mindfulnessmamma

 

 

En annan sak jag ägnat mycket tankar åt på sistone är ätstörningen i en relation. Ätstörningen i ett familjeliv. Den drabbar inte bara en person, den som är sjuk, utan den drabbar en rad personer i omgivningen. Den drabbar kärleksrelationer och den drabbar familjelivet. Den drabbar också den person som lever nära den sjuka personen och den drabbar den personen väldigt påtagligt.

 

Det var jag som var sjuk, men det var inte bara jag som var drabbad. Det var jag som kände ångest inför, under och efter måltiderna och det var jag som måste ner på gymmet innan våra restaurangbesök. Det var jag som plågade min kropp och som straffade mig själv med sådant som jag aldrig skulle vilja att någon jag älskade skulle vara med om. Det var min kropp som tog stryk av mitt ohälsosamma leverne. Det var jag. Det var ätstörningen. Det var vi tillsammans i en hatkärlek. Men det var en annan också. Det var också du.

 

Det var du som stod bredvid när ångesten tog över min kropp. Tog över mig. Det var du som såg hur sjukdomen påverkade mig och mitt beteende. Det var du som såg hur dåligt jag mådde. Det var du som fick lögner kastade mot dig som käftsmällar tillsammas med ett nöjt leende. Det var du som ändå kunde förstå att det var just lögner och att leendena var just leenden av tillfredsställelse över nya segrar i sjukdomens tecken. Det var inte bara du och jag. Det var inte bara jag och ätstörningen. Det var du, jag och ätstörningen.

 

Det var vi med en nästan övernaturligt stark sjukdom mellan oss som försökte skjuta oss längre och längre ifrån varandra. Det var jag som tyckte att jag hade svaren på allt. Det var sjukdomen som talade om för mig hur dålig jag var, hur rätt det var att göra sådant som gick emot allt som det du sade till mig och hur fel du faktiskt hade.

 

Det var du som såg att det var en sjukdom som talade. Du såg att det inte var mitt leende. Det var du som kunde förstå att det som hände oss då inte behövde vara för evigt. Det var du som trotsade all min hopplöshet och rädsla. Det var du som stod kvar.

 

Du. Jag. Ätstörningen. Trots att den fanns mellan oss kunde det fortsätta vara vi.