Att vara mamma och ha en ätstörning

 
 
Min erfarenhet av ätstörningar/träningsstörningar sträcker sig från ungdom till den del av livet när jag också varit förälder. När jag också har varit mamma. Att leva med en ätstörning och att sedan kämpa sig tillbaka mot det friska livet är tufft oavsett när i livet du befinner dig, men att samtidigt vara i mammarollen (föräldrarollen) gör allt ännu mer komplext.
 
Skulden och skammen har varit extra stor och svårt att komma över just den tid som jag haft barn och varit sjuk. Det har varit det allra svåraste att förlåta mig själv för. Att jag gjorde mindre bra saker och rent av dåliga val. Som förälder. Som mamma. Jag har brottats med skulden och skammen såväl mitt i den värsta sjukdomsperioden som efteråt.
 
Skuldbelägg ingen som är sjuk, och minns att just vi som också är föräldrar bär ytterligare en börda. Att vi har sjukdomen i våra liv, när vi i själva verket borde ge barnet något bättre än att ha en ätstörning i huset. För det påverkar. Det påverkar så in i nordens mycket. Tro inget annat. Att det påverkade hela familjelivet gör fortfarande ont att tänka på.
 
Jag har fått en del frågor kring det här med föräldraskap och ätstörningar inför en kommande artikel och dessa ska jag ta mig an nu och svara på så gott jag bara kan.
 
 
 
 

Tacksamhet i snöstormen

 
 
Idag var jag på gymmet som har blivit en må-bra-plats för mig. En ta-hand-om-mig-själv-plats där jag kan bli både piggare och gladare.
 
Jag fastnar inte vid speglarna för att granska och syna min kropp. Jag fokuserar på mig själv och jämför mig inte med andras prestationer och med andras kroppar Jag behöver inte göra lite till och lite till, utan att aldrig vara riktigt nöjd, eller alltid fortsätta lite mer än andra. Jag behöver inte och det är en sådan otrolig himla frihetskänsla.
 
Jag måste inte. Jag behöver inte kompensera, straffa mig själv och plåga mig själv. Allt det där är historia. Jag är vän med min kropp och jag tycker inte längre att den är fel, inte på något sätt. Den är min och vi är vänner. Jag äger ingen våg och väger mig snudd på aldrig. Jag känner ingen längtan och sätter inte likhetstecken mellan träningen och vikten.
 
Jag trodde aldrig, aldrig att jag skulle kunna ta mig hit. Det här känns som en dröm. Jag trodde verkligen aldrig att det här kunde hända i mitt liv. Överhuvudtaget inte ens i närheten. Långt bort från ens i närheten.
 
Det här är så stort att jag knappt kan greppa det.
 
 
 
 
Idag på väg från gymmet kom den över mig igen, den där tacksamheten. Där i snöstormen som yrde kring mig och på mig blev det så påtagligt och jag kände mig fullkomligt upprymd av tacksamhet. Över livet. Över friskheten. Över att jag gjort en sådan resa genom sjukdom med allt vad det har inneburit. Över att jag är vän med gymmiljön på ett sätt som jag nog aldrig förut varit.
 
Jag måste inte göra något av det jag gör jag gör just nu, men jag vill.  
 
 
 
 

Plötsligt händer det-mer pengar rullar in!

 
 
Min insamling till Anorexi/Bulimi-kontakt nådde sitt mål inom den tid jag hade uppsatt för målet på 5000 kr. Lite mer därtill samlades till och med in.
 
Jag tyckte att jag hade ett högt uppsatt mål och trodde nog inte riktigt på att det skulle gå vägen. Men det gick!
 
 
 
Idag blev jag så glad, så glad när jag såg att det hade kommit in ytterligare hundralappar och nu har 5600 kr kommit in till insamlingen jag har startat. Jag blir så glad när jag tänker på det.
 
Alltså måste det finnas många därute som tycker att det jag och många andra i ABK jobbar med är väldigt viktigt. Det finns alltså många som vill stötta den lokalavdelning jag är ordförande och kontaktperson i. Stort, väldigt stort för mig.
 
Tack storebror för din senaste donation och återigen alla er andra som under insamlingen bidragit. Målet är som sagt nått, men insamlingen är fortfarande öppen och det finns möjlighet att donera.
 
Var rädd om er och glöm inte-det finns en väg ur ätstörningshelvetet. Trots tvivel, trots rädslor, trots all ångest. Det är möjligt att komma till den friska sidan. Det går att bli fri. I promise.
 
 

Louie Schwartzberg- Gratitude

 
 
Idag hittade jag ett klipp som gjorde mig så tagen. Till en början var jag nyfiken och intresserad. Sedan berörd. Därefter rörd till tårar. Till sist brast det. Känslorna tog överhanden och tårarna rann ner för mina kinder. Känslor, tankar och allt var bara så stort. Påtagligt nära. Nästan möjligt att fingertoppsberöra stämningen som intog rummet jag befann mig i. Ja, precis så.
 
Ja, så var det. Livet, livet och jag älskar att beröras. Av det stora i livet och samtidigt så sköra. Herre gud, så vi fokuserar på fel saker ibland och glömmer här och nu. Dagen idag och stunden just nu som är en gåva.
 
Att vara medvetet närvarande och verkligen känna. Vara. Det är vad som betyder något, egentligen.
 
Tacksamhet är vad som får mig att må som allra bäst många gånger.
 
Låt dig beröras. Jag kommer se och ta in det här, om och om igen. I promise.
 
 
 
 
 
Sällan har jag blivit så väldigt berörd på så kort tid. Knappa 10 minuter som rymmer mer än jag egentligen kan greppa.
 
Och känslan dröjer sig kvar i kroppen.
 
 
 
 
 

Me and my drum



Idag efter jobbet var det dags för 1 timmes trumning. En kurs på fyra veckor i afrikansk trumning startade idag.

Jag har ju dansat mycket afrikansk dans och älskar rytmerna. Verkligen älskar att känna de där rytmerna och bara dansa. Mindfulness i rörelse om något.

Aldrig spelat på en djembe tidigare, men det var helt amazing. Efteråt var jag helt lyrisk. I ett flow. Så lycklig över att jag anmälde mig. Över att jag vågar. Över att det outforskade inte längre skrämmer mig.

 

 

Efter den här dagen är jag ännu mer sugen att komma igång med dansen igen.

