30 dagar kvar på insamlingen!

 
Nu återstår 30 dagar kvar på insamlingstiden på min insamling till Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt Luleå.
 
 
Min insamling har 5000 kr som mål och nu återstår 1600 kr för att målet ska uppnås. Det ska gå-det har jag gett mig den på.
 
Sprid min insamling vidare, sprid den gott folk! Varje litet bidrag är viktigt och värdefullt. Här hittar man insamlingen.
 
Till dig som är drabbad av sjukdomen idag-det finns hopp! Det går att bli frisk och fri hur hopplöst det än må kännas. Vi är många som kände hopplösheten men som lyckats komma i mål och lever ett friskt och bra liv idag, trots tvivlet och uppgivenheten. Det går och det finns hjälp att få.
 

Filmtips!

 

Vill varmt rekommendera den här filmen, riktigt stark och mycket gripande!

 


Idag väljer jag


Bjuder på en av Maria Helanders härliga bilder!

Den passar mig så bra idag. Idag väljer jag att ha en bra dag. Idag väljer jag att ha roligt och att ta nya tag efter gårdagen när jag var så trött, så trött. Idag väljer jag att varva utflyktande med sysslor här hemma. Jag känner på mig att det här blir en bra dag.

 

 

 


Och jag tror att det finns hopp.

 
Jag har fått flera kommentarer till inlägget Sluta berömma varandra för viktnedgången, positiva sådana. Flera kloka och sunda sådana och jag tror att det finns hopp om förändring. Jag vet att det finns många fler än de som kommenterat direkt efter inlägget som tänker ungefär likadant som mig.
 
Starka sunda krafter med hälsa och friskhet i fokus kan såklart påverka. Naturligtvis går det att sprida det friska sunda tänker och förhållningssättet och ju fler som gör det desto bättre, eller hur?

Lördagstrött

 
Idag är det äntligen lördag. Jag älskar mitt jobb, verkligen, och dagarna går så fort när jag är på jobbet. Just nu är jag dock inne i en period när jag är så trött, så trött när alarmet ljuder på morgonen och det är dags att stiga upp. Grusigt i ögonen och känner mig outvilad. Jag uppskattar särskilt helgen just nu, men jag vill inte att det ska vara som idag. Lördag och ledig och inte fylld av energi och kraft.
 
Jag vill sprudla av glädje och energi och ha en massa ork till såväl aktivteter med barnen som att fixa i hemmet. Men idag var det inte en sådan dag, trots att jag fått en hel del gjort av sakerna på min att-göra-lista. Ibland dyker de upp för att liksom att sortera allt som jag tycker bör göras och ibland gör det mig gott att strukturera upp dagen lite med en lista. Det är inte som förr när listorna blev en alltför central del i livet. Nu finns de i mitt liv ibland de där listorna och långt ifrån varje vecka.
 
Kvällen blev fin och mysig på flera sätt och vis. Middag, lördagsgodis, schack och film. Imorgon är en annan dag och då ska jag ta dottern på en utflykt som inte blev av idag.
 
 

Sluta berömma varandra för viktnedgången

 
Nu känner jag mig så där både upprörd och ledsen igen. Jag följer några bloggar som fokuserar på ätstörningar ut ett friskhetsperspektiv, men kommer då och då också in på andra bloggar som får mig att känna så här. Som idag.
 
Det jag upplevde idag är klassiskt. En person som har en uttalad ätstörning, i det här fallet var det en tjej som skriver att hon försöker komma vidare mot friskheten, har lagt ut bilder på dagsformen och nämner både vikt och BMI. Med andra ord har den här personen fortfarande fokus på vikten väldigt mycket. Jag ser en bild där hon är iklädd alldeles för stora klädesplagg och viktnedgången specificeras i kilon. En hel del bloggare skriver om sin väg mot size zero eller liknande. 
 
