Om ätstörningar, MVC och bemötande.

 
 
Jag vill dela med mig av mina tankar kring möten med min barnmorska. Hur fantastiskt det kan vara, hur viktigt det är med ett bra bemötande och med den här fingertoppskänslan. Hon har detta, min nuvarande barnmorska. Hon undviker pekpinnar och generaliseringar. Hon visar tydligt och klart att hon verkligen begriper att varje kvinna är unik, har sina egna erfarenheter, önskemål och behov. Hon har förstått det här mötet är det viktiga-mötet med kvinnan och familjen som sitter framför henne.
 
Redan vid första besöket kände jag att det här kommer att bli bra. Hon var tydlig med att hon föredrar rak och öppen kommunikation. Så bra-för det föredrar jag också. Då slipper man fundera och vrida och vända på de uttalade orden. Jag var redan från början öppen med min historia av ätstörningar och snevridna syn på såväl kropp, vikt som motion. Jag förklarade naturligtvis att jag är frisk idag, men att jag bär med mig vissa saker på grund av de erfarenheter jag har.
 
Precis som vid min förra graviditet förklarade jag för barnmorskan att det här med vägandet inte är det något jag är mycket för, att det är något jag önskar vara utan, inte på något sätt för att jag är viktfixerad eller värderar mig själv utifrån den där siffran på vågen (längre)-tvärtom! Jag väger mig aldrig just för att jag inte behöver vågen. Den är oviktig för mig, ingenting av värde. Jag anser att det är en högst onödig pryl i så gott som varje hem. Jag är övertygad om att så många skulle kunna må så mycket bättre om de bara slängde ut vågen. Hur jag mår och hur min graviditet fortlöper ä inte kopplat till siffran på vågen-tror mig, jag vet! Just för att jag är frisk, just för att jag är frisk kan jag avstå vägandet-utan ångest! Jag behöver inte vågen. Jag anser att det är mitt val just för att det handlar om min kropp.
 
 
 
 
När jag tog upp detta vid förra graviditeten, dock inte med lika stor trygghet, stod jag inte på mig. Den barnmorskan var inte lyhörd för mitt önskemål. Såklart vägandet skulle ingå under graviditeten. Det var rutin. Och jag stod inte på mig. Jag sade inget mer om det. Inte så att det hördes i alla fall.
 
Min fantastiska barnmorska som jag har idag ser absolut ingen anledning till att jag ska väga mig. Hon kan alltid ryggväga mig om det skulle uppstå något som gör att hon ser att en vägning vore önskvärd. Då kan vi alltid prata om det. Jag är naturligtvis fullt medveten om att det kan bli aktuellt med en vikt vid eventuella bedövningar vid en förlossning. Ibland frågar hon om jag alls har någon koll på vikten. Jag svarar helt enkelt att jag inte väger mig. Med de orden lämnar vi det.
 
Igår resonerade vi mycket öppet kring vikt, bemötande, medias skildring av de "duktiga"  mammor och kvinnor som går ner i vikt och det ofta fort, hur de beröms och hur människor faktiskt kan stressas av allt som vi möter i form av löpsedeltexter och rubriker. Vi pratade om pekpinnar och strikta råd. Jag efterlyste återigen fler nyanser i de allmänna råden, då vi människor inte finns i endast en kulör och då många av oss inte alldeles enkelt kan nyansera råden på egen hand.
 
Det är ju inte det där ovanstående som är fantastiskt. Det som verkligen är fantastiskt är ju det här livet jag bär inom mig. Att min kropp och våra kroppar fungerar så fantastiskt som de gör. Om vi sedan äter 1 äpple extra, två mellanmål extra eller en period mår bättre av en påse sura godisar var och varannan kväll-vad har det för betydelse i långa loppet?
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Underbara vardagsliv och älskade hem


Det är ju det här som är livet, tänkte jag idag. Det är är livet, sade jag idag. 