 

 

 

 


Till dig som är/har varit sjuk i en ätstörning

 
 
Det här är riktat till dig som är sjuk i en ätstörning och till dig som varit sjuk, men som är tillfrisknad och alltså har tagit dig igenom sjukdomen, över till den friska sidan.
 
Jag funderar en del kring tillfrisknades personers betydelse för den som är sjuk. Det här är något jag tror väldigt starkt på, att tillfrisknade personer kan vara goda förebilder för den som fortfarande är kvar i sjukdomen, men jag är helt övertygan om att den tillfrisknade måste vara helt, helt frisk och verkligen fri!
 
Du som läser, om du skulle vilja dela med dig av dina tankar till mig vore jag väldigt glad! Jag filar på en artikel om detta och naturligtvis kommer dina ord vara helt anonyma.
 
Vad har du för tankar kring tillfrisknade personer som förebilder för den som är sjuk?
Vad är din erfarenhet?
Du som är drabbad, hur ser du på om du skulle ha möjlighet att få ha kontakt med en tillfrisknad person?
 
Jag tar tacksamt emot era tankar! Dela med dig i kommentarsfältet eller skriv en rad så mailar jag dig!
 
 
Och du, kom ihåg:
 
 
 
 
 
 
 

Skriva, skriva, skriva

 
 
Nu känner jag en sådan där stor saknad igen. En längtan.
 
 
 
 
Ett tomrum.
 
 
 
 
När orden blivit för få en tid kommer saknaden och den känns i kroppen. Den känns rent fysiskt i kroppen och måste skriva för att få det här behovet tillfredställt. För ett få tomheten fylld.
 
Det finns så många ord som behöver skrivas just nu och de står på rad och väntar.
 
Nästan så att jag kan se hur de ivrigt står och väntar. Orden.
 
Blogginlägg, artiklar, bokmanuset, möjligen också en annan text också som måste skrivas för att ge en annan syn på en sak än den som oftast får plats i media.
 
Ikväll börjar jag. Ikväll sker det.
 
 

Toppenstart på söndagen


Det blev en riktig toppenstart på söndagen. Jag fick en reservplats på cirkelträning. Effektivt och bra 45 min pass som jag avslutade med några kilometer på löpbandet.

Som sällskap idag hade jag min dotter som varvade snacks-ätande (fanns kvar en del sedan fredagens mingel på gymmet) med lek och funderingar och nyfikenhet kring hur löpbandet egentligen funderar. Tror hon var rätt sugen på att testa.

By the way, tummen upp för att det står framme chips, nötter och salta pinnar på gymmet! Nog mer betydelsefullt för somliga än många kan ana.

 

 

 

 


Inspirerande om att springa långt

 
 
Jag har upptäckt bloggen Vi startar ett marathon och fastnade idag för inlägget Att springa långt.
 
Det handlar om vägen från några kilometer till långlöpning. Bloggaren som inte hade joggat på 6 år startade sin resa mot en halvmara med tanken, hur svårt kan det vara?
 
Inlägget är så inspirerande och peppande och det är nästan som att det talar precis just till mig. Det här är verkligen ett inlägg för mig.
 

"Jag slutade fokusera på tiden och började istället fokusera på att njuta under mina rundor (även om jag ÄLSKAR att tävla och att springa snabbt), resultatet blev att jag faktiskt lyckades springa längre OCH snabbare! Känslan av att vara frisk och stark är fantastisk, ta vara på denna när du är ute! Oavsett vilket tempo du håller.

Hemligheten till att springa långt är alltså: Njut av din runda, din kropp, dina fötter och dina tankar."

 

 

 

 

Sjukdomen utan ålder eller kön

 
 
Jag funderar en del kring ätstörningar. Den ena tanken väcker den andra. Det finns så många infallsvinklar när man ska belysa den sjukdomen. En sjukdom som kan se ut på så många olika sätt, men någonstans ändå har någon gemensam nämnare.
 
Just nu funderar jag en del kring det där med ätstörningar, en sjukdom utan varken ålder eller kön. Eller egentligen, den finns i alla åldrar och hos såväl killar/tjejer, kvinnor/män.
 
Jag funderar också på gruppen drabbade som även är föräldrar. Mammor och pappor. De finns. Vi finns. Idag är jag frisk, men jag vet hur det är att leva med sjukdomen även som förälder. Att ha fått barn och vara drabbad av sjukdomen. Ätstörningar i av olika typer har funnits i mitt liv under olika skeden i mitt liv.
 
Och ni som sade, tänkte eller tyckte att jag och alla andra föräldrar drabbade av en ätstörning borde veta bättre-så tänkte jag också och så tänker många drabbade. Vilken förälder vill innerst inne göra någonting annat än det allra bästa för sina barn?
 
Mer om detta en annan dag. Tankar kring något som jag bär med mig. Ikväll skrapade jag lite på ytan. Det kommer mera, var så säker.
 
 
 
 
 
 
 

Premiärlöpning

 
 
Idag premiärsprang de här fötterna på Inpuls i Shopping. Det var verkligen fint där så det kommer definitivt bli fler besök.
 
 
 
Smidigt att bara kunna dra sitt kort och gå in under så många timmar under dygnet, Passar perfekt också när jag bara ska vara i gymmet och inte gå på något pass.
 
Har funderat litegrann på det där med träning när man har en ätstörning i bagaget nu när jag har börjat skriva en del om träning på bloggen. Träningen för mig idag är frisk och den får mig att må bra. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag tränar för att jag vill och det finns ingen annan röst inom mig som talar om för mig att jag borde. Ingen annan röst än min egen friska röst.
 
Jag kommer snart skriva ett längre inlägg om just det här, träning med en ätstörning i bagaget. Har en del tankar och det finns saker som känns viktiga att lyfta fram till er mina kära bloggläsare.
 
Var och en måste finna sin egen väg.
 
 
 
 
 
 

Välkommen lördag!

 


Välkommen lördag och sköna helg! Har haft en riktig softarmorgon med tidningsläsning, långfrukost med både påtår och tretår.

En hel del "vill göra"-grejer, men timmarna är inte desto fler för det. Välja, prioritera och strukturera är melodin.

Ha en skön dag och helg vänner och bloggläsare!

 

Älskar mina Mumin-mugggar! Morgonkaffet smakar liksom särskilt gott i en av dem.

