Om att ta plats

 
Och jag vill bara förtydliga att varje människa ska ta plats. Varje människa har rätt att ta plats, att höras och synas, göra sin röst hörd och orda för det hon brinner för. Jag vill också förtydliga att ta plats är ingenting man förtjänar, utan är var människas rätt.
 
Förnuft och känsla går dock inte alltid ihop. Det var det gårdagens inlägg kom sig av. Ibland är det lättare sagt än gjort att applicera det man vet gäller andra även på sig själv. Men jag vet ju att även jag har precis samma rätt som varje annan människa. Jag vet det så väl, men ändå så svårt ibland.
 
Fina kloka Hanna gav mig de här orden igår:
 
Byt ut ordet plats mot mat i dina tankar och du hör hur förvrängt det kommer låta.

Tänk som du numera gör med maten, byt ut ordet mat mot plats och du är inne på rätt bana.
 
Sant, så sant. Visst är det tur och väldigt fint att vi kan peppa och ge styrka till varandra. Växelvis beroende på vem som behöver det mest för stunden. Det är något väldigt fint med oss människor, vår förmåga att visa empati.

En ny dag idag

 
 
De här orden mötte mig i morse i en av de peppande och fina grupper på Facebook jag är med i.
 
Det var helt enastående ord för mig att läsa just denna morgon. Jag brukar försöka påminna mig om att varje stund är ny. Varje stund betyder en möjlighet att påverka. En ny möjlighet. Jag brukar påminna mig om att livet är nu och att det som har varit har varit och kan inte påverkas i den bemärkelse att det går att förändra. Det vi verkligen kan påverka är hur vi ska hantera nuet och hur vi låter det som varit påverka oss.
 
Idag är en annan dag. Idag är en ny dag. Idag är en bättre dag. Jag tackar för uppmuntrande ord och pepp. Ni vet själva vilka ni är.
 
Livet är fint och livet är bra. Jag är tillfreds och jag mår bra, men livet är också föränderligt. Även i det friska och fria livet som jag lever idag kommer dalar och det ingår i livet. Sådant som finns i bagaget kan oväntat knacka på dörren. Jag vill inte ha det. Jag vill inte ha jobbiga känslor och reaktioner, men jag blir inte fri dem för att jag febrilt stället för stolar och bord för den dörr där de försöker tränga sig in. Det är inte farligt att känna, men ibland kan det också vara lättast att vända ryggen till.
 
Idag har jag vänt mig om, sträckt på ryggen och påmint mig om att möta faktiskt många gånger är bättre än att springa ifrån. Ikväll njuter jag av en ledig kväll, umgås med mig själv och barnen.
 
Idag är en ny dag och ikväll ska jag njuta av stunden.
 
 
 
 
 
 
 
 

Grattis Maria Montessori!

 
 

Så fint det är på Googles startsida idag på Maria Montessoris 142:a födelsedag!
 
 
 
 
Jag är glad och stolt över att få vara med och förmedla montessoripedagogiken idag och kunde inte heller vara nöjdare än jag är med mina barns skolgång.
 
Grattis, grattis och heja Montessori!

Ord för kvällen

 
 
Och så läste jag plötsligt några ord som jag kände var som menade för mig just ikväll. Ibland kommer ord särskilt lägligt och de här behövde jag ikväll.
 
 
 
 
Imorgon är en annan dag. Imorgon är en ny dag.
 
 
 

Och så har man tagit för mycket plats igen

 
Förnuft och känsla. Ja, ibland går de inte ihop och ibland vet jag inte heller vad som är vad. Idag kom det över mig igen. I form av tankar, men framför allt känslor. Nu har du tagit för mycket plats igen. Hörts för mycket, synts för mycket och sagt alldeles för mycket.
 
Det är inte bara enkelt att brinna för något, vilka förändra, vilja påverka, att vilja göra något riktigt bra av det man tror på. Det är inte alls enkelt att vilja ha ordning och reda, struktur och att saker och ting ska vara som de ska vara tills någonting annat är sagt. Ibland skulle jag nog må bra av att ta ett kliv tillbaka, inte engagera mig fullt lika mycket, ta lite mindre plats.
 
Jag tycker verkligen illa om känslan att ha tagit för mycket plats, att jag har tagit för stor del av utrymmet. Att ha hört min röst mer än vad jag i efterhand mår bra av.
 
Jag funderar också över hur kroppen och själen faktiskt har sin historia förankrat i sig, såväl tankar som förhållningssätt. Naturligtvis gör det sitt när det blir så här. Kroppen har förvånansvärt svårt att skaka av sig. Själen likaså. Det kanske lägger sig snart, men ikväll önskar jag ändå att jag tyckte lite mindre, kände lite mindre och kunde krypa in lite mer in i mitt skal.
 
 
 
 
 

Klart man vill vara fin på gymmet!

 

"Hur gör du när du ska handla träningskläder? Tittar du på modellerna i tidningar eller på affischer och tänker “Oh, de där thightsen skulle även sitta fint på min runda rumpa?” Neee… så tänker i alla fall inte jag. När jag ser en slank modell i ett par snygga träningskläder så tänker jag kanske “Ja det där knallgula thighta linnet är ju snyggt på henne, men jag ska nog hålla mig till det här svarta som jag brukar.” För det är speciellt att svettas och kämpa i kläder som sitter så kroppsnära att man nästan kunde varit naken. Då vill man gärna se bra ut, vilket sällan är fallet – för smickrar kläderna en tunn modell, så kommer inte mina lår se lika smakfulla ut i samma träningsbyxor. Så är det bara."

 

Ovanstående är att utdrag från Maria Helanders blogg från hennes inlägg Klart man vill vara fin på gymmet.  Maria har hittat ett klädmärke med träningskläder hon gillar och detta märke använder sig av en kurvig modell som är just Maria!

 

Jag hörde talas om att det pratades om på radio alldeles nyligen att personer med övervikt har svårt att hitta träningskläder. Visst är ju det sorgligt och jag har pratat med personer i min omgivning som också beskriver just detta dilemma. Nej, såklart det ska finnas alla typer av kläder för att typer av kroppar. I vår värld finns en mångfald av kroppar och alla måste kunna bära vackra, sköna och praktiska kläder till alla möjliga de tillfällen.

 

 

Den här bilden är lånad från vackra Marias blogg och där bär hon kläder från detta klädmärke, dock från förra årets kollektion.

 

 


Insamling till Anorexi/Bulimi-kontakt Luleå

 
Kronorna rullar sakta men säkert in! Jag slår ett slag för insamlingen till ABK Luleå än en gång och hoppas att ni vill sprida den vidare. Jag hoppas att fler vill hjälpa oss att hjälpa. Jag vill verkligen verka för en friskare och sundare värld och sprida sanningen att man kan bli frisk och fri från en ätstörning. Det är fullt möjligt, även om man har varit sjuk under väldigt lång tid. Luleås lokalavdelning är än så länge liten. Den är drygt 1 år gammal och behöver fler medlemmar, såväl stödmedlemmar som aktiva.
 
