Moving on!

 
En bloggläsare hörde av sig och berättade att hon saknade mina musikinlägg. Jag är alltid glad över att få kontakt med bloggläsare, få synpunkter, frågor och önskemål. Jag gillar dialogen. Jag gillar tankeutbytet. Jag saknar faktiskt också mina musikinlägg, insåg jag när läste hennes ord. Ibland kompletterar verkligen tonerna och orden varandra. Ibland går de hand i hand.
 
Ikväll har jag suttit och lyssnat igenom en del musikklipp med låtar som betyder något för mig. Det här är en av de låtar jag återkommer till, gång på gång. Den akustiska versionen av Moving on är fantastisk.
 
 
 
 
Låten har gett mig så mycket styrka många gånger. Jag har kunnat hämta kraft genom att lyssna på den. Den har vissa stunder hjälpt mig att gå vidare. Framåt.
 
 

Det som i själva verket är fantastiskt!

 
Det är inte särskilt fantastiskt att "komma i form", "få tillbaka sin kropp" eller "tappa sina mammakilon". Det är inte särskilt fantastiskt att gå ner snabbt i vikt eller att få en superplatt mage på nolltid. 
 
Det är inte fantastiskt att på så kort tid som möjligt efter graviditet väga samma som innan. Det är inte beundransvärt-inte i mina ögon i alla fall. 
 
Det är inte fantastiskt att titta på kakfatet och vilja fika, men låta bli. Det är inte beundransvärt att småle inför sällskapet och mena att man har bestämt sig. 
 
Inte heller är det fantastiskt att veta att så många tjejer och kvinnor upplever det svårt i denna värld att tillfriskna från sin ätstörning och sedan hålla sig friska i den värld vi lever i, i en värld där det råder en så skev bild av vad som i själva verket är fantastiskt! Det här gör mig ont att veta. 
 
 

Det här är fantastiskt! Att bära ett nytt liv i sin kropp-det är fantastiskt. Att kvinnokroppen fungerar och kan bära ett barn är fantastiskt. 
 
Att ha mat på bordet varje dag, kunna äta sig mätt och helt utan ångest i ett liv i friskhet och frihet är fantastiskt om något. Att veta att människans värde inte sitter i vikten eller kroppen, att ha slutat mäta och räkna och inte ens se något värde i det-det är fantastiskt. 
 
Det är fantastiskt att inte ens räkna antalet kakor man tar från kakfatet, utan äta och njuta utan bekymmer. Det är fantastiskt att veta att det är helt okej att storfika.  Det är en fantastisk frihet. 
 
Att ha en familj man älskar och som älskar en tillbaka, att ha vänner som bryr sig om en och att bry sig om. Sådant är fantastiskt. I själva verket är det just sådana här saker som är fantastiska. Verkligt stora. 
 
 
 
 

Dagens ord

 
 
De här blir dagens ord. Till mig till alla andra som behöver dessa ord just idag
 
 
Även den som går sakta kommer fram till slut.
 

Ibland går det inte riktigt ens väg. Ibland känns det som att man står still trots att man försöker ta sig framåt. Ibland känns det som att att-göra-sakerna är för många och lugnet uteblir trots att det är vad man längtar efter allra mest. Ibland blir inte alls en dag som man tänkt sig eller önskat sig.
 
 
Att påminna mig om just de där orden hjälper. Att andas in och ut i medvetenhet hjälper. Att också faktiskt låta ogråtna tårar komma fram kan också hjälpa. Tårar som inte bara representerar den dag som är just nu, utan även dagar som varit. Ogråtna tårar man vara viktiga att släppa fram.
 
Imorgon är en annan dag och jag bär dagens ord med mig. 
 
 
Även den som går sakta kommer fram till slut.
 

Leila Lindholm och mammakilon

 
 
Ikväll hade jag inte ens tänkt blogga något överhuvudtaget. Jag hade tänkt ligga i soffan och äta godis och inte gör mycket annat alls. Ätit godis i soffan har jag gjort och även tagit med mig lite godis till datorn. Jag upphör aldrig att förvånas. Jag känner såväl förvåning som besvikelse-Leila Lindholm har blivit ny ambassadör för Viktväktarna.
 
