig?

"Tidigt fick jag höra att en våg är viktigt att ha hemma både för sin egen disciplin och för att hålla koll på barnens vikt, så efter att inte ägt en våg på 10 år med vetskapen om att jag lätt blir manisk åkte jag nu och köpte en våg med alla de funktioner som man kan tänka sig."
Betänk att den här mamman fick rådet på MVC/BVC. Tänk att det finns de som ger råd till mammor att ha en våg för att hålla koll på sin egen och barnens vikt. Förfärliga tanke.
 
 
 
 
 
 
 
I huset där jag bor kommer det inte in en våg, varken för att kontrollera vuxnas eller barns vikt. Jag ser inget sunt hälsosamt skäl till att ha en våg i hemmet. Inte ett enda gott skäl.
 
 
 
 
 

Drunkna inte i dina känslor



Nu har jag kommit mer än halvvägs i den här boken och det känns som om jag kommer att lägga till den som en av de mest betydelsefulla böckerna i mitt liv.




Det blir bra till slut

 
 
 
Den här bilden med de här trösterika orden ger jag till mig själv ikväll för att jag behöver dem. Jag gillar att läsa dem, om och om igen. Ta in orden. Känna orden och dess innebörd.
 
 
Trösterika och lugnande.
 
 
 
 
 
 
 
De här orden är också till alla er som behöver dem just nu. Kanske känns det inte alls bra just nu. Kanske känns det mörkt och svårt. Kanske ser du ett problem, men inga lösningar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
De här orden är till oss som behöver dem just nu. Låt oss läsa dem och känna dem, om och om igen.
 
 
 
 
 
 
 
Var rädd om dig och om varandra.
 
 
 
 

Middag på 15 minuter!

 
 
Den rubriken låter väl lockande? Inte minst för barnfamiljen väl.
 
 
 
 
Ikväll har jag beställt den här boken, Middag på 15 minuter av Jamie Oliver.
 
"Den här boken är helt ägnad åt det Jamie Olivers läsare frågar mest efter, riktigt snabb, grymt god, näringsrik vardagsmat. Inspirationen har han hämtat från hela världen, och recepten är en blandning av smakerna som vi alla älskar, allt från klassiskt grillad kyckling, kött och pasta, till asiatiskt snabbmat och otroliga sallader med en Jamietwist. Recepten är testade gång efter gång för att säkert funka och hålla vad de lovar - god och nyttig mat, snabbt. Den här boken kommer hjälpa dig att få snurr på vardagsmatsrutinen och utrusta dig med knepen och inspirationen för att ha kul i köket och få till bra mat, varje dag!"
 
 
Låter bra, eller hur! Ser nu fram emot att få hem boken och få lite ny inspiration.
 
 
 
 
 
 

Låt graviditeten vara fri från vikthets

 
 
Graviditeten är en underbar period i många, många kvinnors liv, en fas av längtan och väntan. Många funderingar och tankar. Det är så mycket som händer i kroppen och man blir medveten om det fantastiska som händer och är på väg att hända.
 
Tyvärr, jag kan knappt betona hur tyvärr det är, råder det en vikthets såväl från MVC som från samhället i stort gentemot gravida och nyförlösta. Jag har varit med om det själv och många är med om det nu.
 
Idag fick jag veta av en vän till mig att hennes barnmorska redan vid inskrivningen vid MVC  tryckte på hur mycket man får/bör gå upp, ca 11-13 kg hade hon berättat var lagomt att gå upp i vikt under graviditeten. Vid min väns besök hos barnmorskan idag kollades järnvärde, måtten på magen och blodtrycket och allt var okej. Det var dags för vägning och barnmorskans ord var då om vikten:
 
 
"Vikten... "Jaaa vad säger man om den!?"
 