 
 
Jag tvivlade och jag kände hopplösheten. Jag trodde till slut inte längre att det kunde gå att bli helt frisk och fri från en ätstörnng. Jag började ställa in mig på att mer eller mindre leva med sjukdomen resten av livet.

Jag vet idag att jag hade fel. Idag mår jag bra, lever ett bra liv, tycker om mig själv och accepterar mig själv precis för den jag är. Jag är frisk och fri och maten och kroppen är inte längre mina fiender.

Här hittar du till insamlingen. Kom ihåg att varje litet bidrag är viktigt och gör skillnad!
 
Kärlek och värme till er alla!
 

Premiärbesök hos kiropraktor

 

Idag har jag varit på mitt livs första besök hos en kiropraktor. Vill verkligen lyfta fram Cecilia Bergström på Luleå kiropraktorklinik, vilket fantastiskt fint mottagande. Det kändes verkligen bra, även om stora delar av besöket var långt ifrån behagligt. Jag är så trött, men det kunde man tydligen bli av behandlingen. Första besöket var dessutom ganska långt. På fredag ska jag tillbaka. Det kom fram lite olika saker under besöket och jag förstår art det finns en del att jobba med. Jag sökte för något akut, men kommer få hjälp med det och mer därtill. Det blir bra att gå till botten med lite av varje och förhoppningsvis må ännu bättre på flera sätt och vis.


Kvällens 3 positiva

 
Nu är jag tillbaka med Kvällens 3 positiva! Vardagen är igång med skola, arbete, kvällsaktiviteter och allt annat som hör vardagen till. Kanske desto viktigare att stanna upp och betrakta dagen som gått, lyfta fram ljusglimtar.
 
 
Här är mina tre positiva från dagen i Kvällens 3 positiva.

Kvällens tre positiva






*  Att jag ringde till Luleå Kiropraktorklinik och hade turen att få en tid redan imorgon då de hade fått en avbokning. Imorgon besöker jag en kiropraktor för första gången i mitt liv!


* Att förkylda dottern som vi var osäkra på skulle orka skoldagen orkade hela dagen och inte heller har hon blivit värre i sin förkylning. Febern håller sig borta och det mesta tyder på att det blir skoldag även imorgon.


*  Att få SMS och MMS av mor och far som har rest till Kroatien och höra och se att de verkar ha det riktigt bra. Fint och mysigt ser det ut! Jag är nyfiken på Kroatien och det ska bli riktigt roligt att höra mer om resan när de är hemma igen.

 

 


Varför ska man vänta

 
Nu ska jag inte vänta längre. Jag har hört mig själv säga, att om det inte blir bättre snart ska jag ta tag i det. Om det inte blir bättre snart ska jag ringa kiropraktorn. Eller i alla fall kolla upp olika ställen dit jag kan vända mig. För någon dag sedan sade en person till mig att man faktiskt inte ska vänta så länge alltid, att det faktiskt är en poäng i att kolla upp saker och ting i tid. Sant.
 
Varför ska man vänta hela tiden så länge? Är det så att vi tror att vi gör någonting bra för att vi avvaktar och väntar. Låter bli att söka hjälp eller ringa ett samtal när vi känner att vi inte mår bra eller när vi har ont. Om vi känner oro eller är påverkade av något i vårt mående så pass att det påverkar vår vardag, varför ska vi då vänta och avvakta? Visst är det ganska utbrett det där tänket ändå?
 
Jag har väntat färdigt. Nu har jag haft ont färdigt. Imorgon ska jag besök kiropraktorns som ett första steg i att komma till bukt med det onda som sitter bland annat i ryggslutet. Idag har det verkligen påverkat mig hela dagen på jobbet. Det värker, molar, svider och bränner. Hela helgen har jag haft ont. Jag har inte hittat en skön sovställning. Jag har inte hittat en bekväm körställning i bilen. Såklart jag har väntat färdigt. Inget duktigt med det, inget duktigt med att vänta.
 
Men varför i hela fridens namn ska vi vänta när vårt liv är nu?

Till ätstörningen!

 
 
 
Jag älskade dig och jag hatade dig. Jag trodde att jag inte kunde leva utan dig, när jag i själva verket inte skulle kunna leva med dig. Du skulle förgöra mig, du skulle förstöra mig och mitt liv. Du förstörde för mig. Du var så lurig och konspiratorisk. Du ljög och fick förnuftet att gömma sig bakom alla de skuggor du förde med dig.
 
Jag övervann dig och jag vill aldrig, aldrig mer ha dig tillbaka i mitt liv. Du är inte välkommen. Om din numera så späda röst någon gång vill tala om för mig att jag inte är fin nog har jag kraften att överrösta dig, för du är inte längre välkommen. Min mage är bra som den är och du har inte rätten att tala om för mig hur mina lår borde se ut. Idag vet jag att det som var fult och fel i mitt liv-var du. Inte jag. Det var i själva verket aldrig något fel på mig. Jag var aldrig varken ful, fet eller fel. Det var du som i själva verket fick mig att tro det.
 
Jag är vacker som jag är och du är aldrig, aldrig mer välkommen i mitt liv. Du är inte den diamant jag behöver hålla i min hand. Du är ingen diamant. Du blev bara förkolnad, svart, smutsig och motbjudande. Det var jag som var den diamant jag hela tiden sökte. Du blev bara förkolnad och spreds för vinden och jag vill aldrig mer se dig igen.
 
 

Barn, djur och natur

 

Visst är det underbart det här med barn, djur och natur! Fascinerande att se mötena och den innerliga omsorg och det engagemang barn kan visa. Vår 6- åring är mycket intresserad av sin omvärld och vill gärna ta hand om djur och natur just nu.

Dagen började med att hjälpa naturen, som hon själv uttryckte det. Med en påse i handen gick hon ut för att plocka skräp.

Senare under dagen upptäckte barnen en liten igelkott under nätet i vårt jordgubbsland. Dottern kom in efter jobbarhandskar för att hjälpa kotten därifrån.

 

 

Som om hon inte gjort annat lyfte hon den lilla krabaten därifrån och höll den säkert i sina händer.

När den väl kommit därifrån serverade hon den lilla bollen vatten varpå hon satte sig på lekstugetaket för att hålla koll på den ihoprullade kotten. Nöjd och glad kunde hon sedan konstatera att kotten hade gått därifrån.

 


Danslust

 
Höstterminen är igång och snart drar alla höstens danskurser igång. Jag var inställd på afrikansk dans den här terminen också, antingen på Dansmagasinet eller på kursen Afrikanska rytmer och rörelser. Nu verkar det bli svårt med något av det då båda dessa är på måndagar och dotterns gymnastik kommer att vara på måndagar den här terminen. 
 