Åt frukost i lugn och ro. Tog en dusch. Besök på förmiddagen. En promenad i närområdet med min man och min dotter, prat om både lättsamma och mer allvarliga saker. Besökte våra vänner på kyrkogården. Skjuts till kompis. Handling på ICA. Besök igen. Hämtning från kompis.

Urplockning ur diskmaskinen. Tvätta. Hänga tvätt. Vika kläder. Sortera och rensa. Duka. Tända ljus. 

Middag. Hemmakväll. 

Jag trivs så bra när det är så här. Få saker gjorda utan stress. Utan tidspress. Inga egentliga måsten. Vardagssysslor som är riktigt njutbara att genomföra. Vara tillsammans. I älskade hemmet. Lugnet. Det här är livet. Här är jag hemma. 

Man behöver faktiskt inte göra och åka. Det här är livet och alldeles tillräckligt. 




Ultraljud

 
Idag var det dags för det rutinmässiga ultraljudet! Det är så fantastiskt att se sitt barn så här på skärmen, se alla möjliga detaljer på kroppen och få berättat för sig om det lilla fostret. Att faktiskt kunna se strukturerna i ansiktet och så tydligt se hjärtat som slår är inget annat än just fantastiskt. 
 
Det är stort det här med att ett barn blir till och hur det utvecklas från befruktning till en färdig människa som är redo att möta världen. 
 
Jag känner stor, stor lycka och tacksamhet över att vi ska få ta emot ännu ett barn till vår familj! 
 

Se vilken härlig stil vår bebis har! 
 
 

Kom i form snabbt efter graviditeten? Nej, tack!

 
Jag har bestämt mig. Jag kommer inte låta mig stressas av artiklar som denna. 
 
 
Jag kommer inte låta mig påverkas av träningshets och eventuella frågor om hur många kilon jag har kvar. Jag kommer att påminna mig om att kilon får stanna kvar och om att var sak sin tid. 
 
Jag vill verkligen att alla mammor ska känna lugnet, kunna njuta av dagarna med sitt/sina barn utan stress över kropp och kilon. 
 
Den här gången har jag modet att sätta gränser för vad jag ska ta in och vad jag tillåter att människor säger till mig. Gör det ni också. 
 

Glädjetårar


Gårdagens bästa skedde igår kväll på akutmottagningen på sjukhuset. Vi fick se vår bebis på bildskärmen då jag fick göra ett ultraljud. Hjärtat slog och allt verkade normalt. Ur all oro trängde sig stor, stor glädje och lättnad fram.  Vår bebis är 15 veckor och mår bra. 

Arga fåglar-inget för flickor?


Idag gick jag på några affärer och tittade på barnkläder. Angry Birds-kläder finns det gott om. De allra flesta hittar man på avdelningarna nischade för pojkar.

På Lindex hittade jag tröjor med fåglarna på både flick- och pojkavdelningen. Häpnadsväckande faktiskt.

Av kläderna att döma passar de arga fåglarna för pojkar, medan söta fåglar passar bättre för flickor?


Barn hjälper barn


Jag vet att ge också är att få. Man får så mycket tillbaka när man ger något till någon annan, främst när man ger av sig själv, av ditt engagemang och av sin omtanke. När man sprider sin kärlek och delar med sig av sin värme.

Just nu sker det en insamling till en flicka som är cancersjuk, en flicka vars familj har en historia av svåra år. Hon älskar nagellack och Sofia, kvinnan som startade insamlingen, ville glädja henne med många nya nagellack. Självklart ville jag bidra!

När jag berättade om detta hemma ville min 7-åriga dotter välja ut några nagellack och ge flickan. Några av sina egna. Hon valde ut tre stycken, målade en bild och skrev ett kort. Det är vackert när barn hjälper barn.

Jag tror på att uppfostra våra barn i en anda där vi hjälper varandra. Jag tror på att vi ska visa att omtanke föder omtanke och just att ge faktiskt är att också få. Det är viktigt att uppskatta det vi har och förstå att allt i livet inte ska tas för givet.




