Om ätstörningar, MVC och bemötande.

 
 
Jag vill dela med mig av mina tankar kring möten med min barnmorska. Hur fantastiskt det kan vara, hur viktigt det är med ett bra bemötande och med den här fingertoppskänslan. Hon har detta, min nuvarande barnmorska. Hon undviker pekpinnar och generaliseringar. Hon visar tydligt och klart att hon verkligen begriper att varje kvinna är unik, har sina egna erfarenheter, önskemål och behov. Hon har förstått det här mötet är det viktiga-mötet med kvinnan och familjen som sitter framför henne.
 
Redan vid första besöket kände jag att det här kommer att bli bra. Hon var tydlig med att hon föredrar rak och öppen kommunikation. Så bra-för det föredrar jag också. Då slipper man fundera och vrida och vända på de uttalade orden. Jag var redan från början öppen med min historia av ätstörningar och snevridna syn på såväl kropp, vikt som motion. Jag förklarade naturligtvis att jag är frisk idag, men att jag bär med mig vissa saker på grund av de erfarenheter jag har.
 
Precis som vid min förra graviditet förklarade jag för barnmorskan att det här med vägandet inte är det något jag är mycket för, att det är något jag önskar vara utan, inte på något sätt för att jag är viktfixerad eller värderar mig själv utifrån den där siffran på vågen (längre)-tvärtom! Jag väger mig aldrig just för att jag inte behöver vågen. Den är oviktig för mig, ingenting av värde. Jag anser att det är en högst onödig pryl i så gott som varje hem. Jag är övertygad om att så många skulle kunna må så mycket bättre om de bara slängde ut vågen. Hur jag mår och hur min graviditet fortlöper ä inte kopplat till siffran på vågen-tror mig, jag vet! Just för att jag är frisk, just för att jag är frisk kan jag avstå vägandet-utan ångest! Jag behöver inte vågen. Jag anser att det är mitt val just för att det handlar om min kropp.
 
 
 
 
När jag tog upp detta vid förra graviditeten, dock inte med lika stor trygghet, stod jag inte på mig. Den barnmorskan var inte lyhörd för mitt önskemål. Såklart vägandet skulle ingå under graviditeten. Det var rutin. Och jag stod inte på mig. Jag sade inget mer om det. Inte så att det hördes i alla fall.
 
Min fantastiska barnmorska som jag har idag ser absolut ingen anledning till att jag ska väga mig. Hon kan alltid ryggväga mig om det skulle uppstå något som gör att hon ser att en vägning vore önskvärd. Då kan vi alltid prata om det. Jag är naturligtvis fullt medveten om att det kan bli aktuellt med en vikt vid eventuella bedövningar vid en förlossning. Ibland frågar hon om jag alls har någon koll på vikten. Jag svarar helt enkelt att jag inte väger mig. Med de orden lämnar vi det.
 
Igår resonerade vi mycket öppet kring vikt, bemötande, medias skildring av de "duktiga"  mammor och kvinnor som går ner i vikt och det ofta fort, hur de beröms och hur människor faktiskt kan stressas av allt som vi möter i form av löpsedeltexter och rubriker. Vi pratade om pekpinnar och strikta råd. Jag efterlyste återigen fler nyanser i de allmänna råden, då vi människor inte finns i endast en kulör och då många av oss inte alldeles enkelt kan nyansera råden på egen hand.
 
Det är ju inte det där ovanstående som är fantastiskt. Det som verkligen är fantastiskt är ju det här livet jag bär inom mig. Att min kropp och våra kroppar fungerar så fantastiskt som de gör. Om vi sedan äter 1 äpple extra, två mellanmål extra eller en period mår bättre av en påse sura godisar var och varannan kväll-vad har det för betydelse i långa loppet?
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0