Om träning och ätstörningar.

 
Äntligen tar jag mig tid att börja besvara frågor jag fått av bloggläsare. Idag kommer det att handla om träning (eller inte träning).
 
"Hur hittade du tillbaka till träningen utan att triggas att trappa upp den för mycket och lägga för mycket fokus på "hälsosam" mat? Själv tyckte jag att jag hade en bra balans med maten innan jag började träna igen efter 9 månaders uppehåll. Till en början gick det super bra men efter ett tag har jag märkt att jag faller tillbaka och trappar upp träningen och får ångest när jag måste välja bort el underpresterar.
Har du något tips? Jag vill absolut INTE tappa allt som jag lyckats bygga upp."
 
 
Den här frågan behövde tid på sig för att besvara. Ingenting jag sätter mig ner och skriver om på några minuter. Lite eftertanke behövs. Det här är inte lätt. Det här har inte varit lätt. Det är inte på något sätt självklart. Det behöver nyanseras och kan inte svaras med enstaka ord.
 
Under min sjukdomstid var överdrivet och tvångsmässigt motionerande en stor del av vardagen. Tvånget var otroligt starkt och direkt kopplat till att jag ätit. Att äta, till slut oavsett vad och oavsett mängd, triggade igång tvånget att kompensera med motion, så gott som var jag än befann mig. Det var även kopplat till att jag skulle äta, t ex gå på en middag eller något annat. Särskilda träningsformer som aerobic och promenader var vanliga under den tiden, men även andra typer av sätt att förbränna. Alltihop var osunda sätt, överdrivna sätt och allt annat än lustfyllda sätt. Detta har gjort att just dessa sätt att motionera aldrig riktigt fått tillbaka sin tjusning. Jag provade ett aerobicpass en gång, men det slutade med tårfyllda ögon och att jag gick därifrån.
 
För att verkligen kunna hitta tillbaka till en träningsglädje är min erfarenhet att en paus, ja ett rejält uppehåll, kan vara nödvändigt. Att vila. Att komma ifrån ett beteende som varken är sunt eller friskt. Komma ifrån tvånget. Jag tror också starkt på att hitta nya vägar. Jag hittade dansen, ett sätt att röra på mig fyllt av glädje. Ett sätt att röra på mig utan att tänka i termer av träning. Jag tror på att hitta nya vägar.
 
När träning triggar igång tankar av "nyttighetstänk" och man märker att ens fokus på maten och ätandet ökar är det läge att stanna upp, fundera över vad som håller på att hända. Vart är jag på väg? Träningen kan verkligen trigga igång gamla hjärnspöken. Min erfarenhet är att jag faktiskt mått bättre de perioder jag inte tränat så mycket. Det har varit otroligt lätt att börja trappa upp träningen när jag återupptagit den. 2 dagar, kan lätt bli 3 dagar som lätt kan bli 4 dagar och så vidare. Jag vet att jag har en tendens till att vilja presetera och att jag inte har alldeles lätt att känna mig nöjd med det jag gör. Jag är medveten om det och jag jobbar på det. Det är just det som varit min fallgrop att det ibland blivit allt eller inget. När jag väl har lämnat sjukdomen bakom mig har jag blivit kvitt det här med för mycket fokus på "hälsosam mat" och det är inget som har triggats igång igen av träning.
 
Träningen ska inte ge ångest och den ska inte bli ett tvång. Lyssna till varningstecken som mer tankar på hälsosam mat/ätande/kropp. Du ska inte må dåligt om du ställer in en träning eller börja försaka annat i livet på grund av träningen. Var uppmärksam på om suget att träna mer och mer kommer. Sakta men nästan utan att du märker det, kan träningen utökas och du upptäcker det när det gått för långt-igen.  Tro mig-jag vet. Träningsdjävulen kan tyvärr ligga där och lura på en även om man tror att den lämnat en för gott. 
 
Det finns som sagt inga raka svar. Ibland har jag hittat till ett riktigt sunt och trivsamt sätt när det gäller träning. Ibland har det blivit fel. Ibland stressas jag av det samhälle vi lever i och kommer på mig själv att känslan av att jag borde i själva verket är starkare än känslan att jag vill. Ibland kan jag helt och hållet lyssna till min egen inre röst.