Aftonbladet skriver om detta:
 

Leila Lindholm ville tappa sina mammakilon.

Utan att utesluta vare sig bakverk eller familjemiddagar rasade programledaren 18 kilo.

– Jag känner mig stark, säger hon.

 Programledaren och kocken Leila Lindholm, 38, hade bestämt sig: det var slut på ursäkter – hon ville ha tillbaka sin kropp.

Så för fem månader sedan gick hon med i Viktväktarna och tappade 18 kilo.

– Det känns fantastiskt, jag är jättestolt över det. Jag har mer energi och jag känner mig stark, säger Leila Lindholm.

– Jag ville komma i jeansen som jag hade innan mina två barn, jag ville få tillbaka min kropp. Och det kan man göra genom att ändå njuta av livet och äta riktig mat.


Jag är trött på allt detta fokus på att tappa mammakilon. Jag är trött på att tidningar skriver om det. Jag är trött på att kända och okända människor öppenhjärtigt och faktiskt utan att till synes vilja ta ansvar berättar om sina innersta tankar och känslor kring vikten och kroppen och sin viktnedgång. Jag håller med Kitty Jutbring som skriver om kroppen som Leila ville ha tillbaka:

”Få tillbaka sin kropp”? Jag har sett henne flera ggr innan det här sk ”viktraset”, och då hade hon en kropp.
Gills inte den kroppen då för att den inte är exakt som idealet? Försvann kroppen när den inte passade exakt in i mallen längre? Kan det bli tydligare?


Vad då slut på ursäkter? Man måste inte ha några ursäkter för att kroppen förändras sedan man fått barn. Kan inte mammakroppen få vara en fredad zon-låt den förändras och acceptera att den gör det! Förstår ni inte, alla ni som går ut med att "nu får det vara nog" och "nu är det slut på ursäkter" att ni faktiskt påverkar andra människor. Varför måste man komma i jeansen man hade innan man blev gravid-tänk man måste faktiskt inte det!

Leila Lindholm är så stolt! När jag var sjuk i ätstörningar var jag i sanningens namn sjukt stolt över varenda tappat kilo och varje kontur av kroppen som var tydlig. Då var jag så stolt, kände mig stolt och oövervinnerlig. Stolthet över kilon hör inte hemma i mitt friska liv. Jag är däremot stolt över att min kropp har klarat av att bära barn som numerar berikar vårt liv. Jag är stolt över att veta att min kropp bär ytterligare ett barn. Jag är stolt över att kroppen är fantastisk och att den klarar av så mycket.

Såväl kvällstidningarna som de personer som uttalar sig i de här frågorna har ett ansvar. Vi kan inte komma ifrån att det vi läser påverkar oss. En del påverkas mer, en del mindre. Kitty Jutbring menar att:

"Det är som att samhället lägger ribban för vad som är ”en snygg kropp” som duger vid tonårskroppen, före-barn-kroppen, (samma ålder som många modeller vi jämför oss med är) innan förändringar, innan färdig pubertet, innan eventuella graviditeter och former, och sen kämpar vi VARJE JÄKLA DAG, späker oss och kastar bort en massa värdefull energi på att försöka se ut som DÅ igen.
Som att det är den ”rätta, mest värdefulla, förväntade kroppen”, och att vi måste tillbaks till varje pris, annars är vi DÅLIGA?!"

Kan bara instämma i hennes ord. Kanske är det dags för ett mammauppror? Mammor som kan stå upp för sig själva och sina kroppar. Som står för sunda ideal och vill ta avstånd från kroppsfixering. Mammor som tycker att kroppen får förändras efter barnafödande utan att den måste tvingas tillbaka till en särskild form eller till ett särskilt antal kilon. Vi som vet att det inte behövs ursäker för att kroppen ska få förändras med åren. Vi som vågar vägra vågen.

 


Helglängtan


Ibland längtar jag särskilt mycket efter helg. Idag är en sådan dag. Jag är trött. Det svider i ögonen. Jag längtar efter att sträcka ut benen i soffan och ställa fram en godiskål på bordet. Jag ser fram emot att sova lite längre på morgnarna, äta frukost länge i lugn och ro och läsa tidningen. 




