Tacksamhetskalendern, 20 dec (om friskheten)

 
 
Tacksamhetskalendern 20 december
 
 
Igår kände jag sådan stor tacksamheten till friskheten och till friheten. Det är en tacksam som finns i hela min kropp idag också. En tacksamhet som är så innerlig och så stark. Den kommer aldrig att lämna mig.
 
Igår träffade jag en reporter för en intervju inför ett reportage som kommer att publiceras i Vi Föräldrar. Vi pratade om min sjukdomstid, om mina graviditeter, behandlingsperioder, om att bli frisk, om min mans roll och även om hur samhället ser ut idag med kroppsfixering och fokus på att komma i form fort. Vi pratade i nästan två timmar!
 
Vi pratade om skillnaden på att kroppen är fysiskt frisk igen och att faktiskt verkligen bli verkligen fri. Skillnaden kan vara markant och avgörande för framtiden. Om man inte har nått hela vägen kan allting vara så skört och så bräckligt. Man kan fortfarande vara bojad av ätstörningens tvång, regler och förbud.
 
Men känner du att du är verkligen fri nu?
 
Absolut. Helt säkert. När jag förut tänkte att jag var frisk var jag inte det. Jag hade uppnått normalvikt och åt regelbundet, men var i själva verket inte frisk. Jag mådde inte bara i min kropp. Jag var inte fri att äta vad jag ville och när jag ville. Fettfobin var fortfarande så stark. Tvången och förbuden fanns fortfarande kvar. Träning och ätande var fortfarande mycket kopplat till varandra. Jag hade aldrig kunnat sitta och samtala med en person i nästan två timmar utan fokus på kroppen, utan att tänka på hur jag sitter, hur kroppen ser ut och utan funderingar på vad personen mittemot tänkte. Jag kunde överhuvudtaget inte sitta på en stol med hela min tyngd utan problem.
 
Ingenting av det där finns kvar idag. Idag är jag helt frisk. Idag är jag helt fri. Det känns dessutom på något sätt både overkligt och främmande att kvinnan jag berättade om igår faktiskt är jag. Det är så uppenbart vilken otroligt starkt sjukdom ätstörningen är och vilka starka tankar och känslor som intog mig när jag befann mig mitt i den. Det är så uppenbart att det handlade mycket att jag inte var vän med mig själv. Älskar man sig själv vill man inte göra sig själv så illa som jag gjorde.
 
Min tacksamhet inför det liv jag lever nu är stor, så stor.
 

Om ätstörningar, MVC och bemötande.

 
 
Jag vill dela med mig av mina tankar kring möten med min barnmorska. Hur fantastiskt det kan vara, hur viktigt det är med ett bra bemötande och med den här fingertoppskänslan. Hon har detta, min nuvarande barnmorska. Hon undviker pekpinnar och generaliseringar. Hon visar tydligt och klart att hon verkligen begriper att varje kvinna är unik, har sina egna erfarenheter, önskemål och behov. Hon har förstått det här mötet är det viktiga-mötet med kvinnan och familjen som sitter framför henne.
 
Redan vid första besöket kände jag att det här kommer att bli bra. Hon var tydlig med att hon föredrar rak och öppen kommunikation. Så bra-för det föredrar jag också. Då slipper man fundera och vrida och vända på de uttalade orden. Jag var redan från början öppen med min historia av ätstörningar och snevridna syn på såväl kropp, vikt som motion. Jag förklarade naturligtvis att jag är frisk idag, men att jag bär med mig vissa saker på grund av de erfarenheter jag har.
 
Precis som vid min förra graviditet förklarade jag för barnmorskan att det här med vägandet inte är det något jag är mycket för, att det är något jag önskar vara utan, inte på något sätt för att jag är viktfixerad eller värderar mig själv utifrån den där siffran på vågen (längre)-tvärtom! Jag väger mig aldrig just för att jag inte behöver vågen. Den är oviktig för mig, ingenting av värde. Jag anser att det är en högst onödig pryl i så gott som varje hem. Jag är övertygad om att så många skulle kunna må så mycket bättre om de bara slängde ut vågen. Hur jag mår och hur min graviditet fortlöper ä inte kopplat till siffran på vågen-tror mig, jag vet! Just för att jag är frisk, just för att jag är frisk kan jag avstå vägandet-utan ångest! Jag behöver inte vågen. Jag anser att det är mitt val just för att det handlar om min kropp.
 
 
 
 
När jag tog upp detta vid förra graviditeten, dock inte med lika stor trygghet, stod jag inte på mig. Den barnmorskan var inte lyhörd för mitt önskemål. Såklart vägandet skulle ingå under graviditeten. Det var rutin. Och jag stod inte på mig. Jag sade inget mer om det. Inte så att det hördes i alla fall.
 
Min fantastiska barnmorska som jag har idag ser absolut ingen anledning till att jag ska väga mig. Hon kan alltid ryggväga mig om det skulle uppstå något som gör att hon ser att en vägning vore önskvärd. Då kan vi alltid prata om det. Jag är naturligtvis fullt medveten om att det kan bli aktuellt med en vikt vid eventuella bedövningar vid en förlossning. Ibland frågar hon om jag alls har någon koll på vikten. Jag svarar helt enkelt att jag inte väger mig. Med de orden lämnar vi det.
 