Efter inlägget följer kommentar efter kommentar som berömmer och hyllar henne för hur duktig hon är, för hur fin hon är och hon får också frågor om hur hon lyckats. Det är det här som händer så ofta. Kommentarer som skriker av avund och beundran följer ofta inlägg som innehåller supersmala kroppar.
 
Snälla, sluta berömma varandra för viktnedgång i en sjukdom som är så lömsk och sätter klorna i en människa djupare än man först efteråt inser. Ibland efter en lång tild. Och snälla tänkt till vad ni skriver för inlägg i era bloggar då det kan vara så negativt för så många som läser. Blogga gärna, men försöka göra det ur en friskhetsperspektiv. Hjälp varandra mot friskheten istället för för att sporra varandra till att fortsätta på den sjuka vägen. Det är inget duktigt med att vara sjuk. Man kan inte lyckas i sin ätstörning, annars än att lyckas bli frisk.
 
Och förresten, överhuvudtaget finns det väl så mycket viktigare och mer värdefulla saker att se och lyfta varandra för.
 

Äppelrutor i långpanna


Igår bakade jag en äppelkaka som blev då underbart god! Jag provsmakade den ljumna kakan igår kväll tillsammans med ett glas mjölk. Ett delikat kvällsfika minst sagt!

 

Äppelrutor i långpanna:

 

2 ägg, 4 dl socker, 200 g smält smör, 8 dl mjöl, 4 tsk bakpulver, 3 dl kall mjölk

 

 Bred ut smeten i stor långpanna.

 

Skala äpplen, skär i klyftor, doppa i lite socker och kanel, mycket kanel om man gillar det.  Tryck ner äppelklyftorna i smeten, ganska tätt. Grädda i 200 gr i ca 20 min.

 

För mig vara kakan klar efter betydligt kortare än 20 minuter. Hade dock en ganska vid långpanna. Efter ca 11 minuter i 175 grader i varmluftsugn var kakan perfekt gräddad.

 


Dagens surprise

 

Lindex Misoni-kollektion är här! Dagens surprise var en påse full med nyheter! Titta så mycket fint!

 

 


Höstäpplen


Fick en påse höstäpplen häromdagen. Ikväll ska jag baka något gott av dem! Återkommer med bilder på godsakerna och kanske tips på recept på något mumsigt!

 


Hjälp mig att hjälpa-än finns det tid kvar!

 
Kära vänner, familj och kollegor.

Jag har skapat en insamling för en utvald organisation som jag gillar och jag hoppas att du vill hjälpa mig. Den organisationen är Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt.

Jag tvivlade och jag kände hopplösheten. Jag trodde till slut inte längre att det kunde gå att bli helt frisk och fri från en ätstörnng. Jag började ställa in mig på att mer eller mindre leva med sjukdomen resten av livet.

Jag vet idag att jag hade fel. Idag mår jag bra, lever ett bra liv, tycker om mig själv och accepterar mig själv precis för den jag är. Jag är frisk och fri och maten och kroppen är inte längre mina fiender.

Idag arbetar jag själv för Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt i Luleå. Jag vill ge hopp till sjuka och deras anhöriga. Jag vet att man kan bli frisk och fri, men jag vet också att det är många som tvivlar på att det verkligen är möjligt. Idag vet vi att dryga 130 000 människor i Sverige lider av en ätstörning. Mörkertalet är stort.

Insamlingen pågår i 37 dagar till och jag har kommit en god bit på vägen mot målet på 5000 kr. Hjälp mig att hjälpa och kom ihåg att varje litet bidrag är så värdefullt. Här hittar du insamlingen.

Outgrundligt trött

 
Jag är bara så outgrundligt trött. En trötthet jag inte känt på länge. Ungefär som om någon skulle ha slagit mig med något hårt i huvudet. Som om någon skulle behöva slå till igen för att jag skulle vakna till liv igen. En dvalaliknande känsla. Jag tycker inte om det, känslan av att inte riktigt vara med, av att inte riktigt ha befälet i det som sker. Jag tycker inte om att ha samma tålamod som är jag van vid. Jag vill vara pigg och vara tålmodig. Kunna känna lugnet i  att veta att jag kan fokusera på en sak i taget.
 