Glad och rörd!


Jag är verkligen så glad och rörd över de kommentarer jag fått efter inlägget om träning och ätstörningar! Jag är glad att det betydde något för någon och att jag fått så många fina, kloka och tänkvärda ord tillbaka! 

Respons från läsare är värdefull-vi kan utvecklas tillsammans och lära av varandra! Fortsätt tyck, tänk och undra- jag kommer fortsätta att svara och reflektera kring era frågor!

House of Lola

 
Ikväll har jag varit på min första House of Lola-visning. Jag har varit bjuden tidigare på visning, men aldrig kunnat gå. Kläderna var verkligen mycket finare i verkligheten än på bild. Jag tyckte mycket om många av kläderna, men valde ut varsitt plagg till barnen och ett till mig.
 
 
 

Mitt nytillskott i garderoben! Kommer vara fin både under graviditeten och även efteråt.
 
 
 
 
 

Den här klänningen kommer att bli en fin julklänning till dottern!
 
 
 
 
 
 
Den här tröjan var superfin på sonen tillsammans med ett par mörka jeans!
 
Jag har definitivt inte köpt det sista plagget av detta klädmärke, snyggt och stilrent till både liten och stor!
 
 

Om träning och ätstörningar.

 
Äntligen tar jag mig tid att börja besvara frågor jag fått av bloggläsare. Idag kommer det att handla om träning (eller inte träning).
 
"Hur hittade du tillbaka till träningen utan att triggas att trappa upp den för mycket och lägga för mycket fokus på "hälsosam" mat? Själv tyckte jag att jag hade en bra balans med maten innan jag började träna igen efter 9 månaders uppehåll. Till en början gick det super bra men efter ett tag har jag märkt att jag faller tillbaka och trappar upp träningen och får ångest när jag måste välja bort el underpresterar.
Har du något tips? Jag vill absolut INTE tappa allt som jag lyckats bygga upp."
 
 
Den här frågan behövde tid på sig för att besvara. Ingenting jag sätter mig ner och skriver om på några minuter. Lite eftertanke behövs. Det här är inte lätt. Det här har inte varit lätt. Det är inte på något sätt självklart. Det behöver nyanseras och kan inte svaras med enstaka ord.
 
Under min sjukdomstid var överdrivet och tvångsmässigt motionerande en stor del av vardagen. Tvånget var otroligt starkt och direkt kopplat till att jag ätit. Att äta, till slut oavsett vad och oavsett mängd, triggade igång tvånget att kompensera med motion, så gott som var jag än befann mig. Det var även kopplat till att jag skulle äta, t ex gå på en middag eller något annat. Särskilda träningsformer som aerobic och promenader var vanliga under den tiden, men även andra typer av sätt att förbränna. Alltihop var osunda sätt, överdrivna sätt och allt annat än lustfyllda sätt. Detta har gjort att just dessa sätt att motionera aldrig riktigt fått tillbaka sin tjusning. Jag provade ett aerobicpass en gång, men det slutade med tårfyllda ögon och att jag gick därifrån.
 
För att verkligen kunna hitta tillbaka till en träningsglädje är min erfarenhet att en paus, ja ett rejält uppehåll, kan vara nödvändigt. Att vila. Att komma ifrån ett beteende som varken är sunt eller friskt. Komma ifrån tvånget. Jag tror också starkt på att hitta nya vägar. Jag hittade dansen, ett sätt att röra på mig fyllt av glädje. Ett sätt att röra på mig utan att tänka i termer av träning. Jag tror på att hitta nya vägar.
 