Igår resonerade vi mycket öppet kring vikt, bemötande, medias skildring av de "duktiga"  mammor och kvinnor som går ner i vikt och det ofta fort, hur de beröms och hur människor faktiskt kan stressas av allt som vi möter i form av löpsedeltexter och rubriker. Vi pratade om pekpinnar och strikta råd. Jag efterlyste återigen fler nyanser i de allmänna råden, då vi människor inte finns i endast en kulör och då många av oss inte alldeles enkelt kan nyansera råden på egen hand.
 
Det är ju inte det där ovanstående som är fantastiskt. Det som verkligen är fantastiskt är ju det här livet jag bär inom mig. Att min kropp och våra kroppar fungerar så fantastiskt som de gör. Om vi sedan äter 1 äpple extra, två mellanmål extra eller en period mår bättre av en påse sura godisar var och varannan kväll-vad har det för betydelse i långa loppet?
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Graviditet och ätstörningar


Gravid och med ätstörningar i bagaget. Vi är många som varit med om det. Vi är många som är med om det. Kroppen som varit ens fiende kan plötsligt vara med och skapa någonting alldeles enastående. Den kan bära ett barn. Den kommer att kunna ge mat till ett nyfött litet barn. Fantastiskt. 

Men det kan vara en påfrestning att vara gravid, naturligtvis för alla, men ibland på ett alldeles särskilt sätt för en gravid kvinna med en ätstörning i bagaget. Ku kommer kroppen att förändras. Nu är viktuppgången ofrånkomlig. Nu kommer vägandet tillbaka. Tips och råd kommer att ges till en och råden tar oftast inte hänsyn till att man har en ätstörning i bagaget. Dra ner på sötsaker och rör på dig. Ät si och ät så. 

Måste man åka med i det här tåget? Måste man göra allt som andra säger till en att göra? 

Min första graviditet var särskilt jobbig fram till att bebismagen blev uppenbar. Jag kände mig bara stor, tjock och pluffsig, som att kroppen liksom bara flöt ut. Men sedan, när bebismagen blev tydlig blev det lättare. Vägningarna var jobbiga och varje gång räknade jag kilon. Hur mycket hade jag gått upp nu? Det kändes som att det aldrig skulle ta slut. 

Andra graviditeten var lättare. Jag bad om att få avstå vägningarna, men barnmorskan hade inget gehör för mitt önskemål och jag stod inte på mig. 

Efter de två barnen blev jag sjuk igen. I själva verket hade jag aldrig blivit helt frisk. Vi levde med två barn och en ätstörning. 

Nu under min tredje graviditet har jag kommit till en punkt där jag vet att jag inte måste åka med på det här tåget. Jag väger mig inte. Jag ser ingen anledning. Det är inte kvittot på mitt mående. Ja, jag är frisk och fri och just därför kan jag välja bort vågen för att jag inte behöver den och för att jag inte vill ha den. Jag kan kritiskt granska tips och råd, men kan ändå stressas av pekpinnar och råd. Jag skulle önska fler nyanser i råden som ges. Vi är olika med olika erfarenheter vi som är gravida. Alla är inte lika. Råden behöver nyanseras. Alla människor är inte heller i samma nyans. 

Idag har jag en klok och lyhörd barnmorska. Hon förstår att varje graviditet är unik och att varje kvinna har sina behov. 



Om träning och ätstörningar.

 
Äntligen tar jag mig tid att börja besvara frågor jag fått av bloggläsare. Idag kommer det att handla om träning (eller inte träning).
 
"Hur hittade du tillbaka till träningen utan att triggas att trappa upp den för mycket och lägga för mycket fokus på "hälsosam" mat? Själv tyckte jag att jag hade en bra balans med maten innan jag började träna igen efter 9 månaders uppehåll. Till en början gick det super bra men efter ett tag har jag märkt att jag faller tillbaka och trappar upp träningen och får ångest när jag måste välja bort el underpresterar.
Har du något tips? Jag vill absolut INTE tappa allt som jag lyckats bygga upp."
 
 
Den här frågan behövde tid på sig för att besvara. Ingenting jag sätter mig ner och skriver om på några minuter. Lite eftertanke behövs. Det här är inte lätt. Det här har inte varit lätt. Det är inte på något sätt självklart. Det behöver nyanseras och kan inte svaras med enstaka ord.
 
Under min sjukdomstid var överdrivet och tvångsmässigt motionerande en stor del av vardagen. Tvånget var otroligt starkt och direkt kopplat till att jag ätit. Att äta, till slut oavsett vad och oavsett mängd, triggade igång tvånget att kompensera med motion, så gott som var jag än befann mig. Det var även kopplat till att jag skulle äta, t ex gå på en middag eller något annat. Särskilda träningsformer som aerobic och promenader var vanliga under den tiden, men även andra typer av sätt att förbränna. Alltihop var osunda sätt, överdrivna sätt och allt annat än lustfyllda sätt. Detta har gjort att just dessa sätt att motionera aldrig riktigt fått tillbaka sin tjusning. Jag provade ett aerobicpass en gång, men det slutade med tårfyllda ögon och att jag gick därifrån.
 
För att verkligen kunna hitta tillbaka till en träningsglädje är min erfarenhet att en paus, ja ett rejält uppehåll, kan vara nödvändigt. Att vila. Att komma ifrån ett beteende som varken är sunt eller friskt. Komma ifrån tvånget. Jag tror också starkt på att hitta nya vägar. Jag hittade dansen, ett sätt att röra på mig fyllt av glädje. Ett sätt att röra på mig utan att tänka i termer av träning. Jag tror på att hitta nya vägar.
 
