mindfulnessmamma

 

 

När jag skrev om träningen en dag och om mitt nya förhållningssätt till träningen, mig själv och min kropp fick jag ett fråga:

 

 

 

 

 

Det är en förhållandevis stora fråga som inte kan svaras på i enstaka rader. Jag hade professionell hjälp under många år av många olika yrkeskategorier och var i långa perioder under behandling i såväl öppenvård som dagvård. Utan det hade jag aldrig blivit frisk.

 

Jag har hela tiden haft människor omkring mig som stöttat mig och som funnits där för mig oavsett hur jag mått, de som faktiskt såg mig personen Jenny bakom sjuksomshelvetet. Fantastiskt mycket värt att ha friska människor omkring sig som inte lämnade mig i sticket. Det fanns även de som vände ryggen till också, men jag känner ingen sorg för det längre. Jag stod aldrig helt ensam, även om jag kunde känna mig ensam. Ensam, vilsen och förtvivlat rädd.

 

 

I den här artikeln kan kan läsa en del om min historia och då framförallt relationen till träningen.

 

"..... överdriven, tvångsmässig träning inte har något med disciplin eller duktighet att göra, motionerandet är inte längre roligt eller något man gör av egen vilja. Den drabbade är i stället slav under motionerandet och förbrännandet och livet handlar till slut bara om vad man ätit och om man tränat tillräckligt."

 

För att bli fri frän den där demonen som sade åt mig att jag måste förbränna ALLT jag stoppat i mig behövde jag sluta träna. Försöka bryta det där tvånget som var så starkt. Jag måste själv komma till insikten, för trots förbud från behandlare slutade jag inte förrän jag insåg att JAG måste välja helst själv. När jag lurade andra lurade jag i själva verket mest mig själv.

 

".... Det handlade om hur jag vill ha mitt liv och jag bestämde mig för att jag VILL kunna fika när jag går på café med mina vänner och jag VILL kunna gå på badhus med mina barn och leva ett helt normalt liv. Jag valde att inte gå mer längs den sjuka vägen utan välja den friska."

 

Jag behövde vila. Lyssna till kroppen så in i nordens mycket och länge. Vila. Verkligen bara vara och inte tro på att tankarna spelade mig något annat än ett spratt när de sade åt mig att jag kunde träna av rätt skäl. Vila.

 

Tillfriskna. Äta. Gå upp i vikt och jobba med det som jag verkligen behövde jobba med. Acceptera mig själv och min kropp och inse att normalvikt var menat även för mig och förstå att jag inte skulle bli tjock av ett normalt ätande oavsett om jag tränade eller inte. Oavsett hur jag kände mig.

 

Oavsett hur stor, tjock och klumpig jag kände mig måste jag inse att det bara var tankar. Inte träna bort obehaget. Inte svälta bort obehaget. Stanna upp i det och härda ut. Tids nog lättar det och det gjorde det.

 

Sedan när jag kommit förbi allt det där. Då-först då har jag närmat mig träningen och funnit lusten och glädjen med den. Då är inte alls i närehten som nu. Då var det tvång, ångestdämpning, straff och så vidare. Så mycket smärta. Idag är det raka motsatsen.

 

Möt det svåra.  Ut med vågen. Lita på dig själv och din egen kropp.