En annan dag är det så.
 
Nu har oförutsättbara saker inträffat. En resa fick ställas in. Planer omkullkastades. Barnens pappa har jobbat hela helgen. Chock och oro har avlöst varandra. Helgen är fylld av aktiviteter för barnen och jag skulle behöva dela på mig. Stundtals skulle jag vilja kunna skjutsa och hämta parallellt med att krypa ner under filt och somna på momangen.

En annan dag kryper jag ner under en filt. Ikväll kommer jag i alla fall somna fort.
 

Trött och aning tom

 
Ikväll är jag trött, så trött. Riktigt, riktigt trött och känner mig en aning tom. I själva verket tror jag att de gånger vi känner oss tomma, är vi fyllda av sådant som vi inte riktigt kan sätta fingret på. Egentligen är det nog inte tomhet utan en hel massa saker vi känner som vi inte riktigt i stunden kan sortera bland. Något sådant tror jag att det är många gånger.
 
Ikväll tänker jag på nära och kära. På kärleken och att småsaker just är småsaker och att det verkligt stora är att vara varandra nära, att ta hand om varandra och att finnas till för varandra. Det är det verkligt viktiga. Att följa sitt hjärta.
 
Ikväll är jag trött så trött. Riktigt trött och en aning tom, men samtidigt så fylld av tacksamhet och kärlek. Fylld av en vacker känsla, om än kantad av skörhet. För livet självt är vackert och det måste vi vara rädda om.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sätta gränser

Så viktigt det är att sätta gränser. Stopp- hit men inte längre.


Föräldrafunderingar

 
Ibland har man så mycket funderingar som förälder. Kanske inte precis frågor som har några givna svar eller inte ens frågor som man förväntar hitta några direkta svar på.Det handlar mer om funderingar och tankar kring det som sker, eller kring det som inte sker.
 
Ibland är det är bara så värdefullt att ventilera, låta sina tankar bli till ord som hörs och till ord som också någon annan hör.
 
Att dela med sig, ta del av andras tankar och funderingar, förutsättningslöst egentligen, men med intentionen att berätta och lyssna, med en förhoppning att bli lyssnad på. Det är värdefullt och jag har haft några sådana möten senaste tiden. Värdefullt och lämnar mig oftast med en skön känsla i kroppen.

Efterlängtat

 
När dottern för första gången såg affischen för denna film ville hon se den och då hade den inte ens kommit.
 
 
Nu är det äntligen dags! I eftermiddag ska hon få gå och se Modig i 3D-format. Har hört att den ska vara riktigt spännande. Biostunder är alltid riktiga mysstunder.
 
 
 

Vän med maten

Ibland kommer det plötsligt över mig. Det blir så uppenbart. Så tydligt. Så klart och alldeles underbart. Något som jag uppskattar så väldigt mycket. Jag vet ju så väl hur motsatsen kan upplevas.

Jag är vän med maten och alltså kan ens fiende bli ens vän. Om man har maten som en fiende har man en fiende man måste bli vän med för att kunna må riktigt bra. Man måste lära sig leva med maten istället för att kämpa mot den.

Det är fullt möjligt och när man nått dit, hela vägen fram, vet jag att man kan uppskatta och njuta av mat och annat gott på ett helt nytt sätt.


En inställningsfråga

 

Idag har jag blivit påmind om just det här. Vi har så mycket makt att påverka faktiskt riktigt många saker och tillfällen.

Idag har saker och ting absolut gått så bra som det gjort och känts så bra som det gjort, till stor del för att både jag och människor omkring mig bestämt oss för just det.