När träning triggar igång tankar av "nyttighetstänk" och man märker att ens fokus på maten och ätandet ökar är det läge att stanna upp, fundera över vad som håller på att hända. Vart är jag på väg? Träningen kan verkligen trigga igång gamla hjärnspöken. Min erfarenhet är att jag faktiskt mått bättre de perioder jag inte tränat så mycket. Det har varit otroligt lätt att börja trappa upp träningen när jag återupptagit den. 2 dagar, kan lätt bli 3 dagar som lätt kan bli 4 dagar och så vidare. Jag vet att jag har en tendens till att vilja presetera och att jag inte har alldeles lätt att känna mig nöjd med det jag gör. Jag är medveten om det och jag jobbar på det. Det är just det som varit min fallgrop att det ibland blivit allt eller inget. När jag väl har lämnat sjukdomen bakom mig har jag blivit kvitt det här med för mycket fokus på "hälsosam mat" och det är inget som har triggats igång igen av träning.
 
Träningen ska inte ge ångest och den ska inte bli ett tvång. Lyssna till varningstecken som mer tankar på hälsosam mat/ätande/kropp. Du ska inte må dåligt om du ställer in en träning eller börja försaka annat i livet på grund av träningen. Var uppmärksam på om suget att träna mer och mer kommer. Sakta men nästan utan att du märker det, kan träningen utökas och du upptäcker det när det gått för långt-igen.  Tro mig-jag vet. Träningsdjävulen kan tyvärr ligga där och lura på en även om man tror att den lämnat en för gott. 
 
Det finns som sagt inga raka svar. Ibland har jag hittat till ett riktigt sunt och trivsamt sätt när det gäller träning. Ibland har det blivit fel. Ibland stressas jag av det samhälle vi lever i och kommer på mig själv att känslan av att jag borde i själva verket är starkare än känslan att jag vill. Ibland kan jag helt och hållet lyssna till min egen inre röst.

Mitt svar är att vara vaksam. Lyssna till dig själv. Var vaksam på de varningstecken jag tagit upp. Kom också ihåg att man måste inte träna på gym, springa, gå på pass eller liknande. Jag vet hur samhället ser ut idag och vad många människor pratar om på alla möjliga ställen, mat, träning, dieter och så vidare. Man får välja en annan väg och man måste inte haka på det här överdrivna hälsohetståget som envist tuffar vidare. Man behöver inte göra som "alla andra". Det kan vara svårt att välja sin egen väg, men jag tror att det är vägen till att verkligen må bra och känna sig fri.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

På radio om Frisk & Fri i Luleå!


 
 Häromdagen sändes ett inslag om Frisk & Fri:s lokalavdelning i Luleå. Här kan du lyssna på det:
 
 
Lyssna: Ordföranden Jenny Larsson: "Det känns helt fantastiskt"
 
Mer om inslaget kan du läsa här!
 
 
Naturligtvis känns det jättebra för mig att vi kommer att kunna bilda en ny styrelse. Den här lokalavdelningen betyder verkligen mycket för mig och jag vill verkligen att den ska kunna leva vidare! Tack till Fredrik, Mairon och Sofie som tillsammans med mig ser till att detta blir möjligt!
 
Foto: Alma Hedmark
 
Dessutom är det fantastiskt att vi snart öppnar en stödtelefon för anhöriga efter att ha haft uppehåll en längre tid.
 
 
 

Lagstiftning mot för smala modeller

 

 

I kvällens Aktuellt handlade det om Israels lagstiftning mot för smala modeller:

Tidigare i år trädde världens första lag mot för smala modeller i kraft i Israel. Modeller med ett BMI under 18,5 får inte användas i reklam eller på catwalken. Syftet är att motverka aneroxi och snedvridna kroppsideal.

Nu vill lagens förespråkare föra de som bryter mot lagen till domstol och göra lagen ännu strängare


– Just nu förbereder vi en stämning mot ett modeföretag, berättar den före detta parlamentsledamoten och läkaren Rachel Adatto.


Det var hon som drev igenom lagen som trädde i kraft i mars i år. Men hittills har ingen fällts för att bryta mot den.


– Det ska helst vara en organisation mot ätstörningar eller en anorektiker som stämmer företaget för att anställa för smala modeller, säger Rachel Adatto.

– I Israel är ätstörningar den främsta dödsorsaken bland unga i åldrarna 15-23, berättar Rachel Adatto.


Inte cancer, Inte bilolyckor. Utan just aneroxia.


Genom att lagstifta mot sjukligt smala modeller vill man nu ta bort dåliga förebilder från reklam och tidningar och på det sättet förespråka friskare ideal.


Den nya lagen förbjuder också retuschering av bilder i tidningar. Om det sker måste det framgå tydligt. 

 

 
 
Här kan du läsa hela texten från SVT:s hemsida.
 
Jag önskar att fler länder följer Israels fotspår. Jag hoppas att även mitt Sverige tar ett större ansvar i dessa frågor.
 
Precis som fd modellen Emma Wiklund menade i studion efter inslaget så går utvecklingen åt fel håll. Hon berättar om provkollektioner som sys upp i storlek 32 eller 34 till skillnad från under hennes tid som modell när plaggen syddes upp i storlek 36 eller 38. Emma föreslog också en 18 års gräns för modeller, då hon menade att tonåringar ska få vara just tonåringar och inte ha så bråttom in i modebranschen innan de ens kanske nått puberteten. Kloka tankar från den före detta modellen tycker jag!
 
 
 
 

Råd och rekommendationer till gravida


Som gravid får man både bok och broschyrer med råd och rekommendationer. Hittills har jag fått dels boken "Vänta barn", dels "Råd om mat till dig som är gravid" från Livsmedelsverket. 