När träning triggar igång tankar av "nyttighetstänk" och man märker att ens fokus på maten och ätandet ökar är det läge att stanna upp, fundera över vad som håller på att hända. Vart är jag på väg? Träningen kan verkligen trigga igång gamla hjärnspöken. Min erfarenhet är att jag faktiskt mått bättre de perioder jag inte tränat så mycket. Det har varit otroligt lätt att börja trappa upp träningen när jag återupptagit den. 2 dagar, kan lätt bli 3 dagar som lätt kan bli 4 dagar och så vidare. Jag vet att jag har en tendens till att vilja presetera och att jag inte har alldeles lätt att känna mig nöjd med det jag gör. Jag är medveten om det och jag jobbar på det. Det är just det som varit min fallgrop att det ibland blivit allt eller inget. När jag väl har lämnat sjukdomen bakom mig har jag blivit kvitt det här med för mycket fokus på "hälsosam mat" och det är inget som har triggats igång igen av träning.
 
Träningen ska inte ge ångest och den ska inte bli ett tvång. Lyssna till varningstecken som mer tankar på hälsosam mat/ätande/kropp. Du ska inte må dåligt om du ställer in en träning eller börja försaka annat i livet på grund av träningen. Var uppmärksam på om suget att träna mer och mer kommer. Sakta men nästan utan att du märker det, kan träningen utökas och du upptäcker det när det gått för långt-igen.  Tro mig-jag vet. Träningsdjävulen kan tyvärr ligga där och lura på en även om man tror att den lämnat en för gott. 
 
Det finns som sagt inga raka svar. Ibland har jag hittat till ett riktigt sunt och trivsamt sätt när det gäller träning. Ibland har det blivit fel. Ibland stressas jag av det samhälle vi lever i och kommer på mig själv att känslan av att jag borde i själva verket är starkare än känslan att jag vill. Ibland kan jag helt och hållet lyssna till min egen inre röst.

Mitt svar är att vara vaksam. Lyssna till dig själv. Var vaksam på de varningstecken jag tagit upp. Kom också ihåg att man måste inte träna på gym, springa, gå på pass eller liknande. Jag vet hur samhället ser ut idag och vad många människor pratar om på alla möjliga ställen, mat, träning, dieter och så vidare. Man får välja en annan väg och man måste inte haka på det här överdrivna hälsohetståget som envist tuffar vidare. Man behöver inte göra som "alla andra". Det kan vara svårt att välja sin egen väg, men jag tror att det är vägen till att verkligen må bra och känna sig fri.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Monster High

 
Ända sedan fenomenet Monster High dök upp på marknaden och jag fick syn på detta så tyckte jag att det hela var bara märkligt. Det är ingenting som jag spontant skulle tycka passa unga tjejer. Jag har dock förstått att det är populärt hos många flickor omkring min dotters ålder. Hon är 7 år och ointresserad av Monster High, men har ibland köpt något i present till kompisar som har att göra med just Monster High. Vi har aldrig köpt dockor, utan det har i sådana fall varit skrivgrejer eller någon väska. Dottern vet för övrigt inte så mycket om dessa dockor och jag skulle aldrig komma på tanken att introducera leksaker som dessa till henne.
 
Min dotter förde på tal att hon kanske skulle klä sig som Monster High på en uppvisning hon ska delta i. Hon undrade vad man ska ha på sig och detsamma undrade jag. Jag har ingen lust att köpa särskilda Monster High-kläder. Oinsatta som vi är satte vi oss och letade bilder på dessa dockor. Det vi hittade var absolut ingenting jag tyckte om och jag blev verkligen glad när det blev klart att hon inte alls ska klä sig så här på uppvisningen.
 
Det här känns långt ifrån passande för en 7-åring:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag tittade på dockorna häromdagen på en leksaksaffär. Förfärligt. De ser skelettliknande ut och ser knappt ut som om de håller ihop. Jag kan inte låta bli att undra varför vuxna väljer att tillverka dockor med en sådan här kroppsform? Jag kan inte låta bli att undra varför vuxna verkligen tycker att detta ens är lämpligt och okej att sälja till barn?
 
Denna extremt magra figur hittade jag på en av våra stora leksakskedjors hemsida:
 
 
 
 
Den lanseras som en dansfigur.
 
 
Det är häpnadsväckande hela den här kommersiella cirkusen som riktar sig till barn. Det är faktiskt också häpnadsväckande hur stort sådana här fenomen tillåts bli.
 
 
 

På radio om Frisk & Fri i Luleå!


