mindfulnessmamma

 

 

Något av de som verkligen dröjer sig kvar i en människas kropp handlar ofta om relationer, om möten, om stunder där vi verkligen blivit berörda i kropp och själ. När det känns att vi lever. Materialistiska ting kan glädja oss för stunden, men i långa loppet är det allt det där andra som verkligen dröjer sig kvar. Genom åren och för evigt.

 

I min kropp dröjer sig minnen kvar. Minnen av en skrikande tystnad av flickröster och ögon som inte vågade se mig i mina ögon för att de förmodligen innerst inne visste att det som skedde just nu var helt fel. Jag var inte önskvärd av några andra just för den stunden. En annan stund kunde det vara på något annat sätt. Jag var barn och de var barn. Och det hände igen. Och igen. Och igen. Men minnen dröjer sig kvar oavsett ålder. Och jag minns nog det här mer än någon annan som var i min närhet.

 

Men minnen dröjer sig också kvar i min kropp av vänner som ställde upp, innerliga vänskapstunder med trogna vänner, en farmor på sängkanten som lyssnade och tröstande föräldrahänder som torkade mina kvällstårar. Kroppar minns.

 

Och idag har jag fått vara med om vänskap mellan barn som är så stor och innerlig att den har känts i hela vårt stora hus. Ett kärt återseende med vänner som varit världsdelar ifrån oss men som nu är tillbaka igen. Det är stort med vänskap mellan barnen som växer och följer genom åren. All längtan byttes i dag ut mot glädje.

 

Vårt hem ska alltid vara öppet för dessa fantastiska vänskapsband. Alltid.