Överlag upplever jag och har upplevt att man såväl i mödravård och i litteratur riktat till gravida generaliserar väldigt mycket. Mycket sällan upplever jag att det finns någon tanke på att en del av de gravida kvinnorna faktiskt har en ätstörning i bagaget. Det kan skilja oroligt mycket på hur långt bakom sig man kunnat lägga sjukdomen. 

Som jag ser det kan många av rekommendationerna skapa stress. Jag får verkligen resonera med mig själv kring det jag läser och försöker att inte läsa alltför mycket. Ändå ser jag mig sedan länge som helt och hållet frisk-och fri. Men när illamåendet är enormt och kroppen säger ät, får Livsmedelsverket påstå hur mycket de vill att min kropp endast behöver 1 frukt extra under månad 1-3. Vidare beskriver de hur mycket "extra" kroppen behöver längre fram under graviditeten. Vad sägs om att lyssna på sin egen kropp?

Jag känner min kropp och tänker lyssna på den. Om sura godisar har varit det som lindrar mitt illamående tänker jag ge mig själv och min kropp det oavsett vad Livsmedelsverket påstår. Att uppmana gravida att dra ner på sötsaker är inte enbart bra. Allt beror på vad man har i bagaget. För somliga är det en stor seger att njuta av en stor påse godis eller att gå på café och fika. 

Inte bara en sak som står i deras skrift till gravida kan vridas och vändas på och hade jag inte kommit dit jag är idag hade jag haft betydligt svårare med detta. Det de skriver om ätande och motion kan tyvärr göra mer skada än nytta för somliga. 

Jag jobbar, äter och sover just nu. Så känns min vardag. Skulle jag ta råden och rekommendationerna på blodigt allvar skulle jag må dåligt. Jag rör på mig långt ifrån så mycket som råden säger. Jag vilar för att orka med vardagen som allt med jobb, vardagsliv och familjeliv innebär. Det måste få vara okej. För mig är det okej. 







Stöd under tillfrisknandet

 
 
För ett tag sedan uppmanade jag Er läsare att komma med önskemål på sådant som ni skulle vilja läsa om här på bloggen. Jag fick en del respons. Naturligtvis jätteroligt att höra att flera tycker om blandningen som redan finns här. Jag fick också en fråga av Jessika:
 
Jag hade gärna velat läsa om hur mkt hjälp från din familj som du fick i ditt tillfrisknande från ätstörningen. Var det du själv som gjorde hela jobbet eller fick du mkt stöd?

Jag har absolut inte gjort hela jobbet själv och jag har fått mycket stöd. Ni som har följt bloggen vet nog vid det här laget att jag lever tillsammans med en man som stått vid min sida under många år och genom många svåra stunder. Så här i efterhand inser jag att han måste ha haft det väldigt tufft många gånger. Han har varit den största tryggheten och det största och viktigaste stödet. Han valde aldrig lättaste vägen och vände på klacken och gick. Sjukdomen innebar absolut begränsningar inte bara i mitt liv, i vårt liv utan också i hans liv. Att ha en sjuk person i sin omgivning förstår jag idag drabbar den närstående väldigt, väldigt mycket och hårt. Därför är jag särskilt tacksam över att han stod vid min sida hela tiden.
 
Den första gången jag kom i kontakt med ätstörningsvården var det tack vare honom. Det var han som sökte upp telefonnumret och tog kontakt med dem. Han har vigt så många stunder och dagar till att finnas där för mig, stötta, trösta, sätta gränser och visa att han bryr sig om mig. Alla gånger har jag i förblindelsen av sjukdomen inte förstått just det, att han gjorde det av godo, men idag förstår jag det så väl. Han har deltagit i en rad familjesamtal som innebar något mycket positivt för oss båda och för hela vår famlij. De blev absolut betydelsefulla för mitt tillfrisknande och för vårt fortsatta liv tillsammans. Han är min hjälte på många sätt och vis.
 
 
Jag vet att när han förut blickade tillbaka kunde han vara otroligt less på allt vad ätstörningar hette. Han ville knappt höra mig uttala ordet längre.
 
 
 
Idag har han bestämt sig för att vara en del i den förening som betyder så mycket för mig, Frisk & Fri-Riksföreningen mot ätstörningar där han under hösten kommer att börja med telefonstöd för anhöriga. Han kommer också från och med i höst ingå i styrelsen i Luleå.
 
Alla kärlek till dig F och till alla anhöriga runt om i vårt land-ge inte upp! En dag kommer tacksamheten från er familjemedlem som är sjuk att nå er. Att vara närstående kan förmodligen verkligen kännas som att kämpa i motvind och som att man aldrig tar sig någon vart. Men ge inte upp.
 
Fortsätt gärna komma med era frågor och förslag på vad ni vill läsa om här på bloggen.
 
 
 
 
 
 
 

Varför kampanjer som Miss Skinny behövs

 
Kampanjen Miss Skinny har skapat både debatt och dialog, precis som avsikten var. Det råder delade meningar om tillvägagångssättet och somliga tycker att vi i Frisk & Fri lurades. Men vad händer varenda dag? Vi blir lurade. Vi ser bilder som är retuscherade å det grövsta. Webshopen Miss Skinny var en bluff, men verkligheten är absolut igen bluff. Vi får så ofta se budskap om att smalhet är det bästa och till och med ett mått på att lyckas och att vara lyckad. Viktnedgång hyllas ofta och motsatsen häcklas tyvärr alltför ofta. Det räcker nu och det här måste diskuteras. 
 
