mindfulnessmamma

The Reason

 Under mina första år som drabbad läste jag otaliga notiser, artiklar, och reportage om andra sjuka. Ungefär så här långt lågt in i ingressen hade orden distanserat sig från min verklighet. Begrepp som “smal-hets”, “kroppsideal” och “tonårsflickor” verkade rent pavloskt knutet till ordet “anorexi”.

 Jag hade aldrig någon önskan att bli smal. Jag hade inget utseendeideal jag ville uppnå. Jag var definitivt inte tonåring. Jag var 23 år gammal, hade sambo och en 2-årig dotter. Jag tyckte om både mat och träning, men hade för länge sedan insett att varken dieter eller timmar på gymmet skulle förvandla min kroppsform.

 Däremot ville jag ha ett barn till. Och jag visste att det första varit en ren slump – ett s.k. mirakel. För min kropp svek mig. Redan som 15-åring insåg jag hur mina hormoner jobbade mot mig. Jag ska inte ljuga: som ung tjej var det inte kul att ha en insulinfunktion som gav kolhydratsug och en rund mage vilken dagliga aerobicklasser inte kunde rå på. Men tanken på att sluta äta kändes absurd. Tills jag läste om hur personer med mitt syndrom* kunde ha lättare att bli gravida om de “gick ner några kilon”. Och tills jag av en iskall kvinna i läkarrock fick höra att jag minsann inte var gammal eller sjuk nog för att få någon hjälp av vården. Då var det snarare tanken på att ge den där förrädiska kroppen näring som kändes absurd.

I tre år varvade jag svält med att äta precis tillräckligt för att lura läkarna. Då läkarna ifråga alla var verksamma inom en disciplin – reproduktionsmedicin – där övervikt ses som ett av grundproblemen, var det inte så svårt. Och tidningsartiklarna fortsatte att handla om helt andra människor än jag. Min anledning att inte äta var ju så mycket mer påtaglig än några modeller i en veckotidning.

När jag var 26 år gammal försvann anledningen. Jag blev gravid. Och sjukare än någonsin. De nya vita rockarna gratulerade till mirakel nummer två och tackade för en blivande mor som inte gick upp några onödiga kilon. Barnmorskan började nog bli misstänksam mot slutet, när mina kinder blev allt mer urgröpta. Men magen växte och jag hade blivit proffs på manipulation. Dagarna innan min andra dotter föddes vägde jag mindre än när jag startat min fertilitetsbehandling – och då hade jag fått ljuga mig till en normalvikt för att få den.

 Nu satt jag där med allt jag någonsin önskat och nya artiklar att inte känna igen mig i. För det var varken några baby-blues eller mjölkstockning jag var drabbad av. Jag var svårt sjuk i anorexi (och givetvis helt oförmögen att producera bröstmjölk).

För det är så det fungerar. Anledningarna till att en människa drabbas av en ätstörning är lika homogena som gruppen drabbade. Men när sjukdomen väl fått fäste spelar det inte längre någon roll – att bli frisk är en betydligt mer komplex process än att korrigera ursprunget till varför man blev sjuk.

 Även om det så klart kan underlätta om man lyckas. Jag fick kämpa länge och på många sätt för att bli fri. Men när jag en dag insåg att jag inte skulle ha fler barn kunde jag i alla fall släppa tanken på att hämnas på min kropp. Vi kanske inte har slutit fred helt och hållet än. Men definitivt eld upphör. Och under tiden fredsförhandlingarna pågår kan jag koncentrera mig på viktigare saker. De där två jag och kroppen trots allt fick till, till exempel.

 Till media, till vårdpersonal och till DIG: Se bortom stereotypen. Och se sjukdomen för just det: något som gör människor sjuka. Och som de därför också kan bli friska från.

PCO-s, polycystiskt ovariesyndrom, är en hormonstörning som bl.a. leder till utebliven menstruation, infertilitet och bukfetma.

TACK Liselotte för att du delar med dig av din historia!

 Sådant här måste lyftas, inte en gång, utan igen och igen och igen.