 

 


För att jag vill

 
 
Det har varit några träningsfria dagar på grund av att jag inte har känt mig i form. Krasslig helt enkelt.
 
 
 
Idag var det dags för ett gymbesök igen, efterlängtat och jag kände mig verkligen peppad. Tyngre än senast, men betydligt bättre ur träningssynpunkt än dagarna i soffan. Även de har varit bra på sitt sätt, icke att förglömma.
 
Träning för att jag vill, utifrån mig själv, där jag tävlar med mig själv men kan bli inspirerad och sporrad av andra-det är min melodi.
 
 
 
 

Rea-fynd


Rea-fynd är toppen och alldeles särskilt underbart när jag upptäckte att jag hade en bonuscheck på  400kr att använda.

Häromdagen kom paketet och idag öppnade jag det-så mycket fint bara till mig.

 

 


Träningstrend blev hälsohets

 
 
Jag börjar inse att jag nog aldrig har skrivit på bloggen om det senaste reportaget i tidningen!
 
Hur kan jag ha missat det om jag nu verkligen missat det?
 
 
 
Smalare, friskare och piggare – hälsotrenden har många positiva effekter, men den kan lätt slå över till hets. Gränsen mellan endorfinkickar och träningsglädje och fanatisk tvångsträning är hårfin, för Jenny Larsson gick den överdrivna träningen hand i hand med ätstörningar.
REDAN SOM BARN gillade hon att röra på sig, Jenny tränade fotboll och basket ”som alla andra” men det var gymnastiken hon satsade på.
– Jag har alltid siktat högt och hade bestämt mig för att satsa på OS-guld men sedan skadade jag knäet – det var mycket hopp och studs – och fick
totalt träningsförbud under hela årskurs sex, säger Jenny Larsson och berättar att det var en stor sorg när drömmarna grusades.

Gympan hade alltid varit hennes grej och hon var stolt över att oftast
vara bäst, något som förändrades
under högstadiet.
– Tidigare när vi sprang 60 meter var jag alltid snabbast av tjejerna men nu skulle vi springa längre sträckor och jag var inte längre bäst. Det var jobbigt...
 

JENNY BERÄTTAR ATT hon under gymnasietiden började träna på gym. Aerobicen var ny och het och tillsammans med några klasskamrater kunde hon köra flera pass på rad.
– Jag var naturligt smal och nöjd med det, jag bantade inte men hade svårt för att lyssna på kroppen. Jag hade
ofta huvudvärk men när jag bestämt mig för att därför hoppa över träningen
ändrade jag mig om någon annan av tjejerna skulle träna och skulle tjejerna stanna på ännu ett pass gjorde jag också det för jag skulle alltid vara minst lika bra och helst bättre än alla andra.


Med risk för att skriva om det igen-här kommer länken!

 

När jag tänker tillbaka på hur jag behandlade mig själv då gör det ont. Det är ledsamt, men jag kan också påminna mig om detta:

 

– Träningen som jag tidigare tvingades hålla mig ifrån för
att BLI frisk, är i dag ett sätt för mig att hålla mig frisk och pigg och förebygga stress. Huvudvärken som jag fortfarande periodvis har stora problem med blir också bättre genom motion, säger Jenny
 
 

En annan sorts träning

 
 
Det är ingen hemlighet för er som känner mig och som följer min blogg att träningen i mitt liv har varit allt annat än hälsosam många gånger. Idag är det nya tider. Helt nya tider.
 
 
 
 
 
Jag har kommit igång bra med träningen. På ett bra sätt. På ett nytt sätt. Jag vill utmana mig. Känner mig målmedveten. Beslutsam. Jag gillar allt det här jag känner kring träningen idag. Att den kan få mig att må bra. Att den kan fungera som en medicin, till skillnad från då, när enda vägen till att bli frisk var att avstå den. 
 
Jag strävar inte efter att bli smalare, inte heller efter att gå ner i vikt. Jag äger ingen våg. Jag väger mig helst aldrig.
 
Ett par dagar har jag nu haft huvudvärk, halsont, ont i kroppen, helt enkelt inte varit i någon vidare bra form. En annan typ av träning behöver jag då ägna mig åt. Att acceptara och inse att kroppen säger nej, när huvudet säger ja. Löpbandslängtan har väckts till liv och är stark trots dagens status. Men jag tror ändå att vila mig i form är det bästa för stunden.
 
 

Testa gränser och utmana mig själv

 
 
Favorit i repris-de här orden gillar jag!
 
 
 
 
Jag känner mig peppad för att anta nya utmaningar.
Fortsätta mot mål jag siktar mot.
Jag vet att jag kan så mycket bara jag vill,
bara jag bestämmer mig.
 
Ibland tänker jag på all tid jag levt med sjukdomen,
med ätstörningarna,
att jag idag är fri.
Att jag idag är frisk.
 
Den erfarenheten hjälper mig idag.
Jag tog mig igenom den överjävligt hemska sjukdom,
jag klarade mig över till andra sidan, till den friska sidan.
Helt och hållet i mål.
 
Nya mål och nya utmaningar,
det inspirerar och sporrar mig idag.
 
Jag påminner mig om allt jag klarat mig igenom,
allt jag tagit mig förbi,
sådant som jag aldrig glömmer,
men som jag kan ta med mig vidare i livet med
och som gör att livet fått så många fler nyanser än förut.
 
 
 
 

Mera radio-ABK Luleå efterlyser killar/män

 
 

Den tredje och sista delen i Sveriges Radios, P4 Norrbotten,  inslag om ätstörningar och ABK jag, medverkar handlar om att Luleå helt saknar aktiva killar/män i föreningen. Lokalavdelningen är i behov av fler engagerade personer, men saknar i dagsläget helt killar/män.

 

Fler norrbottniska killar med ätstörningsproblematik söker stöd, enligt Riksföreningen anorexi/ Bulimi-kontakt i Luleå. Och många önskar kontakt med en manlig mentor.

 

Men i dagsläget finns inga män som engagerar sig i föreningen Anorexi och Bulimikontakt.
 

- Även killar och män drabbas och naturligtvis försöker vi stötta dem på bästa sätt men vi skulle väldigt gärna få in män som kan agera som mentorer, berättar Jenny Larsson.