I veckan var jag hos frissan och fotade några bilder bara i högen tidningar som låg på bordet framför mig. 
 
 
Nu börjar träningen på allvar, konstaterar Perelli. 8 babykilon kvar. Vad då kvar? Precis som att normen är att varenda kilo man gått upp under en graviditet måste bort. Fort. Kampen om att återfå sin vanliga kropp börjar nu konstaterar hon och ska göra detta tillsammans med sina bloggläsare. 
 


En månad efter förlossningen visar Penelope Cruz upp formen på stranden. 
 
 
Bara en liten rundning på magen trots att hon nyligen fött barn. Beundransvärt, eller vad? Det är helt och fullt friskt, sunt och normalt att det syns på kroppen att den nyss fött ett barn. 
 


Tjockpanik! Hon skönhetsopererade sig redan under graviditeten. 
 
 
Kanske inte konstigt när hon hånas av media gång på gång och kanske till och med av sin man? 

Anistons viktchock tar också plats på framsidan där man påstår att hon gått upp 10 kilo. I tidningen finns bilder på Jennifer Aniston hur hon ser ut nu och hur hon såg ut förut när "hon var i betydligt bättre form". Man spekulerar i hur många kilon hon har gått upp.


Foto: Calle Österberg

I denna värld ser Hennes och Mauritz skyltfönster i Sverige ut så här. Jeansmodeller för barn som lanseras som Super Skinny
 
Det här är bara ett axplock ur vardagen. Så här ser det ut. Några exempel på den värld vi lever i. Några exempel på att kampanjer som Miss Skinny behövs. Världen är skev. Vi måste tillsammans fundera över vilken värld vi vill ha. 
 

 
 

 
 

Frisk & Fri- Vi lever i ett ätstört samhälle!

 
 
Jag är så extremt stolt över att vara en del av föreningen Frisk & Fri-Riksföreningen mot ätstörningar som i 30 år har arbetat mot ätstörningar, för ett samhälle där alla är fria att vara sig själva. Men vi i föreningen tycker att det går för långsamt. Det räcker nu. Se filmen:
 
 
 
 
Första gången jag såg den här filmen blev jag så berörd att ögonen tårades! Jag kände bara sådan stolthet över filmen och arbetet människor i föreningen gör runt om i landet. Det räcker nu och du kan vara med och påverka.
 
1. Hjälp oss genom en gåva -- www.friskfri.se/stod-oss/ge-en-gava
2. Läs mer om märkningen -- www.friskfri.se/foretag/markning
3. Dela filmen i dina nätverk.

 
Ni har väl förresten inte missat Miss Skinny?
 
I 30 år har Frisk & Fri arbetat mot ätstörningar, för ett samhälle där alla är fria att vara sig själva. Men det går för långsamt. Frisk & Fri lanserade Miss Skinny för att uppmärksamma åt vilket håll utvecklingen går och för att vi måste börja prata om det här.


I samband med detta presenterar föreningen en märkning för modeindustrin. För sannare skönhet. Ätstörningsproblematiken är komplex; allt handlar inte om skeva ideal. Men de bilder vi utsätts för varje dag driver utvecklingen åt fel håll. Modeindustrin måste ta sitt ansvar, och vi måste ta vårt. Det här är ett sätt att starta en debatt, men också en dialog. (Texten är hämtad från Frisk & Fri:s egen blogg)

Debatt och dialog är i full gång ända sedan Miss Skinny syntes för första gången i media och i cyberrymden. Det råder olika meningar kring tillvägagångssättet för att skapa denna dialog och debatt, men jag kan helt och fullt stå för kampanjen. Den har skapat debatt och belyser något som förekommer dagligen. Se filmen! Detta är vad det handlar om.


Kramar från mig och var rädda om dig själva och om varandra.

 

 

 
 

Miss Skinny- Size Zero only

 

En del saker kan jag inte hålla tyst om. En del saker ska vi inte hålla tyst om. Modebranschen förvånar mig inte längre. Den kan gå precis hur långt som helst. Jag slutar dock aldrig att bli upprörd. Bedrövad. Förfärad. Ledsen. 
 
 
 
Nu lanseras en ny webshop, Miss Skinny. "Vi har aldrig sagt att vi passar alla. Size Zero doesn't fit all." Så skriver de på sin Fb-sida. De riktar sig till modemedvetna, självsäkra unga kvinnor skriver de på hemsidan. 
 
Vilken enorm självsäkerhet man måste inneha när man strävar efter och gör allt för att pressa i sig i storlek 32? Eller inte. Hur många kvinnor är skapta i den formen naturligt? 
 
Jag är långt ifrån ensam att redan ha reagerat på detta vansinne. Heja er som vågar höja era röster! 
 
 


 
 
 


 
 
 

Dubbelmoral så det skriker om det!


Aftonbladets magasin Wellness har inte blivit någon favorit hos mig. Många gånger har det varit fokus på "kom i form", "få platt mage" och "gå ner i vikt" och så vidare. Ja, ni förstår nog.

Numret som är ute i butiken nu fick jag syn på idag när vi stannade till på vår trip upp till fjällen. Det här omslaget skriker av dubbelmoral.

"Älska din strandkropp-mental strandform i 7 enkla steg" låter sunt och bra. Som att man verkligen ska acceptera sin kropp som den är. Som att man inte uppmanas att förändra den, utan att man ska lära sig älska sin kropp som den är. Vi har en kropp redo att inta sommaren och badsäsongen med. Den är bra nog.