 


Barn, känslor och tankar

 
Det är så mycket barn möter. Det är så mycket att ta in. Det finns så mycket jag skulle vilja skydda mina barn mot, men det ingår ju i livet att också möta det obehagliga och svåra. Världen är inte alla gånger så som jag önskar den vore. Inte alls alla gånger. Ibland är tillvaron bara så hård.
 
Bland det viktigaste för mig är att finnas där för barnen, lyssna, försöka förstå, stå upp för dem och föra deras talan där deras kunskap och erfarenhet inte räcker till. Jag känner mig en del gånger överengagerad, men tänker att jag ändå knappast kan engagera mig för mycket för mina barns ve och väl. Vem ska stå upp för dem om inte deras föräldrar gör det? Jag minns än idag mina barndoms kvällar och hur viktiga samtalen på sängkanten var. Idag är jag den som sitter vid sängkanten eller ligger tätt intill. Rädslor och oro måste få komma fram för att man riktigt ska kunna känna värme av täcket.
 
 
 
 
 
 
 

Glädjen är stor

 
Ja, glädjen är stor att gå med sitt barn till en läkare som tar emot honom (och mig och lillasyster också) med ett leende och allt bara känns varmt och bra. Det är ju så det ska vara. Jag märker hur trygg sonen är med sin läkare och det är inget tvivel om att de är två som strävar åt samma håll i det som ska göras under besöket. Det är en stor glädje att möta en så engagerad person som verkligen ser oss och framför allt patienten som sonen är, och den person han är. Det känns särskilt bra efter att ha varit på ett annat ställe förra veckan där jag var allt annat än nöjd med såväl åtgärder som bemötande.
 
Ikväll är jag särskilt glad över att vi har fått möjligheten att ha denna fantastiska läkare för våra barn.
 
 

Styra sitt skepp

 
 
 
 
Visst är det ju mycket just det här det handlar om för att inte längre vara så rädd. Visst är det just det här det handlar om för att inte behöva gömma sig när stormen kommer och sedan kika fram och inse att den inte är över? Vi måste möta även stormarna för att bli mindre rädda och till slut kanske vi inte heller längre behöver känna rädsla.
 
Jag har provat mig fram och jag har övat. Tidvis virvlat runt som ett löv som är brunt i kanterna och alldeles tilltufsat av alla de gånger människorna har trampat på det, men ändå insett att även det som är lite skamfilat och trampat på har ett värde att räkna med och kan komma igen.
 
Kanske till och med komma igen med starkare kraft än någonsin.
 
 

Må-bra kväll

Ikväll har jag haft det så där riktigt toppen. Först fick jag röra kroppen till afrikanska rytmer och verkligen träna å att lyssna till kroppen. Hemma igen blev det bastubad för dotra och mig. Härligt, härligt och mysigt, mysigt. Fin och bra kväll med barnen och jag känner mig så där härligt tillfreds.


Sluta banta inför barnen

 
Ibland läser jag så bra saker som jag bara är så, så glad skrivs så att många människor får läsa! Åsa Erlandsson skrev häromdagen en krönika i Aftonbladet, Sluta banta inför barnen.
 
 
 
 
 
 
Väninnorna har samlats på kafé för en mysig fikastund. Medan mammorna
tävlar om vem som har sovit sämst, sitter barnen och smular med sina muffins. En av dem sträcker fram en kladdig bit men mamma vill inte smaka: ”Nej, mamma börjar bli tjock om maaagen!”. Förvånad drar barnet tillbaka sin lilla hand, muffinsbiten landar på golvet. Sweet Lord, kan man stoppa bantningspladdret?

Visst kan jag förstå att man vill komma i form efter graviditeten, det är vi många som vill. Men att banta inför sina barn, då känner man vansinnet koka i huvudet. Då får man antingen lämna stället fort som fan eller snabbtillverka sin egen tvångströja genom att knyta ihop ärmarna för att hejda impulsen att brotta ner morsan på golvet och tysta henne genom att trycka ner Waynes Coffees största anabolamuffins i munnen på henne. (Haha, vilket straff).

