mindfulnessmamma

 

Det är inte särskilt fantastiskt att "komma i form", "få tillbaka sin kropp" eller "tappa sina mammakilon". Det är inte särskilt fantastiskt att gå ner snabbt i vikt eller att få en superplatt mage på nolltid. 

 

Det är inte fantastiskt att på så kort tid som möjligt efter graviditet väga samma som innan. Det är inte beundransvärt-inte i mina ögon i alla fall. 

 

Det är inte fantastiskt att titta på kakfatet och vilja fika, men låta bli. Det är inte beundransvärt att småle inför sällskapet och mena att man har bestämt sig. 

 

Inte heller är det fantastiskt att veta att så många tjejer och kvinnor upplever det svårt i denna värld att tillfriskna från sin ätstörning och sedan hålla sig friska i den värld vi lever i, i en värld där det råder en så skev bild av vad som i själva verket är fantastiskt! Det här gör mig ont att veta. 

 

 

Det här är fantastiskt! Att bära ett nytt liv i sin kropp-det är fantastiskt. Att kvinnokroppen fungerar och kan bära ett barn är fantastiskt. 

 

Att ha mat på bordet varje dag, kunna äta sig mätt och helt utan ångest i ett liv i friskhet och frihet är fantastiskt om något. Att veta att människans värde inte sitter i vikten eller kroppen, att ha slutat mäta och räkna och inte ens se något värde i det-det är fantastiskt. 

 

Det är fantastiskt att inte ens räkna antalet kakor man tar från kakfatet, utan äta och njuta utan bekymmer. Det är fantastiskt att veta att det är helt okej att storfika.  Det är en fantastisk frihet. 

 

Att ha en familj man älskar och som älskar en tillbaka, att ha vänner som bryr sig om en och att bry sig om. Sådant är fantastiskt. I själva verket är det just sådana här saker som är fantastiska. Verkligt stora.