Men sedan. Stora tjocka svarta versaler skriker ut: "TAPPA 3 KILO på 17 dagar" Nej, nu ska vi inte längre älska vår strandkropp. Vi ska istället "ge semestern en smalstart" tycker man på magasinet som tycker att vi ska "unna oss att må bra". Vi ska "bränna fett med yoga" och följa mat och menyer som får oss att lätta, tycker man på Wellness.

Jag kan inte annat än såga magasinet Wellness. Jag sågar dubbelmoralen. Deras budskap sänder inte ut peppande ord om att må bra och trivas med sig själv. De talar om för oss att vi bör förändra våra kroppar. Att unna sig att må bra är inte för mig att yoga för att bränna fett och fokusera semesterveckorna på att gå ner i vikt.

Tro inte att du måste förändra dig. Tro inte att du behöver se ut på ett annat sätt än du gör. Våga vägra magasinen med dubbla budskap och som bara får dig att må dåligt. Vill Wellness få oss att må bra borde de skippa all hets om viktnedgång smalhets.

Det räcker nu. Jag är trött på tips på hur vi ska bli smalare, starkare, snyggare, få plattare mage och så vidare. Riktigt trött.




Känn ingen skuld för att du äter

 
 
Midsommarhelg och picknick i det gröna. Korgen full med godsaker, frukter, bär, olika drycker, kakor och så vidare. Kanske sitter du där tillsammans med dina nära och kära med tankarna någon helt annanstans. Kanske funderar du på om du verkligen ska ta den där kakan du håller i handen, när du faktiskt nyss åt flera jordgubbar. Du vet inte ens hur många och kanske kan du inte släppa att du råkade tappa räkningen.
 
Midsommarhelgen är över och kanske har du fortfarande tankarna kvar vid den där picknickfilten, utan att riktigt kunna släppa tankarna på det du åt den dagen. För att inte tala om middagen sedan. Det var faktiskt en trerättersmiddag. Du inte åt upp allt av förrätten, men du åt allt du tog för dig till varmrätten. Du tyckte att det var så gott att du till och med tog lite till. Bara för att det var så gott.
 
Kanske tänker du i efterhand att det var riktigt onödigt, trots att det i själva verket är helt okej. Sedan var det efterätt, snacks och sånt. Du vet egentligen inte hur mycket du åt av allt, men du vet att du var riktigt, riktigt mätt. Men visst hade du trevligt? Ja, det var otroligt trevligt och du glömde för några ögonblick bort att hålla koll på exakt hur mycket du åt av allt. Och se-du överlevde!
 
Nu har du ett val, vill du känna skuld eller vill du acceptera att du faktiskt i ganska hög grad tyckte om allt gott du åt den dagen och kvällen? Vill du älta eller vill du släppa taget? Vill du leva ett liv i frihet eller vill du fortsätta kontrollera ditt ätande och vara strikt mot dig själv?
 
 
 
 
 
 
Jag har valt. Jag har valt bort skulden och skammen. Jag valde vägen mot friheten. Jag vet att även om jag känner mig riktigt, riktigt mätt ibland och till och med ibland så mätt att det kan kännas skönt att knäppa upp byxknappen, så överlever jag. Jag kommer inte att gå upp en massa kilon i vikt för att jag äter lite mer än vanligt någon gång då och då. Jag vet att det är okej att äta lunch plus picknick en midsommarafton för att sedan äta en trerättersmiddag med lite snacks före förrätten och godis efter efterätten. Jag vet att jag kan må alldeles prima trots att jag äter kvarbliven efterätt dagen efter och ser film med snacks till på kvällen. Det går bra. Jag lovar, det går bra. Det kan gå bra trots att man tidigare varit i det läge jag beskrev tidigare i inlägget. Även då, kan friheten och ett liv utan skuld för att man äter vara möjligt.
 
 
 
 
 
 
Mitt värde sitter inte på något sätt i mitt ätande. Inte heller sitter ditt värde på något sätt i ditt ätande.
 
 
 
 
 

Du, jag och ätstörningen.

 
 
En annan sak jag ägnat mycket tankar åt på sistone är ätstörningen i en relation. Ätstörningen i ett familjeliv. Den drabbar inte bara en person, den som är sjuk, utan den drabbar en rad personer i omgivningen. Den drabbar kärleksrelationer och den drabbar familjelivet. Den drabbar också den person som lever nära den sjuka personen och den drabbar den personen väldigt påtagligt.
 
Det var jag som var sjuk, men det var inte bara jag som var drabbad. Det var jag som kände ångest inför, under och efter måltiderna och det var jag som måste ner på gymmet innan våra restaurangbesök. Det var jag som plågade min kropp och som straffade mig själv med sådant som jag aldrig skulle vilja att någon jag älskade skulle vara med om. Det var min kropp som tog stryk av mitt ohälsosamma leverne. Det var jag. Det var ätstörningen. Det var vi tillsammans i en hatkärlek. Men det var en annan också. Det var också du.
 
Det var du som stod bredvid när ångesten tog över min kropp. Tog över mig. Det var du som såg hur sjukdomen påverkade mig och mitt beteende. Det var du som såg hur dåligt jag mådde. Det var du som fick lögner kastade mot dig som käftsmällar tillsammas med ett nöjt leende. Det var du som ändå kunde förstå att det var just lögner och att leendena var just leenden av tillfredsställelse över nya segrar i sjukdomens tecken. Det var inte bara du och jag. Det var inte bara jag och ätstörningen. Det var du, jag och ätstörningen.
 