 
 
Jag har varit nyfiken på orientalisk dans en tid och såg idag att det kommer att börja en nybörjarkurs på tisdagkvällar. Ska ta mig en funderare, ska jag anmäla mig eller inte?
 
Torsdagar ska jag gå på Afro PowerDance på Inpuls så ofta jag bara kan!
 
 

Äntligen på rätt plats

 

Den har varit i rätt rum en tid, men inte på rätt plats. Nu hänger den så fint över vardagsrumsbordet. Den som väntar på något gott väntar faktiskt inte för länge.

 


Att vara frisk och fri

 
 
Uppslagen blir fler och fler. Det kommer med jämna mellanrum nya rubriker att skriva till om att vara frisk och fri. Det säger en hel del. Det gör det hela så tydligt. Så konkret. Det är så otroligt mycket att vinna på att bli frisk och fri. Det är så mycket i livet som blir annorlunda. Som blir bättre. Så många situationer som blir lättare och där man känner sig friare. Helt och hållet frisk från en ätstörning innebär samtidigt också att vara fri från så mycket annat. Det innebär att vara fri i livet och just den där frihetskänslan kommer ofta över mig. Det är mycket tack vare den jag så ofta helt plötsligt känner att livet är fantastiskt. Det finns så mycket vackert i livet och så mycket som bara är så fint.
 
Allt det där tror jag inte hade blivit så tydligt alls lika ofta om jag inte hade den erfarenhet jag har. Idag känner jag mig så tacksam över livet och mycket av vad livet för med sig.
 
 

Våga prova!

 
 
 
Och jag säger det för att jag vet hur det är att inte våga,
hur det är att stå längst där ute och vilja men inte våga,
hur det är att inte tillåta sig själv att misslyckas,
att inte klara av något eller att ens vara nybörjare.
 
Jag säger det också för att jag vet hur det är att börja våga,
att ta chanser, börja ta reda på vad som gömmer sig bakom dörrarna som står på glänt.
Jag säger det också för att jag vet att rädslor är värda att övervinnas,
att det finns så mycket att vinna på att trotsa dessa,
när det finns en lust att prova och utforska som gömmer sig bakom rädslorna.
 
Ibland möter vi något vi aldrig hade kunnat drömma om-
ibland inte,
men varje gån jag vågar prova vinner jag ändå någonting.
 
 
 
 

Frisk och fri- om att baka och njuta!


Jag gillar verkligen att baka. På riktigt. Det är inte längre frågan om att baka för att bara känna doften eller att baka för att andra ska äta. Jag bakar inte längre för att doppa lillfingret i kaksmeten. Jag bakar och njuter av det goda, utan att känna skuld eller få ångest. Det går inte på något sätt utöver mitt ätande under dagen eller dagen efter. Jag fikar tillsammans med mina gäster och känner mig inte det minsta obekväm med det. Jag behöver inte smyga. Det går till och med alldeles utmärkt att fika två kvällar efter varandra. Det är härligt, härligt och jag blir så påmind återigen om vad det kan innebära att vara frisk och fri.

 

 


Lyxstund hos frissan


Ny vecka, skolstart för barnen och den här eftermiddagen kryddades med en lyxstund hos frissan direkt efter jobbet. Dessa stunder är verkligen ljuvliga. En bra start på veckan. Blir alltid så där särskilt glad efter en stund hos frissan.


Smaljeansen utan egentligt värde

 
Idag när jag klickade in mig på en av våra stora tidningar möts jag igen av det där ordet som jag tycker har fått alldeles för stort utrymme och ges alldeles för stort värde idag, smaljeansen. Jag vill därför påminna om mitt inlägg Det stora i att komma i ett par byxor?
 
 
Jag hör alltför många som strävar efter att komma i de byxor de har hemma liggandes i garderoben, som de kunde ha för några år sedan men som inte längre går att stänga igen. När de sedan "lyckats" kommer ofta beröm och beundran som ett brev på posten och jag måste undra, vad är det för beundransvärt? I själva verket bidrar detta till att öka fokuset på utseende och vikt. Vad är det som är så stort denna människa åstadkommit att vi måste hylla en sådan sak? Beröm och beundra, men varför inte för helt andra saker? Vi kan alla vara en del i att minska fokus på sådana här saker, välja om vi vill vara en del av det eller inte? Vill du?
 
Jag kände en stor sorg att lämna de minsta storlekarna, men jag inser att vuxen människa inte ska bära kläder från barnavdelningen och jag har insett att jag i min friska välmående kropp inte är en storlek 34. Jag accepterar det helt och fullt och trots att jag så länge varit så fokuserad och fixerad på kropp, vikt och storlekar kan jag med handen på hjärtat säga att jag idag inte värderar siffran på storlekslappen högt, inte alls. Jag värderar den inte alls. Jag värderar mig inte alls efter storleken på de kläder jag köper och jag skulle aldrig någonsin avstå från att köpa ett klädesplagg för att jag tycker att siffran på lappen är för hög. Jag väljer den storlek som är rätt för mig, de modeller på plagg som sitter skönt på mig och de kläder jag tycker är snygga!
 
Mitt värde sitter varken i min vikt, min kropp eller i siffran på storleklappen på de kläder jag bär. Det kan låta självklart, men med en ätstörning i bagaget är det en stor sak och en stor seger att det förhåller sig just på det sättet.
 
 
 

För 9 år sedan

 
Imorgon bitti är det 9 år sedan vår förstfödda mötte dagens ljus och började bekanta sig med världen utanför mammas mage. Fantastiskt så stort det var att bli mamma och jag älskar att vara mamma! Att få vara hemma med barnen var den bästa tiden i mitt liv-helt fantastiskt. Det är så stort att möta en ny individ och att sedan få förmånen att följa dess utveckling på så här nära håll. Jag älskar er så mina barn och imorgon ska vi fira vår 9-åring och rå om honom på allra bästa sätt.
 
 
 

När du var alldeles ny
och jag upptäckte hudvecken
på dina små knogar
förstod jag
att livet
är alltför stort
för oss att greppa.

 

 

 

 

 


Stress

 
Jag ogillar starkt stresskänslor. Jag ogillar starkt stunder av stresskänslighet. När jag känner att jag har sak efter sak att göra, men jag ändå känner att tiden bara rullar på och jag inte alls kommer framåt i den takt jag önskar. När det känns som att det blåser motvind istället för medvind.
 
Idag är det lite av en sån dag och jag måste träna på att se vad jag faktiskt gjort. Vad jag faktiskt gör. Inte bara gör som i presterar, utan faktiskt gör bara genom att vara hemma och finnas till för barnen. Jag ogillar starkt när jag inte har det inre lugn jag vill ha. Jag önskar att jag hela tiden hade ett stort inre lugn och kände harmoni.
 
Jag uppskattar dock att det är grunden i mitt liv numera, harmonin. En känsla av att vara tillfreds.

Min insamling går framåt-hjälp oss att hjälpa!

