Stöd under tillfrisknandet

 
 
För ett tag sedan uppmanade jag Er läsare att komma med önskemål på sådant som ni skulle vilja läsa om här på bloggen. Jag fick en del respons. Naturligtvis jätteroligt att höra att flera tycker om blandningen som redan finns här. Jag fick också en fråga av Jessika:
 
Jag hade gärna velat läsa om hur mkt hjälp från din familj som du fick i ditt tillfrisknande från ätstörningen. Var det du själv som gjorde hela jobbet eller fick du mkt stöd?

Jag har absolut inte gjort hela jobbet själv och jag har fått mycket stöd. Ni som har följt bloggen vet nog vid det här laget att jag lever tillsammans med en man som stått vid min sida under många år och genom många svåra stunder. Så här i efterhand inser jag att han måste ha haft det väldigt tufft många gånger. Han har varit den största tryggheten och det största och viktigaste stödet. Han valde aldrig lättaste vägen och vände på klacken och gick. Sjukdomen innebar absolut begränsningar inte bara i mitt liv, i vårt liv utan också i hans liv. Att ha en sjuk person i sin omgivning förstår jag idag drabbar den närstående väldigt, väldigt mycket och hårt. Därför är jag särskilt tacksam över att han stod vid min sida hela tiden.
 
Den första gången jag kom i kontakt med ätstörningsvården var det tack vare honom. Det var han som sökte upp telefonnumret och tog kontakt med dem. Han har vigt så många stunder och dagar till att finnas där för mig, stötta, trösta, sätta gränser och visa att han bryr sig om mig. Alla gånger har jag i förblindelsen av sjukdomen inte förstått just det, att han gjorde det av godo, men idag förstår jag det så väl. Han har deltagit i en rad familjesamtal som innebar något mycket positivt för oss båda och för hela vår famlij. De blev absolut betydelsefulla för mitt tillfrisknande och för vårt fortsatta liv tillsammans. Han är min hjälte på många sätt och vis.
 
 
Jag vet att när han förut blickade tillbaka kunde han vara otroligt less på allt vad ätstörningar hette. Han ville knappt höra mig uttala ordet längre.
 
 
 
Idag har han bestämt sig för att vara en del i den förening som betyder så mycket för mig, Frisk & Fri-Riksföreningen mot ätstörningar där han under hösten kommer att börja med telefonstöd för anhöriga. Han kommer också från och med i höst ingå i styrelsen i Luleå.
 
Alla kärlek till dig F och till alla anhöriga runt om i vårt land-ge inte upp! En dag kommer tacksamheten från er familjemedlem som är sjuk att nå er. Att vara närstående kan förmodligen verkligen kännas som att kämpa i motvind och som att man aldrig tar sig någon vart. Men ge inte upp.
 
Fortsätt gärna komma med era frågor och förslag på vad ni vill läsa om här på bloggen.
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Anna

Vad fint att läsa, Jenny!

Svar: Tack för det Anna!
Mindfulnessmamma

2013-10-14 @ 19:37:59
Postat av: Jessika

Tack för ditt svar <3! Är själv otroligt glad över min man som orkat stå vid min sida. Kram och lycka till med Mindfulness för gravida.

Svar: Det var så lite så! Du inspirerade mig till ett inlägg som nog hade behövts skrivas för länge sedan. Tacksam för förslag och frågor! Välkommen med fler. 😊
Mindfulnessmamma

2013-10-15 @ 09:54:37
Postat av: jota

Vilket härligt stöd du har haft och vilken tillgång för andra både du och din man är.
Hur hittade du tillbaka till träningen utan att triggas att trappa upp den för mycket och lägga för mycket fokus på "hälsosam" mat? Själv tyckte jag att jag hade en bra balans med maten innan jag började träna igen efter 9 månaders uppehåll. Till en början gick det super bra men efter ett tag har jag märkt att jag faller tillbaka och trappar upp träningen och får ångest när jag måste välja bort el underpresterar.
Har du något tips? Jag vill absolut INTE tappa allt som jag lyckats bygga upp.
Lev väl och njut av livet!
Kram lilla jag

Svar: Jag ska skriva ett inlägg om det där med träningen. Var vaksam. Det är lurigt. Jag har inte alltid lyckats och mår bättre när jag inte intensivtränar. Balans är A och O, men lättare sagt än gjort ibland. Pausa om det känns svårt just nu.
Mindfulnessmamma

2013-10-15 @ 16:31:09
Postat av: Jessika

Då får du fler frågor :)! Du som arbetar inom förskolan hur ser du på barn och mat? Märker du av om barnen fått med sig ett sämre förhållande till maten? Hur har du själv gjort med dina barn för att de skall få ett bra förhållande till mat.
Kram

Svar: Tack! Tänker en hel del om detta. Ska snart börja beta av lite frågor...
Mindfulnessmamma

2013-10-15 @ 19:20:35
Postat av: Liselotte

Fint inlägg! Känner igen en hel del. Min sambo har också (givetvis) fått stå ut med extremt mycket - men alltid stöttat mig när han orkat (och jag varit mottaglig). Hade aldrig fixat det utan honom, samtidigt som jag har insett i efterhand att det inte funkade på riktigt förrän JAG bestämde mig. Och vid det laget var han så trött på allt att han knappt orkade lyssna längre... ;-)

Det jag funderar på nu i efterhand är det här med medberoende. Läste ett bra repotage i Amelia om paret Birro där Jonna berättar om sitt medberoende (till mannens alkoholism) och hur hon nu själv måste få terapi och jobba med detta, medan han är nykter och vill lägga det bakom sig. Kan känna ibland att det idag är sambon som har det tuffast med allt som varit, svårt gå vidare, lita på att saker ska vara bra o.s.v. Han har haft det tufft med jobb och annat också, men jag undrar hur mycket av hans ibland dåliga mående beror på det vi gått igenom... (Jonna Birro blev i princip deprimerad efter att ha lagt sig själv åt sidan så länge och levt för att stödja Marcus)

Har din man sagt något/uppvisat något sådant?

Svar: Har resonerat en del med min man om detta. Kommer lite i ett inlägg framöver, men jag kan säga att jag verkligen förstår att det kan vara svårt för den närstående att slappna av och andas ut. I alla fall jag har inte alla gånger kunnat hålla mina löften.
Mindfulnessmamma

2013-10-16 @ 10:11:28
URL: http://adluna.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0