Det var vi med en nästan övernaturligt stark sjukdom mellan oss som försökte skjuta oss längre och längre ifrån varandra. Det var jag som tyckte att jag hade svaren på allt. Det var sjukdomen som talade om för mig hur dålig jag var, hur rätt det var att göra sådant som gick emot allt som det du sade till mig och hur fel du faktiskt hade.
 
Det var du som såg att det var en sjukdom som talade. Du såg att det inte var mitt leende. Det var du som kunde förstå att det som hände oss då inte behövde vara för evigt. Det var du som trotsade all min hopplöshet och rädsla. Det var du som stod kvar.
 
Du. Jag. Ätstörningen. Trots att den fanns mellan oss kunde det fortsätta vara vi.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En släng av en ätstörning?

 
 
Idag har jag funderat en del på det där, en släng av en ätstörning. Jag har hört det några gånger.
 
En gång har jag själv mött en person som önskade sig en släng av min ätstörning. Jag menar inte på något sätt att det sades av en helt oinsatt person som inte visste att jag mådde väldigt dåligt. Jag hade varit helt öppen med den situation jag befann mig i då, att jag var sjuk och att jag mådde dåligt. Jag hade förklarat att jag återinsjuknat och var fast i ästörningens klor igen. Sjukdomen hade börjat sätta sina spår igen på min kropp. Den syntes även utanpå. När jag blickar tillbaka vet jag att jag såg allt annat än frisk och sund ut. Ingenting att avundas, ingenting att sträva mot. Men då kom orden, jag önskar att jag kunde få en släng av din ätstörning. Allt blev knäpptyst. Stilla. Förutom i min kropp där jag, men förmodligen bara jag, kunde höra hjärtslagen rusa i ett fasligt tempo. Ett knytnävslag i magen. En nakenhet som inte gick att skyla. Ridå ner, men ridån gick inte ner, utan jag stod kvar och jag syntes mer än någonsin.
 
Men jag fann mig i situationen. Jag rusade inte därifrån. Tårarna brände bara bakom ögonlocken, tills jag kunde samla mig och omvandla dem till en kraft som hördes i ord. Vet du, en ätstörning får man inte en släng av. När du blivit sjuk i en ästörning är du fast. Det är ingenting du bara skakar av dig.
 
Orden jag fick höra kanske den andra personen glömde samma dag. Jag glömmer dem aldrig. Men jag är otroligt glad att jag hittade ett svar att ge på en önskan om en sjukdom som fått mig att lida så mycket under så lång tid. En ätstörning är ingen komma-i-form-kur. En ätstörning är ingenting man väljer att få en släng av för att åstadkomma något med sitt utseende. En ätstörning handlar i själva verket inte främst om utseende, kropp och vikt.
 
Jag hör aldrig någon önska sig en släng av någon annan högst allvarlig sjukdom, gör du? En ätstörning är en högst allvarlig sjukdom som i värsta fall kan leda till döden. Den orsakar ett väldigt stort lidande inte bara för den sjuka personen, utan också för en rad personer i den drabbades omgivningen. En ätstörning drabbar aldrig bara en person. En ätstörning är ingenting att önska sig.
 
 
 
 
 
 

En hyllning till den som stod kvar



Jag har haft flera föreläsningar den sista tiden. Något som återkommer är betydelsen av någon i omgivningen som fanns där för mig. Jag får frågor om någon såg vad som hände. Jag pratar om bemötande och brukar berätta att jag är så tacksam och glad gentemot personer som inte vände ryggen till. Som inte skrämdes iväg av svåra saker och av beteenden som stod för allt annat än förnuftigast.

Då, när jag var sjuk, kunde jag inte visa uppskattning och tacksamhet. Den som störde mig och sjukdomen visade jag snarare agg gentemot. Jag kände att jag hade rätt och de hade fel. Jag tyckte att jag visste bäst och hade svaren på allt. Jag ägde världen och skulle göra vad jag gjorde och jag skulle göra det ifred. Men att ha någon som envisades med att lägga sig i och visa att han faktiskt såg vad som hände, var mycket värt. Det insåg jag inte då, men mycket väl i efterhand.

Jag inser att det måste varit otroligt tålamodskrävande att leva nära en person som var drabbad av en ätstörning. Otroligt tärande. En del stannar kvar och en del väljer att gå när det är svårt. En del vänder ryggen till och en del möter det tuffa och det svåra. En del vågar.

Tack för att du fanns vid min sida under alla sjukdomsår!







Kropp, kläder och storlekar

 
 
 
Att vara tilfrisknad från en ätstörning innebär en stor, stor frihet. Livet jämfört med tiden som sjuk är stor. Jag tänker inte på livet som diagnosfri, utan på livet som fri. Som frisk och fri. Att nå friheten även inom kropp, mat och ätande är möjligt-jag lovar! Vägen kan vara krokig och man behöver ha bestämt sig, tänkt igenom hur man vill ha det.
 
 
Frihet är att bära vilka kläder man vill och känna sig trygg och bekväm i sin kropp. Frihet är att faktiskt inte längre bry sig om vilka siffror som syns på storlekslappen, utan att veta att det inte spelar någon roll. Frihet är att ha rensat ut för små kläder från garderoben. Det är att ha gjort sig av med en boja som är tung att bära.
 