 
 
Jag blir så glad varje gång jag sett att insamlingen jag startat för Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt fått ett nytt bidrag.
 
 
 
Jag är glad att få vara en del av föreningen och kunna förmedla och sprida att man kan bli frisk och fri. Trots att man tvivlat så in i nordens på att det verkligen någonsin skulle kunna vara möjligt, trots att hopplösheten så många gånger infunnit sig. Tänk att det gick att börja tycka om sig själv, tänk att det gick att börja uppskatta min egen kropp och se dess fantastiska resurser, allt fantastiskt den kan och klarar av som har att göra med allt annat än utseende och vikt. Tänk att det faktsikt gick att acceptera mig själv och kroppen-och till och med börja tycka om både sig själv och kroppen. Leva med istället för mot.
 
Och tänk att det  gick att motionera och röra på sig utan att fastna i tvångsmässighet och att använda det som något förebyggande mot ångest, som något straff för vad jag ätit, som ett sätt att kunna få äta något eller som en ren ångesthantering. Det gick att bli snäll mot sig själv och sluta vara så förtvivlat sträng vad det gäller egentligen allt möjligt. Att tänka om och göra nytt var möjligt, även om det tog lång tid och var svårt många, många gånger.
 
Tänk att det faktiskt gick att bli helt och hållet frisk och fri, att sluta värdera mig själv efter saker som vikt, ätande eller kroppsform. Det gick och det går för alla därute i världen som är drabbade idag.
 
Om du skulle vilja hjälpa oss att hjälpa och göra det via min insamling, klicka då här. Där kan du läsa mer om insamlingen och om min historia.
 
 

Födelsedagsfixardag

 
Imorgon fyller älskade sonen 9 år. Det har varit nedräkning ett tag här nu och jag märker hur han riktigt ser fram emot morgondagen. Idag är det kalasfixardag hemme hos oss med bakning och städning. Under dagens lopp ska barnen iväg på ett roligt kalas med bowling och fika också. Sovmorgon var en bra start på den här dagen!
 
Ha en bra lördag allihopa!

Good enough i bowlinghallen


Ikväll var det dags för en termins kick-off med jobbet, middag och sedan bowling. Det var länge sedan jag bowlade och jag har aldrig varit särskilt duktig på det. Det fantastiska ikväll är att jag spelade och hade så väldigt roligt. Jag fick lägst poäng av de som spelade på min bana, men lika glad var jag ändå. På riktigt.

 

För några år sedan hade jag kunnat avstå detta av rädsla för att prestera nog bra. Jag hade varit rädd att inte hålla måttet, så pass att jag hellre hade låtit bli att ens försöka. Och hade jag varit med hade det inte varit med lätthet och glädje, utan med press och oro att inte klara av det, enligt mina mått mätt. De måtten har varit enligt skalor som andra knappast ens kunant ana och det har aldrig funnits något slut. Alltid har det gått att göra lite bättre eller lite mer.

 

Det här är är en härligt känsla, att delta och verkligen ha kul. Det är stort och jag är glad över att jag är där jag är idag.

 


Spelglädje


Pojkfotbollsmatch andra kvällen i rad. Det är bara så härligt att se spelglädjen hos pojkarna. Glädjen att vara tillsammans och glädjen att spela. Jag är verkligen glad att vara fotbollsmamma.


Min insamling till Anorexi/Bulimi-kontakt!

 

Jag har skapat en insamling för en utvald organisation som jag gillar och jag hoppas att du vill hjälpa mig.

Jag tvivlade och jag kände hopplösheten. Jag trodde till slut inte längre att det kunde gå att bli helt frisk och fri från en ätstörnng. Jag började ställa in mig på att mer eller mindre leva med sjukdomen resten av livet.

Jag vet idag att jag hade fel. Idag mår jag bra, lever ett bra liv, tycker om mig själv och accepterar mig själv precis för den jag är. Jag är frisk och fri och maten och kroppen är inte längre mina fiender.

Idag arbetar jag själv för Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt. Jag vill ge hopp till sjuka och deras anhöriga. Jag vet att man kan bli frisk och fri, men jag vet också att det är många som tvivlar på att det verkligen är möjligt. Idag vet vi att dryga 130 000 människor i Sverige lider av en ätstörning. Mörkertalet är stort.

2011 tog BRIS emot 25 000 telefonsamtal/mail och Anorexi/Bulimi-Kontakt tog emot 11 000 telefonsamtal/mail. Det säger en del om hur många som hör av sig till oss och hur många vi kan och får möjlighet att hjälpa. Men dessvärre går det inte utan ekonomiskt stöd. Du kan hjälpa oss att hjälpa!

Jag är så innerligt tacksam för varje bidrag till insamlingen-liten som stor summa är oerhört värdefull!
Varmt tack!

Här hittar du min insamling där du enkelt kan lämna ett bidrag om du skulle vilja!
 
 

Livet är gott



Livet känns rätt gott just nu. Väldigt gott. Jag är tillbaka på jobbet och det känns riktigt, riktigt roligt. Det känns som en ynnest att ha det jobb jag har. Jag har sett på härlig pojkfotboll i solskenet ikväll. Det är högsommarvärme i mitten av augusti och ikväll har jag plockat in en stor bunke med jordgubbar. Ja, livet är gott.

 

 

 


Seg rabarberkaka

 
 
Igår kväll bakade jag en rabarberkaka som jag läste om på bloggen Mumsfillibaba. Den var väldigt lätt att göra och idag provsmakade jag den också-helt fantastiskt god, så god att en bit inte var nog.
 
Så här gör man den goda sega rabarberkakan:
 
150 g smör
2 ägg
3 dl strösocker
3 dl vetemjöl
två tärnade äpple eller samma mängd rabarber
pärlsocker och kardemumma
  • Smält smöret och låt det svalna.
  • Vispa ägg och socker vitt och pösigt.
  • Blanda äggvisp, smör och vetemjöl.
  • Häll smeten i en ugnsfast smord form eller en form med löstagbar kant.
  • Häll rabarber ovanpå allt och tryck ner dem lite. Strö över pärlsocker och mald kardemumma. Grädda i 175 grader i ca 40 minuter i nedre delen av ugnen. Känn med en sticka så den inte är för kladdig. Låt svalna något innan servering.
Den är säkert jättegod tillsammans med vanlijsås, men var fantastisk god även utan! Tror att jag ska servera denna kaka till helgen när vår son fyller år-då blir det med vaniljsås som tillbehör.
 
 
 

Att ta hand om sig själv

 
Visst ligger det väldigt mycket i det här?
 
 
 
 
Det är så mycket som sitter i tanken och om vi säger något till oss själva nog många gånger, oavsett hur det stämmer överens med verkligheten, kan vi till slut tro att det är sant. Att peppa oss själva kan ge så mycket. Att uppmuntra och berömma oss själva.
 