 

Föreningen efterlyser nu både norrbottniska killar och män som har erfarenhet av ätstörning på olika sätt. Antingen att de själva varit sjuka och nu är frisk sedan mer än två år tillbaks, eller att de anhörig till någon med en ätstörning.

 

Det här eftersom många av de killar som söker stöd hos föreningen tycker att det är lättare att öppna sig för någon av samma kön.

 

- Så vi vill kunna ge stöd från både kvinnor och män, säger Jenny Larsson

 

Lyssna: Anorexi4
 
 
 
 

Jag gillar samma lika

 
 
Jag är lite av en sån typ som gillar samma lika. Det är ingenting jag längre tänker se som ett problem eller som något jag ska försöka ändra på. Jag ska förklara varför! Jo, att jag är som jag är gör mig själv till just den jag är. That's me och jag behöver inte förändra sådant som fungerar i min vardag.
 
Däremot. När saker och ting blir handikappande, då måste man utmana, utveckla och förändra. Tänja på gränserna för att kunna leva att friare, rikare och faktiskt också enklare liv.
 
Men jag är en sån typ som gillar samma lika. Jag lever ett fritt liv och ett rikt liv. Jag lever med mig själv och kämpar inte mot mig själv. Inte längre. Jag försöker inte förändra den jag är på något sätt. Jag accepterar mig helt och fullt, just lika this. I am who I am. Och är alldeles bra som jag är.
 
Jag är lite av en sån typ som gillar samma lika. Jag tycker bäst av allt om att tanka bilen på samma tankstation med nummer 10 på pumpen. Är den upptagen kan jag gärna vänta ett par minuter för att den ska bli ledig. Har jag inte tid till det får jag lov att välja ett annat nummer på pumpen. Jag trivs med samma plats vid bordet på jobbet och hemma, men sparkar inte bakut om jag behöver sitta på en annan plats.
 
Bland det viktigaste för att må bra är att acceptera sig själv precis för den man är, förändra det som förändras bör och vara riktigt himla stolt över den man är! Att vara den man är helt och fullt, acceptera och älska sig själv är något att vara stolt över.
 
Kom ihåg det! Du ska visst tro att du är nån!
 
 

Härliga helg



Här är jag nu och mår riktigt gott. Mår bara så bra och känner mig så tillfreds.

Skidåkning och mys.

 

 


På radio om ätstörningar ur anhörigas perspektiv

 
Idag sänds del 2 av 3 i inslagen om ätstörningar som jag medverkar i. Idag är det fokus på anhörigas perspektiv med anledning av att Luleå håller på att starta upp en ny anhöriggruppDet är Riksföreningen Anorexi- och Bulimi-kontakt som ligger bakom gruppen. Och ända fram till onsdag kan norrbottningar som har en sjuk anhörig anmäla sig, berättar Jenny Larsson som är orförande i lokalföreningen i Luleå.
 
Lyssna: Stöd för anhöriga till anorektiker
 
 
 
 

– Det handlar om att dela med sig av sina erfarenheter och ge stöd till varandra och att vi ska kunna förmedla hoppet om att man kan bli frisk, berättar Jenny Larsson.

 

Två ledare som själva har erfarenheter av ätstörningar på olika sätt kommer att hålla i gruppen. Det handlar om fyra 2-timmars träffar på kvällstid.

 

– Kurserna kommer att kunna läggas upp efter deltagarnas önskemål, säger Jenny Larsson.

 

För att gå kursen blir man medlem i föreningen och förutom medlemsavgiften  betalar man en avgift på 220 kronor.

 

– Sen är det viktigt att anhöriga får veta att de bör och har rätt till att sätta gränser i sitt eget hem.

 

Och om man bara har en misstanke om att någon i ens närhet har en ätstörning så kan det räcka att höra av sig till föreningen för stöd. Den här kursen är för dem som redan vet att en närstående är sjuk, tillägger Jenny Larsson.

 

 


I radio om ätstörningar

 
Idag har det första inslaget av tre om ätstörningar sänts på radio. Tidigare i veckan var jag ju på besök på Sveriges radio. Resultatet har blivit tre korta klipp med olika vinklingar.
 
 

Foto: Erika Larsson, Sveriges Radio
 
 

Mejlboxen fylls på hela tiden med rop på hjälp från anhöriga och sjuka.
Och ordföranden Jenny Larsson säger att om utvecklingen fortsätter så kommer man inte mäkta med alla som behöver hjälp.

 

– Jag märker att det är fler som hör av sig på mail och det är både drabbade och anhöriga.

 

De som skriver undrar ofta vad de ska göra när deras son eller dotter är sjuk och de känner sig ofta uppgivna trots att barnet är under behandling. Och de drabbade undrar om de är tillräckligt sjuk för de är inte nog lågviktiga och en del mår så dåligt att det är riktiga rop på hjälp, de står inte ut i vardagen, berättar Jenny Larsson.

 

Volontärerna som engarerar sig i Riksföreningen anorexi/bulimi-kontakt har minst sagt mycket att göra. De är en handfull personer med egna erfarenheter och utbildning på ätstörningsområdet, som jobbar ideellt i Luleå.

 

– Jag ser att trycket ökar och blir det så att vi inte kan möta det behovet så finns ju en risk att de känner sig utlämnade och övergivna. Som ordförande har jag en vision att vi åtminstone ska kunna få till en fast tjänst och ett kontor i framtiden, säger Jenny Larsson.

 

Lyssna: Hårt tryck på anorexiförening i Luleå
 
 

På besök på Sveriges Radio

 
 
I eftermiddag var jag på besök på Sveriges Radio inför några inslag som ska sändas inom kort på Radio Norrbotten. Supertrevliga Erika Larsson som emot mig.
 
 
 
 
Det blev intervju och samtal kring ABK, ätstörningar, anhöriggrupper och annat som hör dessa ämnen till.  Kändes struktuerat och genomtänkt. Tror att det kommer att bli riktigt bra korta inslag.
 
Mål, drömmar och visioner växte denna eftermiddag. Drömmar behöver inte stanna som bara drömmar. Drömmar kan bli verklighet så länge man tror att det är möjligt, eller hur?
 
 
 

Kläderna som aldrig ärvdes


Min förstfödde är en son. Sedan fick han en lillasyster. Hon skulle ärva så mycket kläder av honom. Verkligen. Det var min klara plan. Det blev inte alls så. En del har hon ärvt, men inte alls så som jag hade planerat. Långt ifrån. En del basplagg och ytterplagg har hunnit ärvas genom åren dock.

