mindfulnessmamma

Om ätstörningar, MVC och bemötande.

Kategori: Barn och familjeliv, Ätstörningar

 
 
Jag vill dela med mig av mina tankar kring möten med min barnmorska. Hur fantastiskt det kan vara, hur viktigt det är med ett bra bemötande och med den här fingertoppskänslan. Hon har detta, min nuvarande barnmorska. Hon undviker pekpinnar och generaliseringar. Hon visar tydligt och klart att hon verkligen begriper att varje kvinna är unik, har sina egna erfarenheter, önskemål och behov. Hon har förstått det här mötet är det viktiga-mötet med kvinnan och familjen som sitter framför henne.
 
Redan vid första besöket kände jag att det här kommer att bli bra. Hon var tydlig med att hon föredrar rak och öppen kommunikation. Så bra-för det föredrar jag också. Då slipper man fundera och vrida och vända på de uttalade orden. Jag var redan från början öppen med min historia av ätstörningar och snevridna syn på såväl kropp, vikt som motion. Jag förklarade naturligtvis att jag är frisk idag, men att jag bär med mig vissa saker på grund av de erfarenheter jag har.
 
Precis som vid min förra graviditet förklarade jag för barnmorskan att det här med vägandet inte är det något jag är mycket för, att det är något jag önskar vara utan, inte på något sätt för att jag är viktfixerad eller värderar mig själv utifrån den där siffran på vågen (längre)-tvärtom! Jag väger mig aldrig just för att jag inte behöver vågen. Den är oviktig för mig, ingenting av värde. Jag anser att det är en högst onödig pryl i så gott som varje hem. Jag är övertygad om att så många skulle kunna må så mycket bättre om de bara slängde ut vågen. Hur jag mår och hur min graviditet fortlöper ä inte kopplat till siffran på vågen-tror mig, jag vet! Just för att jag är frisk, just för att jag är frisk kan jag avstå vägandet-utan ångest! Jag behöver inte vågen. Jag anser att det är mitt val just för att det handlar om min kropp.
 
 
 
 
När jag tog upp detta vid förra graviditeten, dock inte med lika stor trygghet, stod jag inte på mig. Den barnmorskan var inte lyhörd för mitt önskemål. Såklart vägandet skulle ingå under graviditeten. Det var rutin. Och jag stod inte på mig. Jag sade inget mer om det. Inte så att det hördes i alla fall.
 
Min fantastiska barnmorska som jag har idag ser absolut ingen anledning till att jag ska väga mig. Hon kan alltid ryggväga mig om det skulle uppstå något som gör att hon ser att en vägning vore önskvärd. Då kan vi alltid prata om det. Jag är naturligtvis fullt medveten om att det kan bli aktuellt med en vikt vid eventuella bedövningar vid en förlossning. Ibland frågar hon om jag alls har någon koll på vikten. Jag svarar helt enkelt att jag inte väger mig. Med de orden lämnar vi det.
 
Igår resonerade vi mycket öppet kring vikt, bemötande, medias skildring av de "duktiga"  mammor och kvinnor som går ner i vikt och det ofta fort, hur de beröms och hur människor faktiskt kan stressas av allt som vi möter i form av löpsedeltexter och rubriker. Vi pratade om pekpinnar och strikta råd. Jag efterlyste återigen fler nyanser i de allmänna råden, då vi människor inte finns i endast en kulör och då många av oss inte alldeles enkelt kan nyansera råden på egen hand.
 
Det är ju inte det där ovanstående som är fantastiskt. Det som verkligen är fantastiskt är ju det här livet jag bär inom mig. Att min kropp och våra kroppar fungerar så fantastiskt som de gör. Om vi sedan äter 1 äpple extra, två mellanmål extra eller en period mår bättre av en påse sura godisar var och varannan kväll-vad har det för betydelse i långa loppet?
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Graviditet och ätstörningar

Kategori: Allmänt, Ätstörningar


Gravid och med ätstörningar i bagaget. Vi är många som varit med om det. Vi är många som är med om det. Kroppen som varit ens fiende kan plötsligt vara med och skapa någonting alldeles enastående. Den kan bära ett barn. Den kommer att kunna ge mat till ett nyfött litet barn. Fantastiskt. 

Men det kan vara en påfrestning att vara gravid, naturligtvis för alla, men ibland på ett alldeles särskilt sätt för en gravid kvinna med en ätstörning i bagaget. Ku kommer kroppen att förändras. Nu är viktuppgången ofrånkomlig. Nu kommer vägandet tillbaka. Tips och råd kommer att ges till en och råden tar oftast inte hänsyn till att man har en ätstörning i bagaget. Dra ner på sötsaker och rör på dig. Ät si och ät så. 

Måste man åka med i det här tåget? Måste man göra allt som andra säger till en att göra? 

Min första graviditet var särskilt jobbig fram till att bebismagen blev uppenbar. Jag kände mig bara stor, tjock och pluffsig, som att kroppen liksom bara flöt ut. Men sedan, när bebismagen blev tydlig blev det lättare. Vägningarna var jobbiga och varje gång räknade jag kilon. Hur mycket hade jag gått upp nu? Det kändes som att det aldrig skulle ta slut. 

Andra graviditeten var lättare. Jag bad om att få avstå vägningarna, men barnmorskan hade inget gehör för mitt önskemål och jag stod inte på mig. 

Efter de två barnen blev jag sjuk igen. I själva verket hade jag aldrig blivit helt frisk. Vi levde med två barn och en ätstörning. 