Jag vet av egen erfarenhet hur nedslående det kan vara att slå på sig själv på olika sätt och hur värdefullt det kan vara att vända på det, om än i små, små steg. Bara genom att vara snäll mot sig själv hjälper vi oss själva till ett bättre mående. Ibland är vi så fokuserade på hur vi behandlar alla andra att vi glömmer bort oss själva. Gör vi det rasar vi till slut samman som en kraftlös hög som inte orkar ta hand om varken oss själva eller någon annan.
 
Så-var snäll med dig själv för att verkligen kunna sprida allt ditt ljus även till din omgivning!
 
 

Hur diamanter blir till


Kan inte annat än älska de här orden. De väcker minnen och de skänker styrka. De ger mig pepp och de påminner mig om att erfarenheter formar och faktiskt kan få oss att glänsa på ett sätt som vi aldrig hade gjort utan dem.

Och allt det svåra som varit, på något märkligt sätt kan jag uppskatta att jag varit med om det.


Jag gjorde det

 
Jag gav mig själv det jag behövde trots huvudvärk och trötthet. Oavsett hur det än kändes innan, precis som jag bestämde mig igår. Jag påminde mig om hur bra det kan kännas efteråt. Jag gav mig själv en joggingrunda som kändes bättre än på länge. Fortfarande förvånande att det kan kännas så bra efter ett tag när kroppen inte mår helt prima när den börjar jobba på rundan. Faktiskt fantasiskt hur kroppen är. Hur läkande det kan vara att bara röra på sig. Kostar heller ingenting alls.
 
Ibland kan just detta vara den rätta melodin. En annan dag kanske inte.

Älskade barn

 
Älskade barn. När ni är glada och sprudlar är jag full av glädje. Full av härliga känslor i hela kroppen. När ni är ledsna och oroliga och kanske har hela kroppen full av känslor som spretar åt olika håll, som inte vet var de ska ta vägen kryper de också under huden på er mamma. För ett slag-för när ni vacklar behöver vi vuxna omkring er stå stadigt. Grunda oss.
 
 
 
Ut med dem bara, ut med dem. Låt dem komma alla känslorna. Det är helt okej att gråta och det är helt okej att vara ledsen. Oro, ledsenhet och ånger får finnas. Och ångest. Det får synas och höras. Krama mig så mycket ni vill och gråt hur länge ni vill när ni är ledsna. Jag vet att allt kan kännas så mycket bättre efteråt. Stäng inga dörrar. Tids nog måste det ut.
 
Att gömma gör ingenting obefintligt.
 
 
 
 
 
 
 

Om att vara slut i kroppen och att bli pigg igen

 
 
Efter en dag med försäljning på loppis är jag så trött, så trött i benen. Det värker i vaderna. Jag är nog egentligen trött i så gott som hela kroppen och känner mig allmänt bara trött. Slut. Tänk att man kan bli så mycket tröttare av  en dag på loppis än att till exempel spring en dryg halvmil? Att benen kan värka mer än om jag hållt dem i gång kilometer efter kilometer. Jag känner mig utpumpad och det håller i sig. När jag riktig tagit ut mig efter ett löppass är jag först helt, helt slut för att sedan få ny och fräsch energi. Det säger en del om kroppen. Hur den fungerar och hur den vill ha det. Vad den behöver. I alla fall emellanåt. Naturligtvis mat, sömn och vila också-icke att förglömma. Ack så viktigt för den som vill motioner och för alla andra också såklart.
 
Imorgon ska jag nog ge mig själv en runda i skogsluften. Oavsett hur trött jag än känner mig på morgonen och förmiddagen. Ibland gäller det dock att påminna sig om hur bra det kan kännas efteråt.

Glad i mammahjärtat

 
 
Jag känner mig glad, glad, glad i mammahjärtat. Barnen har haft helt underbara dagar med så fina kompisar. Det finns så mycket att berätta egentligen som gör mig så glad. Barnskratt. Barn som synkar helt och hållet perfekt med varandra och säger så finurliga saker att man knappt tror att det händer. Hemliga språk som utvecklas bara på ett par timmar. Det är så mycket tokroligt som händer och när barnen mår så här bra mår jag också så fantastiskt bra. Barn som växelvis övernattar hos varandra och gärna delar säng.
 
 
 
 
 
 
Jag blir fylld av värme och kärleksbubbel och kan inte annat än vara lycklig över att barnen är omgiven av andra fina vuxna, tillika föräldrar till sina kompisar. Det är så viktigt det där, att jag som förälder känner mig trygg i de miljöer och med de människor barnen spenderar tid med. Att se barns vänskap på så här nära håll är en ren och skär ynnest för mig som mamma.
 
 
Och jag hoppas såklart att de alltid kommer att ha det bra med nära vänner. Jag hoppas att de inte kommer vara den som bli utesluten och jag hoppas att ingen endaste en i kompisskaran bara ska passa att vara tillsammans med ibland. Jag hoppas att alla ska få känna sig trygga och accepterade. Men jag vet att det inte alls är så. Jag minns. Kroppen glömmer aldrig sådant och just därför tror jag att min glädje över motsatsen blir så väldigt stark.
 
 
 
 

Kloka ord som peppar

 
Jag följer Hafvas blogg och får nog kalla mig stamkund i butiken. På bloggen hittar jag då och då kloka ord. Kloka ord och tänkvärdheter ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
 
Just idag möttes jag av dessa ord när jag kikade in på den bloggen.
 
 
 
Det gäller dig, dig och dig... each and every one of you!
 
 

Det stora i att komma i ett par byxor?

 
Nej, jag tycker inte att det något stort alls. Jag tycker inte att det är stort. Inte beundransvärt. Inte duktigt.
 
Att en normalviktig person går ner i vikt och kommer i ett par byxor som tidigare varit för små tycker jag inte är beundransvärt. Jag kommer inte att säga att du är duktig för att du lyckas komma i de där jeansen som du hade för ett antal år sedan, för jag tycker inte att det handlar om duktighet. Jag kommer inte att stämma in hurraropen. Jag uppmärksammar dig gärna och lyfter fram dig för den underbara person du är och för fina saker du gör. Jag kan stämma in i hurrarop, men för helt andra saker än för tappade kilon.
 
Jag syftar inte alls på en person som av hälsoskäl behövt gå ner i vikt. Jag pratar helt och hållet om denna utbredda strävan efter att komma i de så kallade smaljeansen och jag vet också att det hyllas. Att de personer som berättar om detta, om att de lyckats, får så mycket hyllningar och beröm. Just därför kan jag förstå att fler och fler triggas till att kliva på det här tåget. Tyvärr är det också så att långt ifrån alla som kliver på tåget kommer att uppleva en trevlig resa.
 
 
 
Kom ihåg det.
 
 

Jag är inte min vikt-och det är inte du heller!