Men min tydliga plan föll och det får åskådliggöra att man som förälder ibland ändrar sig. Det som till en början känns självklart kan ändras allt eftersom. Det kan gälla långt större saker än barnkläder. Man måste kunna ändra sig och det är okej.

Det påminner mig om att inte heller vara så snabb att döma, att fastslå vad som är rätt eller fel. Alla lever vi på vårt sätt och inte förrän vi står i en situation vet vi verkligen hur det kommer att bli.

Ibland blir det som vi tänkt, ibland inte.

Plötsligt händer det dock! Idag valde dottern själv att få överta storebrors urväxta Star Wars-tröja.




 

 


Fråga om träningssuget

 
 
En anonym bloggläsare skrev till mig och frågade om det där träningssuget och om tips för att hantera det.
 
Har du några bra tips på hur man kommer vidare när suget efter träning är så sjukt stort att allt man känner är panik. När alla tankar säger att allt löser sig med träning. Känslan i bröstet är som en tickande bomb som vill explodera.
Har du några tips?

Först och främst vill jag säga att jag gärna tar emot bloggläsares frågor. Jag svarar gärna. Jag sitter inte inne på något facit och jag har inte några absoluta sanningar som kan fungera för alla. Men jag kan berätta om min väg som har fungerat för att ta mig tillbaka till ett friskt liv. Låt mig rätta mig, min väg har fört mig till ett friskare och sundare liv än jag någonsin förut haft i mitt vuxna liv.
 
Jag vet precis vad det där träningssuget innbär. Jag och min kropp minns den känslan. Den är stark. Mycket stark. Det är så, allt man känner är paniken och den växer sig starkare och starkare och lättar faktiskt när man ger vika. För stunden. Märk väl, för stunden. Allt är en enda eländig ond cirkel. Mitt tips är, stå ut, stå ut! Det kommer att lätta genom att stå ut. Fly inte, göm dig inte, tro inte att allt kommer att bli bra om du bara ger dig in i hetsträning. Tankarna säger att allt löser sig med träning, men i själva verket kommer det bara att göra att tvånget och sjukdomen vidmakthålls.
 
I den situationen är det stå ut som gäller för att gå mot ett friskare liv. Det gör ont, ondare, ondast och jag vet att känslan av en tickande bomb som vill explodera är stark. Men ont gör det att stanna kvar i sjukdomen och fortsätta med tvångsbeteendet också.
 
Det finns andra vägar att gå. Skriv, lyssna på musik, ring en vän, prata med någon du litar på, möjligen kan man gå en långsam (mycket långsam) promenad i vacker natur gärna tillsammans med någon, gör en mindfulnessövning, lägg dig på en spikmatta, ta ett bad.
 
Möt rädslan, möt ångesten och det kommer föra dig framåt på vägen mot ett friskt liv.
 
 
 
 

Du duger som du är!

 
 
Det där med egenvärde, att var och en är värdefull bara genom att vi är vi och blott genom att vi finns till. Utan att prestera. Utan att egentligen behöva göra någonting alls. Den tanken kändes så fantastisk att närma mig för ett antal år sedan. Jag läste i en bok om egenvärde och om prestationskrav.
 
Jag kände mig träffad och insåg något stort. Det är ju det där jag behöver träna på när det handlar om mig själv. Att förstå och ta till mig att jag är värdefull utan att jag behöver prestera på topp, eller överhuvudtaget prestera alls. Lättare sagt än gjort, men jag blev mer och mer på det klara att det är så det förhåller sig för oss människor. Med förnuftet insåg jag att det borde det gälla även mig, men känslan har länge, länge talat om något helt annat för mig. När det gäller just mig och bara mig. Men jag vet att det gäller mig, precis som varenda endaste människa här på jorden.
 
När jag idag läste i Good Enough för föräldrar läste jag detta:
 
"Tänk om det är så att du duger precis som du är? Bara tänk tanken en liten stund. Du vaknar på morgonen, och duger. Du behöver inte prestera ett endaste dugg, inte fixa någonting, inte springa omkring och göra saker, inte visa upp någonting-du bara vaknar på morgonen och där ligger du i sängen och väntar ett ögonblick innan du kliver upp och låter tanken söka sig genom ditt system: du duger precis som du är."
 
Befriande tanke, eller hur? Och det är ju just precis så här det är.
 
 
 
 

Läsvärd bok för föräldrar!

 
Nu har jag kommit igång med boken!
 
 
 
Jag tror jag älskade den redan när jag hörde talas om den! Jag tror jag älskade den redan vid titeln.
 
Jag ser fram emot att läsa vidare och jag tror bestämt jag ska följa författarens råd, skaffa mig en anteckningsbok där jag kan föra små noteringar under läsningens gång. Där kan jag skriva ner tankar jag får när jag läser eller gör små övningar.
 
I morse var Elisabeth Gummesson förresten i morgonsoffan på TV4. Här kan du se klippet.
 
 

Vackraste paketen i stan?

 

 

Idag skulle dottern på ett kalas och i sista stund skulle vi köpa present.

Ett säkert kort i dessa sammanhang är butiken Hafva.


(Bilden är lånad från Hafvas blogg)

 

På 5 minuter hade vi både valt present och fått med oss ett fantastiskt vackert paket.

 

 

Som vanligt, bra service och även snabb när det behövs.

 


Lovely lördagsstunder

 
 
 
Idag föreslog jag till mamma och pappa att vi skulle äta något ihop till middag, här eller hos dem. De nappade på förslaget och jag funderade under dagen på vad vi kunde laga för mat. När vi hördes av senare föreslog de kinamat-ja tyckte vi såklart! Det blev pizza för barnen och kinamat för oss vuxna. Så lördagslyxigt att få mat hemlevererad och sedan äta tillsammans med mor och far. Det blev en så himla trevlig spontanmiddag. Sedan kaffe, små underbara chokladbiskvier och såklart lördagsgodis.
 
 
 
 
Jag älskar den här typen av kvällar när allt känns lugn och ro. Innerligt, rofyllt, kärleksfullt och vi bara är med varandra. Ingen stress. Inga måsten. Ingenting annat än en känsla av att vara tillsammans och att vara lediga.
 