Fotbollsmamma

 
 
Sommaren är här och med den är fotbollssäsongen i full gång. Båda barnen spelar fotboll för fullt, men mest fotboll är det för sonen. För mig är det också fullt upp med fotboll-som fotbollsmamma. Jag vill se alla matcher jag bara kan se och tycker verkligen att det är så, så roligt!
 
 
 
Dottern står gärna i mål, både på träningar och matcher!
 
 

Sonen har sin plats på yttermittfältet och är en riktig slitvarg. Det är verkligen roligt att se hur träning ger färdighet och hur barnen utvecklas.
 
Det är värt allt att få se barnen ha roligt med sina lagkompisar! Jag ser fram emot att stå vid sidan av planen ännu fler matcher under sommarens gång och heja. Det är en sann glädje.
 
En stor eloge till alla de ledare som gör detta möjligt-de gör ett fantastiskt jobb. Min man är en av dem. Han är fantastiskt och ägnar så mycket tid till ungdomsidrotten, såväl inom fotbollen som innebandyn. Eldsjälar behövs!
 
 
 
 
 
 
 

Besök på Luleå Pride


Utflykter. Jag gillar utflykter. Små utflykter. Till fots. Med cykel. Med buss. Eller kanske med bil. Utflykter ska inte underskattas. Verkligen inte.

Idag var det sista dagen på Luleå Pride och det var sista chansen att göra ett besök för i år.

Det blev ett relativt kort men mysigt besök på evenemanget Dance for love i Stadsparken. Hela familjen med en extra kompis. Solen sken och stämningen var glad. Härligt!


Om att blomma

 
 
 
Idag var det skolavslutningsdags. Dottern gick ut 1:an och sonen 3:an. I år har de varit klasskompisar då de går i åldersblandade klasser, hur bra som helst om ni frågar mig. Det var särskilt känslosamt idag på skolavslutningen idag, eftersom att sonen lämnar klassen och de underbara lärare han haft under tre års tid nu. Som tack för allt de gjort för honom och de andra barnen fick de höra en text av mig.  
 
 

  

 

 

Tack för att….


 Du låtit barnen blomma

och att var och en

fått vara med i den färgglada buketten
utan att Du någonsin försökt förändra

den enskilda blommans färg,

utan Du har istället sett rikedomen

i en bukett med alla möjliga sorters blomster tillammans.

 

Och tack för att….


 du låtit varje blomma få den typ av näring

som just den blomman behöver,

och att Du hela tiden hållit i minnet

att olika blommor behöver vattnas olika ofta

och behöver olika mycket solljus.

 

Du vet att somliga blommor ibland behöver söka skugga

och att även den till synes vissna blomman

kan återfå sina krafter och blomma om och om igen.

 

 
 

 Och älskade dottern fick blomma på avslutningen när hon medverkade i en salsashow.

 

Tack till underbara Penelope som har dansat med barnen!

 

 
 
Det var en så fantastiskt vacker skolavslutning! Både väldigt vackert och väldigt känslosamt. Som mamma är jag väldigt glad över att veta att mina barn får möjligheten att blomma på sin skola.
 
 
 
 

Älskade mamma

 
 
 
 
Idag är det mors dag, älskade mamma!
 
 
 
 
 
 
 
 
Så fantastiskt det är att jag har dig i mitt liv!
 
 
Jag är så otroligt glad att min mor och jag har så bra kontakt som vi har och att mina barn har just den mormor de har, en underbar mormor som de känner så stor trygghet i och hos. Både idag och igår har mormor ryckt in och funnits här i hemmet för vår son. Att hon funnits här, även om han haft kompisar hemma hos sig, har inneburit en trygghet både för honom och oss.
 
Jag vet att det är långt ifrån alla som har så bra och nära kontakt med sina föräldrar jag jag har, vilket också betyder att mina barn också har fantastisk konakt med sin mormor och morfar. Jag och vi är verkligen tacksam för detta.
 
Ikväll dyker min svärmor och hennes man upp här hos oss för lite fika, Bingolotto och umgänge! Då får vi en chans att fira även vår underbara farmor, den bästa farmor man kan tänka sig för våra barn!
 