 
 
Jag äger ingen våg. Jag kommer aldrig att äga en våg för i mitt liv ska aldrig vägandet och vikten få ha en central roll. Inte igen. Aldrig mer ska jag lägga en sådan orimlig stor vikt vid vikten. Aldrig ska jag ens lägga stor vikt vid vikten. Vågen och vägandet ska inte få bli något destruktivt och tvångsmässigt en gång till i mitt liv. Jag ska aldrig mer mäta mitt eget värde efter den digitala siffran som blinkar rött på vågen.
 
 
 
Jag vet att om vikten får ett stort fokus finns det en risk att det går helt och håller till överdrift. När du upptäcker att det har gjort det, har du det redan utom all kontroll. I själva verket trodde du nog att du skulle ta kontrollen. När du märker att det har gått till överdrift har du förmodligen tappat kontrollen för länge, länge sedan. Förmodligen kommer du både att intala dig själv och omgivningen motsatsen, trots att du innerst inne vacklar och är fylld av rädslor och ångest.
 
 
 
 
Jag har valt bort vågen. Klarat av att avstå från att väga mig. Den här sommaren har jag dock vägt mig vid flera tillfällen. Jag hade gått in fasen när det var dags att göra det på ett nytt sätt. Som ett nästa steg.
 
 
 
Jag har förhållit mig till siffran på ett helt nytt sätt. Jaha. Okej. En axelryckning. En känsla av stolthet. Jag vet att mitt värde inte sitter i vikten. Siffran på vågen är inte måttet på varken mitt värde eller på hur bra jag ser ut.
 
Att vikten varit olika från gång till annan vet jag är helt naturligt och ingenting som har att göra med om jag har lyckats eller misslyckats. Jag vet att det är så mycket som påverkar vikten, sådant som helt och hållet har att göra med andra saker än hur bra jag är som person eller hur duktig jag har vara. Sådan är kroppen. Föränderlig, men ändå alltid så fantastisk och så finurligt konstruerad. Jag vet att jag lever ett hälsosamt liv och att min kropp vet sin egen bästa vikt när jag lever det liv jag vill leva. Ett liv som är bra för mig. Jag väljer inte mitt sätt att leva för att kunna hålla en särskild vikt.
 
Tvärtemot vad jag någonsin hade kunnat tro, kan jag känna mig vackrare idag i den kropp jag har nu än jag någonsin gjort förut i hela mitt liv. I en kropp och med en vikt som jag tidigare mått så väldigt dåligt av. I en kropp som jag en gång hade så mycket negativa tankar och känslor kring. Men det är en ny tid nu och en ny kropp nu. Min kropp andas friskhet och frihet.
 
 
Jag är inte min vikt. Jag är jag, värdefull och bra precis som jag är. Precis som du. Du är du, värdefull och bra precis som du är.
 
 

Självpepp

 

Glöm inte att peppa dig själv! Den är så stark, tankens kraft. Pratar mycket om detta med mina barn, att tro att man kan och hur rent av avgörande det är vilken inställning man har när man går in i en situation. Vi är såklart viktiga förebilder, genom att visa att vi tror på såväl oss själva som på barnen. Att vi vågar prova och att vi visar att det också är okej att misslyckas, att att det många gånger är en väg mot att lyckas.

 

 

 


Det sitter inte i vikten

 

Jag blir så ledsen. Det gör mig så ont att läsa om personer med ätstörningar som till och med av professionell personal blivit bemött med med ett så starkt fokus på vikten. Jag har nu på kort tid fått berättat för mig om flera fall när expertis menat att personer inte längre kan betraktas som sjuka då de uppnått normalvikt. Att de inte längre är i behov av hjälp då de inte längre är underviktiga. Då de inte längre är sjuka.

 

En ätstörning sitter inte i vikten och att den myten fortfarande slår rot inom vården gör mig så ont. Dock kan såväl under- som övervikt vara ett symptom på en ätstörning. Den period när jag mådde som allra sämst var inte den period när jag vägde som minst. När jag hade den värsta ångesten jag någonsin haft vägde jag inte heller som minst. När jag skulle komma tillbaka till det friska livet behövde jag sedan som mest stöd, oavsett vad vågen visade. Jag är oändligt tacksam att jag kom i kontakt med människor som såg mig bakom sifforna. Jag fokuserade alldeles tillräckligt på dem på egen hand. Jag är glad att de fanns de som förstod att jag inte var i mål för att vågen visade en högre siffra.

 

Viktigast är att se personen bakom ätstörningen och ibland måste man mer än skrapa på ytan. Att gömma sig för det verkligt svåra kan man göra genom att prata om vikten. Såväl den drabbade som de runt omkring. Vill man hjälpa den drabbade-släpp fokus på vikten en aning

 


Konst i det gröna

 

Igår besökte jag och dottern Konst i det gröna tillsammans med en annan mamma och hennes son. Mamman är en relativt nyfunnen vän som jag trivs väldigt bra tillsammans med. Jag gillar så att träffa människor jag känner att jag utan problem kan vara mig själv med, helt och fullt.

 

Konst i det gröna är som namnet talar om, en konstutställning i det gröna. Under klarblå himmel var det igår. Varmt och riktigt sensommarljuvligt.

 

Konst i det gröna väcker barndomsminnen. Mamma och jag brukade besöka utställningen när jag var barn. Det känns speciellt att ha min egen dotter med mig som sällskap nu när jag själv blivit vuxen. Jag gillar hur det liksom går runt och livet självt blir så påtagligt.

 

 

Igår var det dottern som lånade dottern kameran och förevigade delar av vår vandring bland alla alster.

 

 

 


Beauty

 

 

 

 


Att slå på play och låta det spela

 
Det går alldeles utmärkt att vara någonstans mittimellan också. Det behöver inte vara toppar eller dalar. Det behöver inte vara på eller av. Antingen eller. Allt eller inget.
 
Det går alldeles utmärkt att slå på play och låta melodislingorna spela. Utan att pausa. Lyssna. Lyssna in. Följa med. Det går alldeles utmrärkt att låta det vara riktigt, riktigt tyst och stilla emellanåt, nästan så det inte hörs. Det räknas ändå. Inte pausa och dra ut sladden för att allt inte låter perfekt. För att melodierna gör små pauser av sig själva. Inte pausa. Inte slå av.
 
Det är alldeles utomordentligt okej att prestera på sin egen nivå och att nivån är olika från dag till dag. Det är så. Det är helt okej att varva ner emellanåt. Ta det lite lugnare. Prestera på en lite lägre nivå än dagen innan. Det är inte förgäves eller utan mening. Det är nog just det här är som det alldeles perfekta.
 
 
 

IBS-mage

Ibland blir jag bara så trött på den här krångliga magen. Less. Uppgiven. För jag vet att jag kan få leva med problemen hela livet ut. Ibland, ibland känner jag bara för att klaga lite. Idag har jag ont, ont. Och igår. Lyckligtvis vet jag att det kan vara bättre imorgon igen.