En variant på den verbala inkontinensen som råder hos föräldrabantarna är de som låtsas visa hänsyn men pladdrar på ändå: ”Jag borde verkligen inte prata om det här inför barnen…” Och så gör de precis det: Klagar över den (inbillat) tjocka magen. Diskuterar hur mycket socker det är i bullen. Jämför varandras kroppar. Banta gärna – men håll käft!

Det finns också föräldrar (även pappor) som ondgör sig över att barnen krånglar vid middagsbordet och inte äter ordentligt, men själva sitter med ett glas Nutrilett. De, som är jättemåna om att vara goda förebilder på andra plan, begriper inte ens att barnen kommer bli fuckade av att tidigt höra om bantning, om hur kroppen ”ska se ut” och att det är helt normalt att värdera den hela tiden.

Jag tycker det är så himla himla sorgligt. Har ni sett tioåringar kommentera varandras midjemått på skolgården någon gång? Som redan är fullt medvetna om vilka ideal som råder och att man ständigt måste
vara på sin vakt för att uppfylla dem. När man hör det där snacket blir man illa till mods och undrar var viktfixeringen kommer ifrån. Jo, från deras ständigt bantande föräldrar förstås.

Barn ska lära sig att äta bra, men inte för att duga utan för att deska bli friska, starka, må bra och orka leka. Det är de enda skäl barn
behöver höra.

När det gäller vuxna så skulle jag vilja efterlysa den enda diet världen behöver: En diet mot dumhet.
 
Så fantastiskt bra! Skrämmande sant också. Och när jag läser sådant här blir jag ännu mera bedrövad över att kommunen jag bor i uppmanar pedagoger att dagligen sitta ner vid mellanmålen på förskola och fritids utan att äta av det som serveras.
 

Your beautiful body


 
 
 
 
 
 

Artikel om pedagogiska måltider i Luleå Komun

 

Nu finns den på webben, artikeln om pedagogiska måltider som publicerades i NSD igår.

 


Foto: Bengt-Åke Persson


Pedagoger i Luleå kommun får sitta med när barnen äter - men inte äta själva.

De nya riktlinjerna gäller vid vissa måltider.

- Jag tycker att det är helt förkastligt. Man har tagit ett förhastat beslut, säger Jenny Larsson, ordförande
i föreningen Anorexi/Bulimi-kontakt i Luleå.


Pedagoger inom förskolan och grundskolan i Luleå kommun får äta samma mat som barnen och eleverna, men endast vid ett tillfälle varje dag: lunchen. Övriga måltider får de bara sitta med vid bordet och äta det de själva tagit med eller få löneavdrag om de äter kommunens mat.


Förebilder får löneavdrag
De nya riktlinjerna är beslutade i förvaltningens övergripande samverkansgrupp och började gälla den 1 augusti i år. I ett dokument motiverar Luleå kommun pedagogiska luncher med:


"Om de vuxna inte äter samma mat och dricker samma dryck, eller kanske inte äter alls, går många pedagogiska möjligheter förlorade".


- Först påstår man att lunchen är viktig och sedan uppmanas pedagoger att inte äta vid övriga måltider. Och väljer man att vara en förebild så får man ett löneavdrag, säger Jenny Larsson, som även arbetar som förskolepedagog i Luleå kommun samt har egna barn i förskolan.

- Det är inte helt ultimat att ha med sig egen mat att äta tillsammans med barnen. De börjar ju undra vad man har för något, säger hon.


Matvanor grundläggs tidigt och att ha vuxna som går på diet, väger sig ofta eller bantar är inte bra, enligt Jenny Larsson. Att pedagoger varje dag sitter med vid matbordet utan att äta sänder ut fel signaler.