 
 

På svensk mark

Nu är jag tillbaka i Sverige. Tillbaka hemma hos mina älskade.

Jag har haft bra dagar i Izmir tillsammans med fina kollegor och tillsammans med vänner från Slovakien och Turkiet.

Fina upplevelser som jag bevarar som fina minnen. Många skratt, men också en hel del längtan efter mina älskade. En ovan situation att vara hemifrån så länge.

På flygplatsen rann tårarna. Jag har fått några riktigt fina vänner som jag verkligen hoppas återse här eller i deras hemland.


Blandade känslor hos ett mammahjärta

 
En klump i magen.
 
På måndag resser jag till Izmir i Turkiet tillsammans med tre underbara kollegor och jag vet att jag kommer trivas med mitt fina resesällskap. Jag kommer att träffa trevliga montessorivänner från Slovakien och Turkiet på plats i Izmir och jag kommer att få uppleva mer värme än jag gjort på länge. Jag kommer att få se en del av världen jag aldrig sett förut och jag kommer att få andas in ny luft och samla nya erfarenheter.
 
 
Men. Men. Men. Det är så mycket blandade känslor i min kropp just nu. En klump i magen. Jag kommer inte att träffa min underbara familj från och med måndag morgon till och med söndag morgon. Det är många dagar. Jag har aldrig, aldrig varit ifrån dem i närheten av så länge och min kropp skriker att det inte är det så det ska vara. Samtidigt vet jag att en här chansen kanske aldrig kommer tillbaka. Jag vet att jag kommer att få med mig upplevelser och erfarenheter som kommer att föra något gott med sig och att det kommer vara så underbart härligt att se fina mysiga vackra familjen igen.
 
Men ändå. Ändå känns det jobbigt. Och jag vet allt det där med att barnen kommer att ha det bra, att de är med personer de är trygga med under hela veckan, att deras pappa har full koll och att jag är helt trygg med att de sover hos mormor och morfar. Men ändå. Det är i mammahjärtat det känns. Det måste väl få kännas antar jag, bara känna och veta att jag överlever. Att försöka stilla mitt dåliga mamma-samvete så gott jag bara kan. En familj ska vara tillsammans och mina älskade är det bästa jag har. Längta och sakna är inte farligt i sig, men längtan och saknad kan göra ont. Även så här i förväg.

Lekglada barn

 


Dagens bild illustrerar inte bara vårslask och lera utan också lekglada barn.

 

 


Påsar och händer fulla med smutsiga kläder idag, barn med leriga stövlar som inte fick följa med in i huset och lerblöta strumpor som måste direkt in i tvättmaskinen.

Men mitt bland allt detta träder rosiga barnkinder och lekfullheten fram. Lekglada barn som haft roligt och mått bra. Det är värt allt. Jag tvättar, hänger och viker så gärna med den vetskapen i bakhuvudet. Det är värt allt, att veta att ens barn mötte mig med glada miner och med glädje gått ut och mött våren med allt vad den kan innebära i form och lera och väta!



 

 


Utflykter


Jag har länge tyckt om utflykter.

Utflykter är nog en aning underskattade. Det handlar återigen om att se det lilla och förstå att det faktiskt kan vara det stora.

"Jag gillar att utforska" säger 7-åringen och jag håller med. Utflykterna i vår omgivning ger oss verkligen möjlighet att utforska. Vi behöver inte bege oss långt bort och det måste inte kosta mycket.

Dagens utflykt gick till Jokkmokk med besök på museum och restaurangbesök.







Ändrade helgplaner



Idag skulle vi vara på innebandy hela dagen och skulle avsluta på Skeppet i Piteå med lek och middag.

Det blev inget av det. När migränen hade lugnat ner sig slog magsjukan till för oss vuxna. Ligger i soffan med magont och feber idag och kurerar mig.

Tack till er som hjälpt oss idag så att dagen går ihop!