 
 Häromdagen sändes ett inslag om Frisk & Fri:s lokalavdelning i Luleå. Här kan du lyssna på det:
 
 
Lyssna: Ordföranden Jenny Larsson: "Det känns helt fantastiskt"
 
Mer om inslaget kan du läsa här!
 
 
Naturligtvis känns det jättebra för mig att vi kommer att kunna bilda en ny styrelse. Den här lokalavdelningen betyder verkligen mycket för mig och jag vill verkligen att den ska kunna leva vidare! Tack till Fredrik, Mairon och Sofie som tillsammans med mig ser till att detta blir möjligt!
 
Foto: Alma Hedmark
 
Dessutom är det fantastiskt att vi snart öppnar en stödtelefon för anhöriga efter att ha haft uppehåll en längre tid.
 
 
 

Full av idéer!


Just nu är jag full av idéer till blogginlägg. Saker jag vill skriva om och frågor att besvara! Idag firar vi Fars Dag, hemma och hos farfar/morfar. Imorgon är jag tillbaka på bloggen med båda tyckande och tänkande. Just idag tänker jag på sådant som bland annat Monster High och att leka tre. 

Hoppas ni har en fin söndag! 

Underbara vardagsliv och älskade hem


Det är ju det här som är livet, tänkte jag idag. Det är är livet, sade jag idag. 

Åt frukost i lugn och ro. Tog en dusch. Besök på förmiddagen. En promenad i närområdet med min man och min dotter, prat om både lättsamma och mer allvarliga saker. Besökte våra vänner på kyrkogården. Skjuts till kompis. Handling på ICA. Besök igen. Hämtning från kompis.

Urplockning ur diskmaskinen. Tvätta. Hänga tvätt. Vika kläder. Sortera och rensa. Duka. Tända ljus. 

Middag. Hemmakväll. 

Jag trivs så bra när det är så här. Få saker gjorda utan stress. Utan tidspress. Inga egentliga måsten. Vardagssysslor som är riktigt njutbara att genomföra. Vara tillsammans. I älskade hemmet. Lugnet. Det här är livet. Här är jag hemma. 

Man behöver faktiskt inte göra och åka. Det här är livet och alldeles tillräckligt. 




Lagstiftning mot för smala modeller

 

 

I kvällens Aktuellt handlade det om Israels lagstiftning mot för smala modeller:

Tidigare i år trädde världens första lag mot för smala modeller i kraft i Israel. Modeller med ett BMI under 18,5 får inte användas i reklam eller på catwalken. Syftet är att motverka aneroxi och snedvridna kroppsideal.

Nu vill lagens förespråkare föra de som bryter mot lagen till domstol och göra lagen ännu strängare


– Just nu förbereder vi en stämning mot ett modeföretag, berättar den före detta parlamentsledamoten och läkaren Rachel Adatto.


Det var hon som drev igenom lagen som trädde i kraft i mars i år. Men hittills har ingen fällts för att bryta mot den.


– Det ska helst vara en organisation mot ätstörningar eller en anorektiker som stämmer företaget för att anställa för smala modeller, säger Rachel Adatto.

– I Israel är ätstörningar den främsta dödsorsaken bland unga i åldrarna 15-23, berättar Rachel Adatto.


Inte cancer, Inte bilolyckor. Utan just aneroxia.


Genom att lagstifta mot sjukligt smala modeller vill man nu ta bort dåliga förebilder från reklam och tidningar och på det sättet förespråka friskare ideal.


Den nya lagen förbjuder också retuschering av bilder i tidningar. Om det sker måste det framgå tydligt. 

 

 
 
Här kan du läsa hela texten från SVT:s hemsida.
 
Jag önskar att fler länder följer Israels fotspår. Jag hoppas att även mitt Sverige tar ett större ansvar i dessa frågor.
 
Precis som fd modellen Emma Wiklund menade i studion efter inslaget så går utvecklingen åt fel håll. Hon berättar om provkollektioner som sys upp i storlek 32 eller 34 till skillnad från under hennes tid som modell när plaggen syddes upp i storlek 36 eller 38. Emma föreslog också en 18 års gräns för modeller, då hon menade att tonåringar ska få vara just tonåringar och inte ha så bråttom in i modebranschen innan de ens kanske nått puberteten. Kloka tankar från den före detta modellen tycker jag!
 