Nu under min tredje graviditet har jag kommit till en punkt där jag vet att jag inte måste åka med på det här tåget. Jag väger mig inte. Jag ser ingen anledning. Det är inte kvittot på mitt mående. Ja, jag är frisk och fri och just därför kan jag välja bort vågen för att jag inte behöver den och för att jag inte vill ha den. Jag kan kritiskt granska tips och råd, men kan ändå stressas av pekpinnar och råd. Jag skulle önska fler nyanser i råden som ges. Vi är olika med olika erfarenheter vi som är gravida. Alla är inte lika. Råden behöver nyanseras. Alla människor är inte heller i samma nyans. 

Idag har jag en klok och lyhörd barnmorska. Hon förstår att varje graviditet är unik och att varje kvinna har sina behov. 


Om träning och ätstörningar.

Kategori: Ätstörningar

 
Äntligen tar jag mig tid att börja besvara frågor jag fått av bloggläsare. Idag kommer det att handla om träning (eller inte träning).
 
"Hur hittade du tillbaka till träningen utan att triggas att trappa upp den för mycket och lägga för mycket fokus på "hälsosam" mat? Själv tyckte jag att jag hade en bra balans med maten innan jag började träna igen efter 9 månaders uppehåll. Till en början gick det super bra men efter ett tag har jag märkt att jag faller tillbaka och trappar upp träningen och får ångest när jag måste välja bort el underpresterar.
Har du något tips? Jag vill absolut INTE tappa allt som jag lyckats bygga upp."
 
 
Den här frågan behövde tid på sig för att besvara. Ingenting jag sätter mig ner och skriver om på några minuter. Lite eftertanke behövs. Det här är inte lätt. Det här har inte varit lätt. Det är inte på något sätt självklart. Det behöver nyanseras och kan inte svaras med enstaka ord.
 
Under min sjukdomstid var överdrivet och tvångsmässigt motionerande en stor del av vardagen. Tvånget var otroligt starkt och direkt kopplat till att jag ätit. Att äta, till slut oavsett vad och oavsett mängd, triggade igång tvånget att kompensera med motion, så gott som var jag än befann mig. Det var även kopplat till att jag skulle äta, t ex gå på en middag eller något annat. Särskilda träningsformer som aerobic och promenader var vanliga under den tiden, men även andra typer av sätt att förbränna. Alltihop var osunda sätt, överdrivna sätt och allt annat än lustfyllda sätt. Detta har gjort att just dessa sätt att motionera aldrig riktigt fått tillbaka sin tjusning. Jag provade ett aerobicpass en gång, men det slutade med tårfyllda ögon och att jag gick därifrån.
 
För att verkligen kunna hitta tillbaka till en träningsglädje är min erfarenhet att en paus, ja ett rejält uppehåll, kan vara nödvändigt. Att vila. Att komma ifrån ett beteende som varken är sunt eller friskt. Komma ifrån tvånget. Jag tror också starkt på att hitta nya vägar. Jag hittade dansen, ett sätt att röra på mig fyllt av glädje. Ett sätt att röra på mig utan att tänka i termer av träning. Jag tror på att hitta nya vägar.
 
När träning triggar igång tankar av "nyttighetstänk" och man märker att ens fokus på maten och ätandet ökar är det läge att stanna upp, fundera över vad som håller på att hända. Vart är jag på väg? Träningen kan verkligen trigga igång gamla hjärnspöken. Min erfarenhet är att jag faktiskt mått bättre de perioder jag inte tränat så mycket. Det har varit otroligt lätt att börja trappa upp träningen när jag återupptagit den. 2 dagar, kan lätt bli 3 dagar som lätt kan bli 4 dagar och så vidare. Jag vet att jag har en tendens till att vilja presetera och att jag inte har alldeles lätt att känna mig nöjd med det jag gör. Jag är medveten om det och jag jobbar på det. Det är just det som varit min fallgrop att det ibland blivit allt eller inget. När jag väl har lämnat sjukdomen bakom mig har jag blivit kvitt det här med för mycket fokus på "hälsosam mat" och det är inget som har triggats igång igen av träning.
 
Träningen ska inte ge ångest och den ska inte bli ett tvång. Lyssna till varningstecken som mer tankar på hälsosam mat/ätande/kropp. Du ska inte må dåligt om du ställer in en träning eller börja försaka annat i livet på grund av träningen. Var uppmärksam på om suget att träna mer och mer kommer. Sakta men nästan utan att du märker det, kan träningen utökas och du upptäcker det när det gått för långt-igen.  Tro mig-jag vet. Träningsdjävulen kan tyvärr ligga där och lura på en även om man tror att den lämnat en för gott. 
 
Det finns som sagt inga raka svar. Ibland har jag hittat till ett riktigt sunt och trivsamt sätt när det gäller träning. Ibland har det blivit fel. Ibland stressas jag av det samhälle vi lever i och kommer på mig själv att känslan av att jag borde i själva verket är starkare än känslan att jag vill. Ibland kan jag helt och hållet lyssna till min egen inre röst.

Mitt svar är att vara vaksam. Lyssna till dig själv. Var vaksam på de varningstecken jag tagit upp. Kom också ihåg att man måste inte träna på gym, springa, gå på pass eller liknande. Jag vet hur samhället ser ut idag och vad många människor pratar om på alla möjliga ställen, mat, träning, dieter och så vidare. Man får välja en annan väg och man måste inte haka på det här överdrivna hälsohetståget som envist tuffar vidare. Man behöver inte göra som "alla andra". Det kan vara svårt att välja sin egen väg, men jag tror att det är vägen till att verkligen må bra och känna sig fri.