Jag hade så gärna varit på plats och hejjat på min innebandykille. Blir inte som man tänkt sig ibland.


En kväll med Malin Alfvén

 
 
Ikväll var jag på en föreläsning med barnpsykologen Malin Alfvén som jag läst några böcker av och även följt i olika tidningar ganska länge. Hon känns så klok och sund och jag har många gånger känt att jag delar hennes tankar och värderingar. Glad att jag fick möjligheten att lyssna till henne och möta henne i verkliga livet.
 
 
Föreläsningen "Älskade ungar - så härliga & så besvärliga" var helt underbarr och timmarna i föreläsningssalen gick i ett rasande tempo kändes det som. Jag är verkligen glad, glad, glad att jag gick på denna föreläsning ikväll.
 
Efter föreläsningen fick jag en pratstund med Malin på tu man hand. Den kan jag lova dröjer sig kvar i hjärtat än och säkerligen länge, länge till. Det var verkligen ett bra samtal och jag ska absolut skriva till henne och tacka för det.
 
 
 
 
 

Lycka!


Vilken lycka det är att se sitt barn få orken tillbaka allt mer efter att ha vart sjuk och orkeslös. Vilken lycka det är att se sitt barn börja få matlusten tillbaka och äntligen kunna börja äta igen.

Det värmer mitt mammahjärta och jag kan känna en lättandes suck inom mig närma sig.


När barnet inte äter

 
 
Som förälder känns det så grundläggande att barnet äter. Som förälder är man så mån om att barnen ska växa och må bra, få i sig all energi det behöver. Helst vill man att det ska komma av sig självt, att man inte behöver ägna detta så många tankar och att det ska vålla så mycket huvudbry.
 
Jag vill ha ett avslappnat förhållningssätt till mat och ätande. Inga förbud, inga förmaningar och inget tjat. Tjat lönar sig sällan och att barnet ska äta för att göra de vuxna glada tror jag inte heller på. Man ska äta för sin egen skull, inte för att behaga andra. Man äter sig mätt och sedan är det bra.
 
Maten får och ska inte bli något laddat ämne som man till slut inte vill beröra överhuvudtaget för att det just är så laddat. Mat ska vara något naturligt och ätandet likaså. Jag vill inte ha några förbud eller tabun kring mat och ätande, ät, lev, njut och må gott och dela inte in i dåligt/bra och nyttigt/onyttigt.
 
 
Jag tänker nog extra mycket på det här och är särskilt medveten om vikten av att inte göra ätandet och maten till något så laddat, då jag har erfarenheter av ätstörningar. Min syn på mat och ätande har förändrats med de erfarenheterna och jag ser kanske också risker som andra inte ser.
 
Oavsett detta så är det inte roligt när barnet inte äter. Det är inte roligt att som förälder se sitt barn måltid efter måltid lämna större delen av det som serveras och se sitt redan smala barn bli ännu tunnare. Den frustration som växer i mig och oron som kommer krypandes får jag jobba med på vuxet vis och inte låta bubbla ut vid måltiderna. Det gäller att ha is i magen och se att det kommer nya dagar. Vi kan förklara vikten av att försöka, av att få i sig, men tvinga går inte. Tvinga bör man heller inte. Däremot ha koll bör vi som vuxna.
 
Sådana här gånger är det så viktigt att ta hand om sina känslor på vuxet vis för sig själv eller vuxna emellan och att låta matpratet ske till största del utan barnöron. Barnprat hör hemma inför barnöron och allt annat får vänta.
 
 
 
 
 

Chokladbollens dag


Imorgon är det chokladbollens dag enligt mina barn och dessutom står det i almanackan också på morgondagens datum. Då är det väl så.

Idag skulle jag och dottern baka Leilas chokladbollar. Till en början var det bara jag som deltog och även i slutet. Litegrann där i mitten hade jag sällskap.

Nu har vi i alla fall ett gäng klara. Nu kan chokladbollens dag firad imorgon!


Tidigare inlägg
RSS 2.0