Idag vet jag att det verkligen är så att storlekarna också varierar mellan olika klädmärken och modeller och att det inte är något självändamål i sig att kunna komma i en speciell storlek. Jag är inte mer lyckad för att jag passar i en viss storlek. Den tillfredsställelse jag förut kunde känna av att ha en viss klädstorlek var inte långvarig. Det var bara en falsk lycka som snart svärtades ner av nytt missnöje och mörka tankar.
 
Frihet är att kunna ha på mig mitt absoluta favoritplagg, klänning, utan något som helst fokus på fel hos min kropp. Det är inget fel på min kropp. Den ser ut som den gör och den passar bra i de kläder jag väljer att ha på mig. Jag väljer kläder jag trivs i och som passar mig och min kropp.
 
 
 
 
Frihet är att inte vilja gömma sina kvinnliga former i de kläder jag bär, att inte fundera på att magen inte är helt platt eller att brösten ser för stora ut. Jag behöver inte bekymra mig över om rumpan ser för stor ut när jag går genom en folksamling eller heller våndas över att jag inte täckt mina överarmar. Jag är kvinna och har kvinnliga former som ser ut just så här på mig.
 
Frihet är att inte behöva rätta till kläderna ständigt och jämt för att se mindre tjock ut, för att tankarna och känslorna säger att det är just det jag är. Jag vet också att mitt värde inte sitter i min storlek.
 
Idag när jag tog på mig min allra nyaste klänning sköljdes jag över av all denna härliga frihet. Det är en frihet som kan te sig som något självklart för somliga, men långt ifrån för alla. Men jag vet, att även den som tvivlar kan uppleva den frihet jag beskriver.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sådant som inte var möjligt när jag var sjuk

 
 
I fredagskväll när jag satt på flyget på väg till Stockholm hade jag sällskap av min rosa skrivbok. Den är så bra att ha med sig i handväskan för att kunna skriva ner sådant som inte bör glömmas bort. Formuleringar kan sparas precis där och då när de kommer till mig.
 
Där på flyget skrev jag texten om sådant som inte var möjligt när jag var sjuk:
 
 
Igår. Mitt bland eftermiddagsvimlet på Storgatan i min stad. Solsken och högsommarvärme i slutet på maj. Klockan närmar sig 16.30 och vanligtvis nästan middagstid. Jag visste att just idag skulle jag vara ensam hemma till middag. Ingen egentlig tid att passa. Tanken slog mig att det skulle vara väldigt gott med en mjukglass. Tanken slog mig att en paus i solen på en bänk någonstans längs Storgatan med en glass i handen skulle kännas fint.
 
Så fick det bli. En stor mjukglass i en bägare med rikligt med lakritssås ringlat över sig. På en plats i solen. På Storgatan. I min stad. Varje sked var svalkande ljuvlig och så väldigt god. Förmågan att njuta av detta är verkligen värd att uppskatta.
 
Sådant som inte var möjligt när jag var sjuk är till exempel saker som detta. När jag tittar i backspegeln ter sig en sådan här situation väldigt, väldigt stor.
 
Där på bäken i solskenet kändes allt stort. Mäktigt. Så väldigt mäktigt. Nästan sådär att det gick att ta på mäktigheten.
 
Förresten, sådant som inte heller var möjligt när jag var sjuk var det som hände innan jag begav mig mot flygplatsen i fredags. Jag beställde hem mat på väg hem från jobbet. Min plan var att beställa en grönsallad till hamburgaren, vilket jag missade och jag fick pommes frites istället. Livet som frisk betyder att det faktiskt inte gjorde någonting. Ingen ångest. Ingen panik. Måste inte ändra. Det går bra ändå.
 
Livet som frisk är faktiskt många gånger så mycket enklare.
 
 

Frisk och fri- föreläsning om ätstörningar

 
 
Nu är jag igång-den första Frisk och fri-föreläsningen är gjord. Förra veckan hade jag den på en grundskola i Luleå för skolpersonal. Det kändes riktigt roligt och givande! Tiden gick mycket fortare än jag trott och jag fick verkligen mersmak. Jag vill föreläsa mer! Det var ett sånt där tillfälle när jag blev påmind om varför jag håller på med ätstörningsrelaterade frågor.
 
 
 
 
 
 
 

Utbildningen/föreläsningen bygger på rubrikerna Om ätstörningar, Självkänsla och självförtroende, bemötande och hälsosamt ledarskap.

 

 

 
 
 
Jag tycker att materialet är väldigt bra och ger mig möjlighet att lägga upp en föreläsning på ett sätt som jag tror ska passa den grupp jag ska möta. Det passar också väldigt bra att blanda egna erfarenheter med materialet. Jag har ytterligare en Frisk och Fri inplanerade. Nästa gång är det dags att möta föräldrar!
 
Kommer du i kontakt med barn och unga i ditt arbete? Arbetar du inom skola, idrott eller föreningsliv? Kanske du är intresserad av Frisk och Fri? I sådana fall tycker jag att du ska kontakta Frisk och fri-riksföreningen mot ätstörningar (tidigare Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt)
 
 
 
 
 
 

I radio om Luleås lokalavdelning av ABK

 
 
Som ni kanske redan läst här på min blogg gör jag just nu var jag kan för att få Luleås lokalavdelning av Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt att leva vidare för att kunna växa och utvecklas!
 
 
Idag sändes radioinslaget som spelades in tidgare i veckan:
 
 
 
Bild: Radio Norrbottens hemsida
 
 
 
Lyssna: "Många kommuner har inte någon behandling mot ätstörningar"
 
 
Jag har framtidshopp och tro! Lokalavdelningen behövs i Norrbotten och jag gillar verkligen att vara en del av Riksföreningen!
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0