- Barn tar in hur vuxna förhåller sig till ätandet. Aktuell forskning visar att ätstörningar kryper allt längre ner i åldrarna. Hur kan vi motivera vikten av att äta och dricka bra om vi inte själva äter någonting. Det blir ju inte försvarbart, säger Jenny Larsson.


Övriga måltider kostar
Enligt Eva Wennberg, verksamhetschef för förskolan i Luleå, är den pedagogiska lunchen skattebefriad. Övriga måltider måste förvaltningen skatta för om personalen äter.


- Det kostar förvaltningen om all personal äter alla mål. Om vi hade mycket pengar skulle jag tycka att alla måltider skulle vara pedagogiska, men vi är inte i det läget nu.

 


Om pedagogiska måltider i media

 
 
 
 
Idag medverkade jag i båda lokaltidningarna angående pedagogiska måltider i Luleå Kommun. Eller i själva verket handlar det om att pedagoger enligt ett beslut den 1/8 inte ska få äta andra måltider än lunchen som en pedagogsik måltid tillsammans med barnen de jobbar tillsammans med. Luleå Kommun menar att vid övriga måltider, till exempel vid mellanmålet, ska pedagoger sitta ner vid samma bord tillsammans med barn utan att äta något.
 
Det motsägelsefulla i detta är att kommunen i sin egen text menar att "om de vuxna inte äter samma mat och dricker samma dryck, eller kanske inte äter alls, går många pedagogiska möjligheter förlorande." Varför i hela fridens namn skulle detta inte gälla vid mellanmålet som så många barn i Luleå Kommun äter dagligen på förskola och fritids? Naturligtvis bör barnen ha ätande sunda förebilder hela dagen.
 
Väsentligt att belysa i det här avseendet är att ätstörningar kryper allt längre ner i åldrarna. Ekonomi i alla ära, men inte på bekostnad av barns hälsa. Förebilder är så viktigt för barn och jag hoppas verkligen att beslutsfattarna tar sitt förnuft tillfånga och låter pedagoger vara de förebilder de vill vara, utan att på köpet få avdrag på lönen.
 
 
 
 
 

Att brinna för något

 
Jag gillar verkligen känslan av att brinna för något. Riktigt känna för något. Att vilja lägga ner sin själ i något, att tro så starkt på något att nästan ingenting kan stoppa en. När man bara vet att något måste göras. Att det är så det är och inte på något annat sätt.
 
 
 
Och naturligtvis gillar jag känslan av att brinna för livet, känna tacksamheten över så mycket som finns i livet och över sådant som för några år sedan var en omöjlighet men som är en del av min vardag idag. Ikväll är jag så trött, så trött, men ändå så tillfreds.
 
 
 
 

Före och efter

 

Nu är det klart! Så, så fint blev det och jag inte ta åt mig äran. Men otroligt glad är jag över att min andra hälft gjort detta fantastiska jobb.

 

Snyggt, eller hur?!

 

 


Terminsstart

 
Terminsstart efter terminsstart. Idag började dotterns Funky Kidz igen. Hon har varit med sedan 4-års åldern och går nu i 7-8 års gruppen för andra terminen i rad. Det har gått riktigt bra trots att hon varit lite yngre. Nu närmar hon sig dock 7-årsdagen med stormsteg, mindre än 4 månader kunde hon konstatera idag.
 
Imorgon är det dags för terminsstart för gymnastiken där hon byter från nybörjar- till fortsättningsgrupp. Det blir bra med nya utmaningar, men samtidigt en trygghet att ha kvar kompisar från gruppen och samma ledare. 
 