 
 
 
 

Good enough för föräldrar

 
 
Har ett bokpaket att hämta ut. Har bland annat köpt den här boken!
 
 
 
 
Jag är helt såld på hennes bok med titeln Good Enough att jag beställde den här direkt jag läste om den!
 
I en intervju med Elisabeth Gummesson som bokförlaget gjorde om boken tipsade hon bland annat föräldrar:
 
Kan du ge tre konkreta tips på hur man ska göra för att tagga ner och blir mer nöjd med sig själv som förälder?
1. Var mer generös mot dig själv. Se alla fantastiska saker du gjort under en dag som du hann med, istället för det du inte hann med. Barn uppskattar ofta helt andra saker än det du tror är viktigt.

2. Släpp kontrollen. I vardagen kan det handla om att låta barnen välja egna kläder eller laga mat utan att du lägger dig i och styr upp. Livet blir otroligt mycket skönare när du inte måste kontrollera allt, dessutom är det väldigt egocentriskt att tro att en person har rätt att bestämma över en hel familj.

3. Låt människor gå före saker och sysslor. Barnen vet om att du valde att sitta ner och prata med dem lite, tvätten vet däremot inte om att den inte blev upphängd. Det andra löser sig, men tid med barnen och relationen till dem är här och nu.

Hennes egen blogg kan man följa på Tara. Återkommer naturligtvis med tankar kring den här boken när jag hunnit bekanta mig med den en del.
 
 
 

Fråga mig så svarar jag!

 
Igår blev jag påmind om att min frågelåda varit borta från bloggen en tid. Det hände när jag höll på att prova mig fram med lite olika designer på bloggen och jag har helt enkelt glömt bort att lägga tillbaka frågelådan.
 
Naturligtvis ska den finnas kvar! Jag tar gärna emot frågor från bloggläsare. Funderar ni på något som handlar om bloggen, om mig, om ätstörningar eller om något annat ni tror att jag kan svara på. Våga fråga!

Om rädslor och vår möjlighet att påverka vårt mående

 
Idag vet jag, att jag har stor makt att påverka mitt mående. En del saker kan jag inte påverka, men många saker kan jag faktiskt påverka. De där sakerna jag inte kan påverka, kan jag ändå bestämma hur jag ska förhålla mig till. Ska jag älta dessa och ondgöra mig över att det är som det är? Eller ska jag välja att acceptera läget och göra det bästa av situationen, påverka det jag påverka kan?
 
Inte sagt att det är lätt. Inte sagt att jag aldrig faller in i ältande. Inte därmed sagt att jag har lätt för att acceptera och släppa, men jag övar på det och jag vet vilken stor nytta jag kan ha om jag använder mig av detta sätt att tänka och agera.
 
Jag har själv erfarenhet av att mina egna tankar, känslor och rädslor har fått mig att må så mycket sämre. Det som har börjat med en tanke har till slut blivit en verklighet. Det vi ägnar mycket energi på får vi mer av. Om jag kryper ihop i ett soffhörn och funderar på allt möjligt som oroar mig, sådant som varit och sådant som kommer blir jag snart mer orolig. Jag kommer att jaga upp mig själv.
 
Att vara rädd för själva rädslan är inte ovanligt. När det handlar om panikångest till exempel är bland det värsta rädslan över att få en panikångestattack igen. Att inte veta när och var. Den där rädslan kan i sig föda en ångest. Rädslor föder rädslor och många gånger skulle vi hjälpa oss hjälpa genom att möta rädslan. Inte fly. Försöker vi springa ifrån den kommer den efter oss. Ofta. Och kanske till och med i en kraftfullare skepnad. Möter vi rädslan kan vi se den för vad den är, en rädsla som i sig inte är farlig.
 
 
 
 
Ibland behöver vi stanna upp. Göra något helt annat än tänka, grubbla och fundera. Bara lyssna till oss själva. Vara i nuet, det som sker just nu. Här och nu, att öva här och nu, dra sig tillbaka i nuet, kan vara ett så effektivt verktyg för att nå ett inre lugn. På sikt och för stunden. Det kan hjälpa oss att se tankar, känslor och rädslor just för vad de är.
 
 
 
 
 

Recovering is possible


Att tro att man kan bli frisk för att bli det

För att man ska bli frisk från en ätstörning måste man man verkligen vilja bli frisk. För att bli frisk från en ätstörning behöver motivationen verkligen finnas. Motivation är dock lite av en färskvara. Den behöver tas om hand och när den håller på att falna behöver den något som sätter fart på motivationens låga igen. Som stöd från nära och kära och som kunnig och engagerad behandlingspersonal. Du som kämpar, säg till din omgivning när motivationen sviktar.

För att bli frisk från en ätstörning måste man också tro att det är möjligt. Så många gånger och under så lång tid jag trott att jag aldrig kunde bli riktigt, riktigt frisk. Helt och hållet fri. Så många gånger jag tvivlat. Men det gick.

Jag vet att det går. Alla ni som tvivlar på att det är möjligt, det går! Jag tvivlade också och trodde inte på alla de som sade att det visst går. Många hade ingen aning om hur de kändes i den sjukdom jag var i. Även om de kunde mycket om den hade de aldrig själva varit drabbade av den. Men jag vet hur överjävligt det kan kännas och att det går att komma genom det.

Jag vet. Jag tvivlade. Kände mig övertygad om att det var omöjligt. Jag var rädd. Så förskräckligt rädd. Som om jag stundtals stod inför livets avgrund. Men jag hittade tron. Jag fick upp hoppet. Höll kvar motivationen. Hittade skälen till att lämna sjukdomen. Och allt det där löste av varandra i perioder tills jag helt och håller bestämde mig för det friska livet.

Och jag kom i mål. Det är möjligt för dig också.




Nya möten


Ikväll träffade jag för första gången en person som bara träffat som hastigast i verkliga livet tidigare, bara sagt "hej" åt vid enstaka tillfällen.

Ikväll var det ett par timmar samtal på tu man hand. Gott fika på cafe. Trevligt. Innerligt. Känslosamt. Fint. Många ingredienser samlade kryddade med skratt.

Fantastiskt hur man kan prata med varandra nästintill oavbrutet sådär för första gången man ses på tu man hand. Och ändå ge plats för tankepauser. Stort, fint och nog inte alldeles vanligt.