 
 
 

Hej tjockis!


Ibland undrar jag om det är många i vår värld som verkligen tycker att "tjockis" är en okej hälsningsfras till en annan människa? 

Jag tror innerst inne inte det. Men plötsligt händer det någonting när en människa är gravid och magen börjar växa. "Hej tjockis" blir plötsligt en fras att hälsa med, ibland med en synnerligen glad röst. Plötsligt är det också okej för en annan människa att röra vid den gravida kroppen på ett sätt som aldrig annars sker. 

För mig känns det inte okej. Tyvärr har jag aldrig sagt det. Inte med ord, men jag misstänker att det märks ändå. Jag är inte min kropp. Jag är jag. Med eller utan bebismagen. Jag har ett namn och mitt namn är inte Tjockis. 



Vad är skönhet?

 
 
Ikväll vill jag bjuda på ett klipp, What is beauty, som är resultatet av en uppgift som en lärare gav sina elever. Det är en favorit-i-repris
.

En del av uppgiften de fick var: "You are free to define beauty in any way you wish. It can be physical beauty, or (please pardon the phrase) “inner beauty”. You can talk about people, or you can talk about objects or places or maths calculations or nature. In short, you have a completely free and open choice for the subject matter you choose."

De hade också valmöjligheten att presentera arbetet på valfritt sätt, t ex power-point, video, musik, web-sida. Så här såg ett av resultaten av arbetet ut, fantastiskt, eller hur?


 
 
Häromdagen satt jag tillsammans med dottern på 7 år och tittade på en del klipp vid datorn, bland annat några av Doves filmen. Vi pratade en del om reklam och retuschering. Visst är det ju viktigt att barnen förstår att det de ser på reklampelarna långt ifrån alltid stämmer överens med verkligheten?
 
 
 
 
Men det räcker inte med att prata. Vi måste också visa att vi verkligen menar det vi säger. Vi måste visa det gång på gång. Vi måste visa det när vi klär oss om morgonen, när vi sitter vid matbordet, när vi pratar om mat, kropp och träning och vi måste visa det när vi står framför spegeln. Vi måste visa att det inte är livsnödvändigt att ens stå framför spegeln jämt och ständigt.
 
Vi kvinnor, vi mammor, måste visa att det är okej att ha kurvor och att kroppen får vara som den är och att den inte måste förändras. Vi mammor måste visa att vi accepterar våra kroppar och att vi kan vara bekväma och trygga i dem och inte värdera oss själva utifrån magens form eller sifforna på vågen. Vi måste visa att vi faktiskt kan strunta i sifforna på vågen. Och om vi inte klarar av att förmedla allt detta, behöver vi ta vårt ansvar och hjälpa oss själva och våra barn så att vi kan ta oss till den punkten. Ibland betyder det att vi behöver be om hjälp utifån.
 
What is beauty? Ja, inte sitter skönhet i att inte ha mellanrum mellan låren. Inte är vi tjocka och värdelösa för att låren tar i varandra.
 
 
Bilden är lånad från Johanna Arogens blogg på Livskick.
 
Läs Johanna Arogens toppenbra blogginlägg om "thigh gap" och se även ett klipp med modellen Robyn Lawley.
 
 
 

Ultraljud

 
Idag var det dags för det rutinmässiga ultraljudet! Det är så fantastiskt att se sitt barn så här på skärmen, se alla möjliga detaljer på kroppen och få berättat för sig om det lilla fostret. Att faktiskt kunna se strukturerna i ansiktet och så tydligt se hjärtat som slår är inget annat än just fantastiskt. 
 
Det är stort det här med att ett barn blir till och hur det utvecklas från befruktning till en färdig människa som är redo att möta världen. 
 
Jag känner stor, stor lycka och tacksamhet över att vi ska få ta emot ännu ett barn till vår familj! 
 

Se vilken härlig stil vår bebis har! 
 
 

RSS 2.0