 
Min vän har hittills gått upp de rekommenderade antal kilona och fick nu höra att  "det är bra om man tänker på vad man äter och rör på sig fast man är gravid". Min vän som nu arbetar hela dagarna och efter arbetsdagens slut är trött och vill och behöver vila fick efter dagens kommentar dåligt samvete över att låta sin vackra gravida kropp vila när den behöver det, för att hon fått höra att hon behöver tänka på vikten. Jag blir både upprörd och ledsen, men samtidigt inte förvånad.
 
Naturligtvis är det inte hälsosamt med extrem viktuppgång, men det här och ofta handlar det inte om det. För många handlar det om en normal viktuppgång i samband med en graviditet och det behöver inte och ska inte skuldbeläggas.
 
 
 
 
Vid en av mina två graviditeter bad jag min barnmorska om att slippa vägningarna. Jag var öppen min ätstörningsproblematik och att jag av hälsoskäl valt bort vågen i mitt liv. Då var jag inte stark nog att stå på mig när min önskan inte tillgodosågs. Jag utsatte mig för regelbunda vägningar trots att det inte var det bästa för mig. Om jag skulle bli gravid någon fler gång i mitt liv skulle jag inte låta någon annan få mig att upprepade gånger väga mig mot min egen vilja. Det är min kropp och mitt val.
 
 
Låt graviditeten vara fri från vikthets. Låt den gravida kvinnan slippa alla frågor om hur mycket de gått upp i vikt-det är ingen som ber om att bli utfrågad. Besöken på MVC bör vara fria från vikthets och istället främja välmående och vägningnarna bör få ett allt mindre fokus. Att kroppen förändras är en nog stor omställning för många kvinnor och det händer så mycket i kroppen under graviditeten, att det är mer önskvärt att få stöd och råd i allt detta, istället för att få förmaningar om vikten.
 
Låt också tiden efter barnets ankomst vara fri från vikthets. Inte nog med att fokus under graviditeten legat på viktuppgång, nu är det fokus på viktnedgång och tänk den som snabbast tappar alla "mammakilon", är det den som vinner? Nej, verkligen inte, men nog minns jag alla frågor om hur många kilon jag hade kvar att gå ner precis som om det var mitt främsta mål med ett nytt liv i mina händer. På efterkontrollerna var också fokus, hur mycket har du gått ner i vikt? Allt skulle bort, den känslan fick jag.
 
 
 
 
Din kropp är fantastisk-du bär ett nytt liv i din kropp!  Var stolt och sträck på dig.
 
Våga gå emot alla löpsedlar som talar om för dig att slankast på kortast möjliga tid är vinnaren. Du är redan en vinnare genom att vara du i din egen kropp och ingen annan har rätt att tala om för dig hur du ska se ut eller hur mycket du ska väga.
 
 
 
 

Att njuta av god mat-ingenting jag tar för givet

 
 
Det slår mig då och då, hur jag verkligen kan njuta av god mat. Det är en så fantastisk upplevelse att äta god mat, som jag verkligen, verkligen gillar. Jag blundar och njuter av smaken. Jag uppskattar verkligen att kunna njuta så här av mat.
 
Det är ingenting jag tar för givet. Jag vet vilken fiende maten och ätandet kan vara. Jag minns och kommer aldrig att glömma hur jag våndades inför måltider och tillfällen i livet när jag visste att ätandet skulle vara inblandat. Alla dessa buffér jag ställts inför, alla kalas och alla fester jag varit på när jag haft ett allt än friskt och sunt förhållandet till maten och ätande-vilken ångest och vilken vånda det innebar. Jag vet hur jag fick förbereda mig och hur jag påverkades både före, under tiden och efteråt.
 
Jag är ganska säker på att mina erfarenheter har stor del i att jag är så tacksam för att jag kan njuta så av god mat idag och att jag också njuter så av goda måltider. Mat är ingenting jag snålar in på och köper det jag vill ha. Jag uppskattar att äta i lugn och ro, att äta långsamt och länge, inte för att jag vill dra ut på det utan för att jag verkligen mår bra av det. Måltiden är ingenting jag vill ha undanstökat. Den är något jag vill njuta av.
 