Full rulle denna vecka med fritidsaktiviteter, föräldramöte och styrelsemöte. Många bollar i luften, men samtidigt väldigt roligt. Och de hålls igång och faller inte till marken. Koncentrationen på topp och ibland hisnar det till i magen när en boll nästan tappar sin rytm bland de andra. Men sedan så fångar jag upp den och alla färgerna ter sig vackra i det höga tempo de färdas i.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Möteskväll i ABK Luleå

 
Ikväll var det möteskväll., nämligen styrelsemöte i vår lokalavdelning i Anorexi/Bulimi-kontakt. Plötsligt blir det åter så väldigt tydligt, så uppenbart, hur mycket det finns att göra, hur många luckor det faktiskt finns. Men det är bra att det finns att göra. Det är en utmaning och det sporrar mig. Jag vill, vill, vill så mycket och vi vill så mycket. Nu är vi i det läget att allt det vi vill är svårt att göra på de få personer vi är i dagsläget som engagerar sig i lokalavdelningen.
 
Ni i Luleå med omnejd som vet med er att det skulle vara något för er att engagera er i ABK, gå in på hemsidan och ta kontakt med Luleås lokalavdelning. Det går bra att maila direkt till lulea@abkontakt.se också. Det kan passa dig om du har varit drabbad av en ätstörning tidigare och är frisk idag, om du är anhörig till en person som varit drabbad eller om du ändå känner att du vill vara en del i ABK:s arbete.
 
Viktigast av allt att förmedla till de som är drabbade idag är att det går att bli frisk. Det går att bli fri! En ätstörning måste inte vara livslång. Vi är många i föreningen som vet att det går att övervinna sjukdomsmonstret som en gång var så envist och som vi inte trodde gick att besegra. Det går.
 
 

Lyckligt lottad

 
 
Ikväll känner jag mig sådär lyckligt lottad över att jag har det jobb jag har. Tänk vilken ynnest att få möta ett helt gäng individer varje dag som är så sugen på att upptäcka sin omgivning, som bara sprudlar av upptäckarlusta och nyfikenhet. Tänk att få höra så många glada skratt och höra så många glada tillrop varenda dag på sitt arbete. Tänk att få kramar och pussar omvartannat. Ingen dag är den andra riktigt lik men var dag vet jag att jag är på rätt ställe och jag vill inte vara någon annanstans alls.
 
 

Hjälp Anorexi/Bulimi-kontakt att hjälpa!

 
Min insamling som jag har startat upp till förmån för Anorexi/Bulimi-kontakt Luleå växer! Målet är att få ihop 5000 kr innan insamlingstiden är slut. Idag återstår 58 dagar och nästintill 2/5 av insamlingsmålet är uppnått.
 
 
 
Varje krona är betydelsefull och hjälper oss att hjälpa.
 
Jag precis som många andra i Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt har egen erfarnhet av ätstörningar. Idag är jag frisk idag och lever ett bra liv. Jag tvivlade, många som är sjuka idag tvivlar. Det är så svårt att tro att man verkligen kan bli fri från sjukdomen när man är mitt i det. Idag vet jag att det går. Jag är till och med övertygad då jag vet att svårigheter kan övervinnas och till och med kan göra en starkare.
 
Jag vet också hur viktigt stödet är. Under lång tid kan man behöva stöd och vägledning på sin väg mot det friska livet. Vill du hjälpa oss att hjälpa? Här hittar du till insamlingen.
 
 
 
 

Organisera mera


Från och med idag plockar jag fram min fina kalender för att organisera mera. Det behövs en genomgång på söndagen, skriva in i kalendern vad dom händer under veckan och sedan göra noteringar i vår familjekalender som hänger i köket. Nu drar höstens aktiviteter igång, föräldramöten avlöser varandra (men jag glädjer mig åt att barnen nu går i samma klass), föreningslivet tar sin tid och så vidare. Fullt upp många dagar, men planering och organisering ger allt så mycket bättre flyt.

Att jag lagt kalendern åt sidan hela sommarledigheten ser jag som ett rent och skärt sundhetstecken och inser att det går att leva och må gott utan den vid sin sida.


RSS 2.0