Mitt svar är att vara vaksam. Lyssna till dig själv. Var vaksam på de varningstecken jag tagit upp. Kom också ihåg att man måste inte träna på gym, springa, gå på pass eller liknande. Jag vet hur samhället ser ut idag och vad många människor pratar om på alla möjliga ställen, mat, träning, dieter och så vidare. Man får välja en annan väg och man måste inte haka på det här överdrivna hälsohetståget som envist tuffar vidare. Man behöver inte göra som "alla andra". Det kan vara svårt att välja sin egen väg, men jag tror att det är vägen till att verkligen må bra och känna sig fri.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: jota

Tack snälla Jenny!
Att du tar av din tid och bjuder på din kunskap och erfarenhet betyder väldigt mycket för mig.
Det är svårt att hitta en bra och hälsosam balans på kost och träning när man levt med en sjuk bild av vad som är "normal" mängd.
Att läsa ditt svar ger mig otroligt mycket. Din beskrivning av hur lätt det är att trappa upp träningen och inse det när det gått för långt och tränings djävulen åter tagit ett fast och stadigt grepp om än är så klockren. Ditt svar ger många tankar som behöver redas ut och reflektera runt.
Det viktiga är ju faktiskt inte hur många timmar träning man kan räkna ihop när veckan är slut utan hur man mår. Mer värt att räkna borde ju vara skratt, härliga möten med människor, stunder med barnen, tid för reflektion och kraft hämtning som får än att leva och må bra.
Du är en klok, ödmjuk och inspirerande förebild.
Jag är så tacksam för ditt svar.
Lev väl och njut av livet!
Kram jota

Svar: Såklart jag svarar på frågor! Ibland tar det bara tid. Att svaret och mina ord ger dig något betyder mycket för mig. Toppen! Och tack så mycket för fina, fina ord! Stort tack! Och ja, det är ju just det där som verkligen räknas! Kom ihåg det-du också! Kram!
Mindfulnessmamma

2013-11-13 @ 21:41:13
Postat av: L

Tack snälla för ett så bra inlägg. Kämpar så
själv med allt detta, som följd av att ju längre jag kommer i min väg mot friskhet mer och mer påminns om mitt helhjärtade INTRESSE för att faktiskt vara rätt aktiv med att 'röra på mig' nu som då. Jag har alltid varit sån, men när jag för flera år sedan insjuknade så gick det HELT för långt och blev till inget annat än ett hemskt traumatiskt och nästintill dödligt tvång.
Idag har jag så svårt att förhålla mig till allt och att avgöra när det är 'friska' eller 'sjuka' tankar som vill ta mig ut på en löprunda. Får jag förhinder och inte kan om jag 'planerat', kan det även bli mycket svårt att hålla tankarna i styr. Det är väldigt jobbigt faktiskt. Känns skönt att läsa dina ord 'min erfarenhet är att jag mått bättre när jag inte tränat', för det är egentligen så även för mig. På många sätt är det så mycket lugnare i min hjärna de perioder, men som sagt, svårt när man ändå strävar till att få vara den människa man än gång blivit skapt till (och med de intressen man då 'fått'). Hade en totalpaus från ALL träning (gick promenader endast men helt utan motionssyfte eller annat) i nästan TRE år, och ändå finns det tvånget, tankarna och missbruket så nära inpå.

TACK för en bra text. Dina tankar var som mina egna. Tillfrisknande och frihet ska ha prioritet ETT! Resten som inte bara fungerar (än iaf) får man finna sig i och acceptera. Jag vill i första hand och inget annat - BLI FRI!

Kram!

Svar: Tack för din långa kommentar! Ja, prio ett är att bli fri. Fokus på tillfrisknande. Sedan får du se hur det blir m träning och annat. Lyssna till dig själv. Kram.
Mindfulnessmamma

2013-11-14 @ 09:27:40
Postat av: Johanna

Träning för mig har varit en del av många i en jakt på ett "perfekt liv". Denna perfektionism ledde mig till en utmattning, rätt igenom den berömda väggen.

Att hitta min väg tillbaka och våga följa den har inte varit lätt. Får ofta frågan när jag ska börja träna igen. Om du menar träna så som jag gjorde innan jag blev sjuk, är svaret aldrig, svarar jag då. Jag har inte längre lust att träna av någon annan anledning än att jag vill må bra av det.

Nu promenerar jag, yogar, stretchar, andas. Jag gör det bara för att jag mår bra av det och för att värken i mina leder släpper när jag rör på mig. Men det har tagit lång tid för mig att inse att det är min träning nu. Att träning inte ska göra ont. Varken i kropp eller i själ.

Att komma tillbaka utan att falla in i gamla mönster tror jag handlar mycket om att acceptera sig själv så som man är idag. Att jag inte är samma person nu som jag var då och att jag inte heller har en önskan om att vara det.

Svar: Tack Johanna för dina ord! Du har så rätt och jag är glad att du är inne på en bättre bana nu. Var rädd om dig! Kram!
Mindfulnessmamma

2013-11-14 @ 20:56:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0