mindfulnessmamma

Jag har haft flera föreläsningar den sista tiden. Något som återkommer är betydelsen av någon i omgivningen som fanns där för mig. Jag får frågor om någon såg vad som hände. Jag pratar om bemötande och brukar berätta att jag är så tacksam och glad gentemot personer som inte vände ryggen till. Som inte skrämdes iväg av svåra saker och av beteenden som stod för allt annat än förnuftigast.

Då, när jag var sjuk, kunde jag inte visa uppskattning och tacksamhet. Den som störde mig och sjukdomen visade jag snarare agg gentemot. Jag kände att jag hade rätt och de hade fel. Jag tyckte att jag visste bäst och hade svaren på allt. Jag ägde världen och skulle göra vad jag gjorde och jag skulle göra det ifred. Men att ha någon som envisades med att lägga sig i och visa att han faktiskt såg vad som hände, var mycket värt. Det insåg jag inte då, men mycket väl i efterhand.

Jag inser att det måste varit otroligt tålamodskrävande att leva nära en person som var drabbad av en ätstörning. Otroligt tärande. En del stannar kvar och en del väljer att gå när det är svårt. En del vänder ryggen till och en del möter det tuffa och det svåra. En del vågar.

Tack för att du fanns vid min sida under alla sjukdomsår!