Kära återseenden och kroppar som minns

 
 
Något av de som verkligen dröjer sig kvar i en människas kropp handlar ofta om relationer, om möten, om stunder där vi verkligen blivit berörda i kropp och själ. När det känns att vi lever. Materialistiska ting kan glädja oss för stunden, men i långa loppet är det allt det där andra som verkligen dröjer sig kvar. Genom åren och för evigt.
 
I min kropp dröjer sig minnen kvar. Minnen av en skrikande tystnad av flickröster och ögon som inte vågade se mig i mina ögon för att de förmodligen innerst inne visste att det som skedde just nu var helt fel. Jag var inte önskvärd av några andra just för den stunden. En annan stund kunde det vara på något annat sätt. Jag var barn och de var barn. Och det hände igen. Och igen. Och igen. Men minnen dröjer sig kvar oavsett ålder. Och jag minns nog det här mer än någon annan som var i min närhet.
 
Men minnen dröjer sig också kvar i min kropp av vänner som ställde upp, innerliga vänskapstunder med trogna vänner, en farmor på sängkanten som lyssnade och tröstande föräldrahänder som torkade mina kvällstårar. Kroppar minns.
 
Och idag har jag fått vara med om vänskap mellan barn som är så stor och innerlig att den har känts i hela vårt stora hus. Ett kärt återseende med vänner som varit världsdelar ifrån oss men som nu är tillbaka igen. Det är stort med vänskap mellan barnen som växer och följer genom åren. All längtan byttes i dag ut mot glädje.
 
Vårt hem ska alltid vara öppet för dessa fantastiska vänskapsband. Alltid.
 
 
 
 
 

Att vara normal, frisk och som alla andra

 
 
Jag funderar. Vill skrapa lite på ytan till det där med att vara normal, frisk och som alla andra. Komma litegrann under ytan, klösa lite på den släta fasaden och visa på att det som till synes inte kanske inte anses normalt, i själva verket kan vara hur normalt som helst.
 
Jag tänker, att vi ofta tror att gräset är grönare på andra sidan och att vi är "duktiga" på att se våra egna "brister" och svårigheter samtidigt som vi sätter fokus på vad andra har för styrkor och förmågor, ofta sådana vi känner att vi till viss del saknar. Hänger ni mer? Vi gör själva våra "brister" och svårigheter större än de i sjävla verket är, mer betydande, som större nackdelar. Vi jämför oss med andra.  
 
 
 
 
 
Vi kanske försöker förändra oss, tillintetgöra där svårigheterna och "bristerna" vi har. Vi försöker få bort dem genom att förändra den person vi faktiskt är födda till att vara. Den vi är menade att vara.  Vår personlighet är som den är, även om vi naturligtvis kan utvecklas hela livet igenom. Men, så länge vi inte accepterar oss själva precis för den vi är får vi svårt att i längden må bra, att vara vän med oss själva.
 
Att sträva efter att vara som alla andra är inte lönt, för vi är unika. Vi kommer aldrig bli någon annan än oss själva och just du, du, du är det perfekta unika exemplaret av dig själv. Unik.
 
Normalt. Vad är då normalt? Det är helt och fullt normalt att vara just du. Just jag. Precis som jag är. Och alla är vi som vi är. Det är inte normalt att vara perfekt på alla plan och prestera på topp vad gäller allt. Det är inte normalt att allt alltid är en dans på rosor och att alltid sväva på moln. Det är normalt att vara människa och leva med sina svårigheter och sina resurser. Det är normalt med toppar och dalar.
 
Och det där med psykisk ohälsa. Om ni anar hur många gånger jag önskar att jag kunnat visa upp till exempel en  gipsad arm när jag mått dåligt istället för att vara i ett läge där jag mått dåligt utan att det synts? Det som inte syns finns inte, sägs det ibland och därför var det lättare när min ätstörning syntes utanpå. Men det som inte syns finns. Det känns. Och det kan känans så in i nordens mycket mer än det synliga.
 
Toppar och dalar ingår i livet. Det ingår i den resa vi gör i livet. Svackor är normala och kanske är det mer oroväckande för friskheten att alltid säga sig vara på topp? Jag vet mina svårigheter och jag kan arbeta med dem, lära mig leva med dem. Mitt liv måste levas utifrån mig, utifrån mina förutsättning och behov. Fullt normalt, helt normal, men inte alls som alla andra. I det friska livet vet jag att det är normalt och perfekt att vara precis som jag är. 
 
 
 
 
 
 
 

Löpning ur ett friskt perspektiv

 
 
Mot nya mål. Nya utmaningar att ta mig an.
 
Det handlar om att vilja. Om motivation. Om att våga prova. Att testa sina gränser. Att inte stanna vid tanken. Oavsett vad man vill ta sig an, oavset vad man vill försöka. Jag vill lära, utvecklas och växa. Känna att jag lever. Jag vill så mycket och tycker så mycket är så roligt.
 
Ibland är det svårt att finna balansen mitt bland detta,
ibland händer det att jag tappar den när jag funnit den.
Men det går alltid att hitta tillbaka.
Så länge man lever.
 
 
 
 
 
En av mina mål nu är att utveckla löpningen. Eller joggingen som jag hellre bör kalla det. Jag vill. Jag vill verkligen. Jag väljer att ge den en ärlig chans igen, att verkligen försöka, att verkligen ge mig själv en chans att utvecklas igen. Jag har såväl kortsiktiga som långsiktiga mål med löpningen.Jag vet att jag kan, men jag vet att det är så jobbigt. Men jag vill. Jag väljer. Mitt friska jag väljer att ta på mig löparkläderna och ge mig ut på en runda i friska luften eller att kliva på löpbandet.
 
Det är mitt friska jag som helt och hållet talar. Det finns inte längre några tvång. Det finns inte längre några måsten. Jag behöver inte längre springa av mig ångesten eller förbränna kalorier inför någon middag som ska intas. Jag behöver inte straffa mig själv för något jag ätit flera dagar tidigare eller plåga mig tills huden går sönder. Jag springer inte för att "komma i form". Jag vet att min form är en bra form och att just mina former är något som tillhör mig och ingenting som jag ska försöka bli av med. Jag är stolt över den jag är oavsett hur jag ser ut.
 