Mår gott

Jag mår gott. Ja, naturligtvis saknar jag sonen men jag mår gott. I livet. I tillvaron. Det är lite kaosartat på sina ställen här hemma där jag håller på att fixa och dona. Egentligen stressar det mig förvånansvärt lite. Det kommer nya dagar.

 

Jag har blivit märkbart mycket bättre på att se det jag faktiskt hunnit med istället för att lägga mest fokus på allt det som finns kvar att göra. Det kommer nytt att göra också och just det var svårt för mig att acceptera tidigare. Att jag inte blev riktigt klar. Ett par strumpor som lades i tvätten när jag precis hade tvättat allt kunde innebära kaos. Då. Inte alls nu. Jag mår gott över den förändringen.

 

En förändring som kanske kunde bli möjlig just för att jag kan må så gott och vara så tillfreds. I livet. I tillvaron. Ja, så är det.


Miss my mindfulness

 
 
Det är inte på något sätt så att jag inte har känt mig närvarande i nuet under sommaren, för det har jag, även om det stundtals funnits saker som stressat upp mig. Ibland har jag inte vetat varför, men oftast har det gått att nysta bland trådarna och komma fram till vad orsaken är. Man kan vara mindful i nuet, varje dag, öva i de ögonblick som ges.
 
Men jag saknar själva övandet. Här hemma har jag inte disciplinerat mig under sommaren. Inte en enda kroppscanning. Inte en enda meditation. Bara någon kort stund av ihopsamlande i stunder där jag känt att det behövts.
 
Kommande vecka funderar jag på att försöka ordna så att jag kan gå åtminstone en gång på drop-in-mindfulness på ett ställe här i stan som erbjuder detta för endast 40 kr per tillfälle. Jag har varit där en gång tidigare och var väldigt nöjd. Kanske får jag ihop det, kanske inte. Hur som helst ska den nya veckan bli en vecka där jag ger mig själv en stund av mindfulnessövande.
 
 
 
 
 
 
 

Skrivlängtan

 
Den är stark nu min längtan efter att fortsätta skriva. Inspirationen är stor nu. Orden vill formera sig. De vill samla ihop sig i sina små grupper. De lever liksom sitt eget liv nu i mitt huvud. I mina tankar. I min kropp.
 
 
 
 
Dels måste man bestämma sig för att skriva, men jag tror absolut också på inspirationen som en otroligt stark drivkraft. När inspirationen inte funnits kan den faktiskt väckas till liv, men jag har aldrig blivit så nöjd med mina texter som när orden bett om att få komma. När de varit självklara, oavsett om det skett på någon skrivarkurs eller här hemma. När det stått helt still och alla ord verkat ha gått i idé, då har det ibland blivit krystat och platt och inte alls de texter som speglar mig och mitt skrivande.
 
Snart är det dags. Snart måste jag ge mig tid igen. Snart, snart behöver orden forsätta flöda. Det finns fortfarande så mycket kvar att berätta.
 
 
 

Kloka ord-vacker plåtskylt

 
Gillar verkligen de här orden!
 
 
Och såklart gillar jag ju då den här snygga plåtsskylten
som är nyinkommen på Ofelias Hus, snygg eller hur?
 
 

Sitt barns röst

 
 
Min storkille är på sommarkollo. I fyra dygn. Borta fyra nätter. Saknar hans röst, hans kropp, hela hans närvaro. Ikväll har jag pratat med honom, hört hans röst. Han har det så bra. Det värmer mitt mammahjärta att få prata med honom. Älskade barn.

Vad skäms du över?

 
 
På bloggen Tankestormar läste jag ett inlägg som verkligen är skrämmande! Det handlar om skönhetsoperationer och om vad niondeklassare skäms över.
 
I inlägget berättas det om att det i våras rapporterades att var tredje tjej i åldern 15-29 kunde tänka sig att göra en skönhetsoperation. I mina ögon är också det ett utslag för idealens plats i vårt samhälle. Jag har svårt att förstå hur man kan operera sig "för sin egen skull" när operationerna görs för att närma sig idealet. Större bröst, markerade kindben, fylliga läppar eller utslätade rynkor. Idealen är måttstocken mot vilken behovet av skönhetsoperationer skapas.
 
Det gör  bara ont i mig att läsa att ungdomar skäms över så mycket, att det finns så mycket smärta i unga människor. Och i människor överhuvudtaget. Det finns så mycket underbart också i världen. VI kan alla göra någonting för att andra ska få smaka lite mer på allt underbart som finns att ta del av, eller hur?
 
 

Let go

 
 
Att släppa taget är viktigt. Att kunna släppa taget. Ibland lättare sagt än gjort. Kanske till och med ofta. Men lyckligtvis kan den förmåga övas upp. Medvetet. Nog är det allt så att vi har mer eller mindre benägenhet att fastna vid saker, att älta, men jag är övertygad att det inte på något sätt är så att vi inte kan påverka. Att det hela livet skulle vara konstant. Med motivation kan vi komma vidare även med sådant här.
 
 
 
Förresten gillar jag bilden av en ballong som man kan låta sväva iväg upp i det blå. Bort. Iväg. Fridfullt och med läthhet. Just let go. Men ändå, ibland lättare sagt än gjort.
 
Idag (miss)lyckades jag med något som inte alls tycker om. Verkligen inte alls. Dottern skulle iväg på ett kalas och jag tänkte att det var ett långt kalas hon blev bjuden på, tre timmar, 13-16. Jag hade inte tittat på inbjudningskortet senaste dagarna, men kände mig så säker på att det skulle börja kl 13. Men så var inte fallet visade det sig när vi kom fram till födelsedagsbarnet. Ballonger prydde entren, men det var förvånansvärt lugnt för att det snart skulle vara en barnkalas där.
 
Men särskilt konstigt var det inte. Kalaset skulle börja kl 14 och vi kom alltså en timme för tidigt. Oj. Å nej. Det är inte sant. Förlåt, förlåt, förlåt.... och jag kunde bara be så mycket om ursäkt för att tagit fel på tiden. Vi blev inbjudna på kaffe och kaka och en riktigt trevlig stund med föräldrarna och flickorna kunde leka tillsammans i lugn och ro innan alla andra gästerna kom
 
Det här gillar jag inte alls. Ogillar så in i nordens. Vilja-sjunka-genom-marken-känsla på hög nivå. Men ändå är det ju ingen fara, annat än känslomässigt. Förnuftsmässigt inser jag ju att ingen större skada är skedd. Men puh. En sådan här gång är let go lättare sagt än gjort.
 
Och sedan trodde jag att kalaset nog var 14-16 istället tills jag kom hem från min shoppingtur, men såg att jag ska hämta dotra kl 17. Inte många rätt idag alltså. Tre timmar var det dock, bara helt andra tider än jag hade för mig.
 
Nu låter jag den ballongen sväva iväg, hämtar snart dottern och gör oss en mysig lördagskväll på tu man hand!
 
