mindfulnessmamma

 

Äntligen tar jag mig tid att börja besvara frågor jag fått av bloggläsare. Idag kommer det att handla om träning (eller inte träning).

 

 

 

Den här frågan behövde tid på sig för att besvara. Ingenting jag sätter mig ner och skriver om på några minuter. Lite eftertanke behövs. Det här är inte lätt. Det här har inte varit lätt. Det är inte på något sätt självklart. Det behöver nyanseras och kan inte svaras med enstaka ord.

 

Under min sjukdomstid var överdrivet och tvångsmässigt motionerande en stor del av vardagen. Tvånget var otroligt starkt och direkt kopplat till att jag ätit. Att äta, till slut oavsett vad och oavsett mängd, triggade igång tvånget att kompensera med motion, så gott som var jag än befann mig. Det var även kopplat till att jag skulle äta, t ex gå på en middag eller något annat. Särskilda träningsformer som aerobic och promenader var vanliga under den tiden, men även andra typer av sätt att förbränna. Alltihop var osunda sätt, överdrivna sätt och allt annat än lustfyllda sätt. Detta har gjort att just dessa sätt att motionera aldrig riktigt fått tillbaka sin tjusning. Jag provade ett aerobicpass en gång, men det slutade med tårfyllda ögon och att jag gick därifrån.

 

För att verkligen kunna hitta tillbaka till en träningsglädje är min erfarenhet att en paus, ja ett rejält uppehåll, kan vara nödvändigt. Att vila. Att komma ifrån ett beteende som varken är sunt eller friskt. Komma ifrån tvånget. Jag tror också starkt på att hitta nya vägar. Jag hittade dansen, ett sätt att röra på mig fyllt av glädje. Ett sätt att röra på mig utan att tänka i termer av träning. Jag tror på att hitta nya vägar.

 

När träning triggar igång tankar av "nyttighetstänk" och man märker att ens fokus på maten och ätandet ökar är det läge att stanna upp, fundera över vad som håller på att hända. Vart är jag på väg? Träningen kan verkligen trigga igång gamla hjärnspöken. Min erfarenhet är att jag faktiskt mått bättre de perioder jag inte tränat så mycket. Det har varit otroligt lätt att börja trappa upp träningen när jag återupptagit den. 2 dagar, kan lätt bli 3 dagar som lätt kan bli 4 dagar och så vidare. Jag vet att jag har en tendens till att vilja presetera och att jag inte har alldeles lätt att känna mig nöjd med det jag gör. Jag är medveten om det och jag jobbar på det. Det är just det som varit min fallgrop att det ibland blivit allt eller inget. När jag väl har lämnat sjukdomen bakom mig har jag blivit kvitt det här med för mycket fokus på "hälsosam mat" och det är inget som har triggats igång igen av träning.

 

Träningen ska inte ge ångest och den ska inte bli ett tvång. Lyssna till varningstecken som mer tankar på hälsosam mat/ätande/kropp. Du ska inte må dåligt om du ställer in en träning eller börja försaka annat i livet på grund av träningen. Var uppmärksam på om suget att träna mer och mer kommer. Sakta men nästan utan att du märker det, kan träningen utökas och du upptäcker det när det gått för långt-igen.  Tro mig-jag vet. Träningsdjävulen kan tyvärr ligga där och lura på en även om man tror att den lämnat en för gott. 

 

Det finns som sagt inga raka svar. Ibland har jag hittat till ett riktigt sunt och trivsamt sätt när det gäller träning. Ibland har det blivit fel. Ibland stressas jag av det samhälle vi lever i och kommer på mig själv att känslan av att jag borde i själva verket är starkare än känslan att jag vill. Ibland kan jag helt och hållet lyssna till min egen inre röst.

Mitt svar är att vara vaksam. Lyssna till dig själv. Var vaksam på de varningstecken jag tagit upp. Kom också ihåg att man måste inte träna på gym, springa, gå på pass eller liknande. Jag vet hur samhället ser ut idag och vad många människor pratar om på alla möjliga ställen, mat, träning, dieter och så vidare. Man får välja en annan väg och man måste inte haka på det här överdrivna hälsohetståget som envist tuffar vidare. Man behöver inte göra som "alla andra". Det kan vara svårt att välja sin egen väg, men jag tror att det är vägen till att verkligen må bra och känna sig fri.