Det är just för att mitt friska jag talar jag kan tycka att det är roligt. Jag kan när som helst välja att stanna hemma om jag inte mår bra eller har lust med något annat. Jag väljer.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ett barns ord


Min nyss 7-år fyllda dotter är väldigt förtjust i småbarn. Överhuvudtaget blir hon väldigt förtjust när hon blir förtjust. Mycket känslor och mycket kärlek i denna lilla flickropp.

Ikväll när jag plockade ihop lite i hennes rum hittade jag något som fick mina ögon att tåras. Hon hade färglagt en mandalabild och på baksidan skrivit till en liten 1-årig kille som hon verkligen håller av.

Du är söt och gullig och du betyder mycket för mig, hade hon skrivit. Rart och alldeles underbart.


Mindful

 
 
 
En bild som förklarar mycket om vad mindfulness handlar om.
 
 
 
 
Att vara mindful, det är vad ett liv i balans handlar om i grunden. Det är grunden för att må bra och verkligen leva fullt ut.
 
 
 
 
 

Lite ABK-arbete

 
Idag ägnar jag några stunder åt lite ABK-arbete, en halvårsrapport som ska skrivas, några mail som ska skickas, möten som ska planeras in. Jag känner att jag ligger lite efter. Det är ingenting jag tycker om att känna då jag vill känna mig i fas med tiden och i fas med arbetsuppgiter som finna att göra. Ibland är det ändå så här och jag försöker påminna mig om att det lätt kan bli så här i en liten lokalavdelning som har få engagerade.
 
Luleåbor, ni som bor i Luleå med omnejd, hela Norrbotten inräknat-ni behövs! Har du erfarenhet av en ätstörning, men är frisk idag? Har du erfarenhet av att vara anhörig/närstående till en person som varit drabbad av en ätstörning? Eller kanske känner du att du ändå skulle vilja vara en del av Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakts just nu nordligaste lokalavdelning i Luleå? Skicka iväg ett mail till lulea@abkontakt.se Du behövs i vårt viktiga arbete!
 
 
 

Mindfulness på jobbet

 
Jag har tänkt på det en del, om att få in mindfulness på jobbet. Plötsligt händer det! Och idag hände det. Vi började vår gemensamma planering- och utvärderingsdag med att jag höll i en liten stund mindulness. Jag läste lite ur Mindfulness i vardagen av Ola Schenström för att illustrera hur det kan bli i vardagen när man inte är medvetet närvarande.
 
Jag fortsatte med att visa en bild som illustrerar vad mindfulness handlar om, en bild som jag tycker är så talande. 
 
 
 
 
 
Till denna presenterade jag en del korta fakta om mindfulness.
 
Avslutningsvis gjorde vi övningen Andrum, hämtad från Här&Nu-programmet av Ola Schenström.
 
 
 
 
Övningen var en mycket uppskattad start på dagen av flera av mina kollegor fick jag höra efteråt, vilket naturligtvis kändes bra! Detta hoppas jag kunde vara startskottet för att få in mer mindfulness på vår arbetsplats.
 
Såväl Mindfulness i vardagen som Här&Nu-programmet hittar min på Mindfulnesscenter.
 
 

Vår dotters födelsedag


Nu är den till ända. Vår dotters födelsedag. Vi har varit lediga tillsammans hela familjen idag. Besök av vänner med barn på eftermiddagen och familjen på kvällen.

Dagen har varit lång, intensiv men fantastisk hjärtlig, kärleksfull och fylld av värme. Barnen har haft så roligt ihop och vi vuxna och umgåtts.

Fina presenter och gott fika! När barnen fyller år får de alltid välja middagsmat för dagen. Hennes önskemål idag var: kött på planka!

Imorgon smäller det- badkalas för tjejerna!



Ordning och reda i vardagen


Nu är ordningen återställd. Det hänger återigen en familjekalender i vårt kök. Jag behöver den. När det närmat sig årsskiftet och en ny månad har jag saknat att ha en ny på plats. Ännu mer sedan det blivit januari.

Varje familjemedlem får sin spalt varje månad. Jobb, fritidsaktiviteter, möten, resor, läkarbesök och annat skrivs in allteftersom och gör vardagen mer överskådlig.

Jag behöver planering. Framförhållning. Översikt. struktur. Det behöver vi nog alla, mer eller mindre.


Inga nyårslöften, men mål och drömmar!

 
 
Vad har du gett för nyårslöfte? Den frågan är väl ganska klassisk idag.
 
Jag avger inga nyårslöften. Löften bryter man inte. Ett löfte är ett löfte. Always. Lyckas man inte med det till sig själv givna löftet kan det lätt kännas som ett misslyckande, trots att man gjort sitt allra, allra bästa. Sitt yttersta.
 
Däremot formulerar jag mål för mig själv. Jag är redo att anta nya utmaningar. En del mål är redan uppsatta mål jag ännu inte nått fram till och därför kommer att fortsätta sträva mot, andra är nya mål jag har satt upp för mig själv. Det viktiga i detta är att det handlar just om mål för mig själv. Jag gör det inte för någon annan. Jag gör det för mig själv. För att jag vill. Jag behöver inte bevisa något för någon annan. Jag gör det för min skull.
 
 
Jag vill mycket i mitt liv. Har alltid haft många drömmar. Det finns en risk att försöka göra allt på en gång när man är en person som vill så mycket och tycker så mycket är så roligt. Risken är att det blir lite gjort av mycket. Det gäller att ha fokus, en sak i taget. Fokusera på ett mål i taget. Bara det just när det sker. Sedan, ändra fokus när det är dags för det.
 
Balans och motivation. Motivationen måste finnas, men det är också en konst att finna balansen. Att inte göra för mycket bara för att viljan och motivationen är så stark. Vilan behöver få plats däremellan. Det kan vara just i andningspauserna det stora faktiskt sker också. 
 
2013, det är året när jag verkligen ska följa mitt hjärtas drömmar. Ska du?
 
 

Ett nytt år



Igår hade jag en fantastisk nyårsafton med så mycket gott och så trevligt sällskap.

Jag ser fram emot det nya året! Det känns spännande! Jag avger inga nyårslöften men jag har tänkt kring olika mål. Jag har för mig själv bestämt mig för att fokusera på särskilda mål under det kommande. En del mål är redan uppsatta som jag ska fortsätta sträva mot, en del är nya utmaningar jag vill anta.

Välkommen 2013! Jag ska göra allt jag kan för att följa mitt hjärtas drömmar.

 


RSS 2.0