 
Påskledighetens bästa var:
 
 
 
Renfilé med goda tillbehör med ett glas rött vin till det....
 
Och dagens middag:
 
 
 
Biff Rydberg, bland det godaste jag vet!
 
 
 
 
 

Hemma igen, viktigheter och önskningar


På hemmaplan igen sedan igår. Hoppas ni alla haft en fin och skön påskhelg och kanske även påsklov.

Haft fina soliga dagar och hunnit bara vara. Tagit mig tid att sträcka ut benen och läsa en bok. Låta bli att byta om till skidkläderna trots att backen öppnat. Tagit långfrukostar och promenerat till backen när det blivit förmiddag.

Det där är viktigt. Att göra det som en själv behöver och mår bra av. Oavsett vad andra gör. Oavsett om andra tycker något om det. Eller kanske till och med säger något.

Just nu önskar jag bara mindre huvudvärk. Det skulle göra livet just nu ännu bättre än det redan är.

Jag önskar förresten också att jag snart kan springa igen. Ta på mig löpskorna och låta benen föra mig framåt.

Bjuder på en favorit-i-repris. En må-bra-bild från veckan som varit.


Meditate it forward



21 dagars meditationsutmaningen är slut för den här gången men många av meditationerna finns fortfarande kvar att lyssna på.

Jag vill tipsa om meditationen "global perfect health". Bara gå in på hemsidan som visas på bilden nedan. Riktigt bra. Väldigt fin. Prova.

Sedan. Meditate it forward. Pass it on.









Nya kapitel att skriva


Det är ingen hemlighet att jag skriver på en bok. Fast beslutsam om att en dag hålla den i min hand. Boken med titeln som känns helt rätt och med mitt namn på framsidan.

När jag är hemma igen från påskledigheten ska jag skriva vidare. Jag har nya kapitel som ska skrivas. Nya ord som måste med i berättelsen som växer fram. Det här arbetet har tagit lägre tid att jag både planerat och trott. Nu tänker jag att det får ta den tid som krävs för att berättelsen ska kända hel och färdig.

Att ge ut en bok är ett av mina stora mål. En dröm som funnits med i många år. Manuset som växer fram började som ett frö för flera år sedan. Jag ser fram emot den dag det har grott och står i full blom.

Det har slagit rot för länge, längesedan.





Pausa



För mig är det så viktigt att pausa. Hämta andan. Samla krafter. Inhämta ny energi. Ibland dra mig undan. Vara för mig själv. Göra ingenting alls annat än att vara. Vara i stillhet. Stänga dörren om mig. Om oss. För att sedan kunna öppna upp och släppa in andra.

Jag vet att det är så här, men det är lättare sagt än gjort. Att inse hur man är, vem man är, vad man behöver kan sitta långt inne. Att sedan inte försöka förändra och gå emot sin kropps signaler kan vara svårt när det finns klara bilder över sådant som strider mot sina egna behov.

Att komma närmare och närmare sitt eget sanna jag och följa sin egen inre vägvisare, det måste vara vägen till ökad inre frid och ro.








Utflykter


Jag har länge tyckt om utflykter.

Utflykter är nog en aning underskattade. Det handlar återigen om att se det lilla och förstå att det faktiskt kan vara det stora.

"Jag gillar att utforska" säger 7-åringen och jag håller med. Utflykterna i vår omgivning ger oss verkligen möjlighet att utforska. Vi behöver inte bege oss långt bort och det måste inte kosta mycket.

Dagens utflykt gick till Jokkmokk med besök på museum och restaurangbesök.







Det tar tid att hela



De här orden är till alla som kan tänkas behöva dem och som kan må bra av dem. Jag behöver påminna mig om detta då och då och är med säkerhet inte ensam om det.

Det är lätt hänt att bli för hård mot sig själv och kräva mer än vad som egentligen är rimligt. Då är det bra att påminna sig om att det är okej med myrsteg och att ibland stanna upp helt och håller.

Det tar längre tid än man både tror och önskar ibland.

Så måste det få vara.





RSS 2.0