 

Your story

 
 
 
 
 
Finstämt vackert och förmodligen ganska sant. Det kan många gånger finnas något viktigt med att berätta sin historia. Att gå igenom, gå tillbaka. Göra om resan fast på ett helt annat sätt. Med helt andra glasögon och i en helt annan sinnesstämning. Närvarande och medveten.
 
 

Livet är allt

 
 
"Livet är allt."
 
De orden kunde jag idag läsa på vår stora griffeltavla som vi har stående i vardagsrummet. Den torkade jag igår när jag städade och idag hade vår 6-åring författat dessa ord. Under detta stod det skrivet av varefter hon hade undertecknat med sitt namn.
 
Livet är allt. Jag smakar på orden och vrider och vänder på dem och inser att det här rymmer mycket mer än jag först tänkte vid första anblick. Spännande att resa i de där orden och fundera kring det. Jag kan inte låta bli att fundera hur hon tänkte kring detta. Men för henne vet jag att det där bara var så självklart. Det var så där det skulle stå, just där och precis just då.

Vitt mot vitt

 
Jag har klurat och funderat ett tag, men har nu bestämt mig! Vardagsrummets vita gardiner byts snart ut mot dessa vita Mairo-rullgardiner.
 

(Bilden är lånad från www.frapp.se)
 
Tre stycken likadana hänger redan i köket som angränsar till vardagsrummet. Vardagsrummets väggar ska målas i vitt och när det är gjort kommer dessa hängas upp i de tre fönster som finns i rummet.
 

Frisk och fri-att äta bland folk

 
 
Igår kom den över mig igen, den där starka känslan av att verkligen vara frisk och fri! Att verkligen leva. Att verkligen kunna välja själv hur jag vill leva. Att våga ta ut klivet i livet på riktigt. Utan att tveka. Att sträcka på sig, verkligen räta på ryggen utan att försöka gömma sig. Utan att försöka gömma mig.
 
Det är så påtagligt ibland att det liksom är så tydligt att jag kan betrakta det utifrån, nästintill fingertoppsberöra allt som sker. Allt det där som jag är med i där och då. Det händer på riktigt en sådan där grej som var en omöjlighet tidigare. Och jag känner på ett sätt som jag aldrig har känt inför det någonsin tidigare. I hela mitt liv.
 
 
 
 
Igår åkte barnen och jag in på festivalen som just nu äger rum i staden där vi bor. Vi skulle möta upp pappan i familjen lite senare, men det visade sig ganska snart att ha inte skulle kunna komma från jobbet och sluta upp. Barnen hade ätit hemma medan jag hade planerat festivalmat för mig. Jag hade bestämt mig för redan hemma att jag skulle välja thaimat.
 
När vi kom in till stan var jag så hungrig att jag ville börja med att äta. Jag valde tre små rätter, friterad kyckling, kyckling med grönsaker och en vårrulle som serverades tillsammans med ris. Barnen hade inte allför mycket ro i kroppen att sitta med mig hela tiden, så stundtals satt jag där vid bordet mitt i allt vimmel för mig själv och åt. Jag åt och njöt.
 
Vem som helst som gick förbi kunde se att jag satt där och åt. Att jag åt en stor portion och till och med friterad mat. Och jag kände ingen skam. Jag kände ingen stress. Jag kände ingen ångest. Inte över maten och inte över att sitta där mitt i folkvimlet och äta. Inte överhuvudtaget. Det är en stor, stor sak för mig och en stor, stor frihetskänsla. Jag är frisk och fri-och stolt!
 
 
 
 

Sommarkollo

 
För en stund sedan vinkade vi iväg sonen som åkte på sommarkollo tillsammans med sin jämnåriga kusin. Flera dagar. På tisdag kommer de hem igen. Jag är säker på att han kommer ha det toppen hos farfar och hans fru i stugan, men det är redan tyst och tomt. Han lämnar ett tomrum. Älskade barn. Det känns långt in i  min mammakropp när du åker.
 
Kvar stannade dotra min som inte vill åka iväg på sommarkollo utan mamma och pappa. När vi inte är där vill hon inte heller vara där. Inte än i alla fall. Och visst är det ju något gott i att kunna rå om ett barn helt och fullt också.
 
 
 
 

Fin

 
Det där med fina ord till varandra. Idag hände det igen. Sådär oväntat när kände mig allt annat än piffig. Mer sådär hemmastökarstylad med tofs i håret. I ett sådant läge kan ni ju förstå att orden Du är så fin, värmer alldeles särskilt. Efter en sådan där Häxan Surtant-förmiddag kom de här orden verkligen väl till pass. Tack Malin!
 
Vi gillar nog alla att få ta emot fina ord, men det är en träningssak att verkligen kunna ta till sig. Jag har tyckt att det är mycket lättare att än att få. Att ta emot. Men jag har övat och försöker att verkligen ta orden jag får som precis de ord de är. Det går lättare nu. Givaren menar det den säger. Det är vad vi bör utgå ifrån.
 
 

Nya tag

 
 
Semstertider har inneburit andra sovtider för både barn och vuxna. Jag nattsuddar en hel del. Senaste kvällarna har det blivit en del filmtittande. Barnen är uppe längre, men sover nödvändigtvis inte avsevärt mycket längre för den skull. I alla fall inte båda två samtidigt.
 
Den här förmiddagen har varit relatvit tjafsig. Jag har inte haft samma tålamod jag jag tycker är önskvärt och som jag har haft senaste tiden. Luften har inte varit fylld av harmoni. Egentligen inte några stora saker som har inträffat men onödigt tjafsande ändå. Och jag vet att det är jag som måste ta täten i en ändrad färdriktning. Det är jag som måste bestämma att vi nu ska ändra fokus.
 
Det är ändå något väldigt stort i att veta att varje ögonblick är nytt, att varje ögonblick faktiskt går att påverka. Nu ändrar vi färdriktning för denna dag och gör detta till en riktigt bra dag. Från och med nyss.
 
 
 
 

Bakom molnen

 
 
 
Kan inte låta bli att dela med mig av den här bilden som jag såg idag!
Så hoppfullt ljust.
 
 
 
 

Hjälpsamhet

 

Underbara hjälpsamhet! Ibland känner jag hjälpsamheten och omtanken från en annan människa långt in under huden. Vetskapen om att någon vill göra något för att hjälpa till, för att ge utan tanke på att få. För att kanske just att ge i sig faktiskt är att få. Som det värmer.

 

 

Så glad över hjälpen idag med att få våra förr så smutsiga möbler rena och fina igen!

 

 


Sommartecken

 

Ett riktigt sommartecken är barn på picknick.

 

.

 

Jag tycker det är så hög mysfaktor detta, när barnen går iväg med filt och fika för att slå sig ner i gräset. Minnet av min barndoms picknickstunder väcks enkelt till liv när jag betraktar barnen.

 


RSS 2.0