De där hungerkänslorna, den där signalen från kroppen om att det är dags för påfyllning av energi, den där signalen som jag slutade lyssna på, som jag till slut inte längre kände av efter att ha ignorerat den så mycket, eller i själva verket noterat den och känt mig urstark som inte följt den.

Till slut förstår kroppen att det inte är mycket till idé att signalera, oavsett styrka. Till slut är allt ett virrvarr och man måste hitta tillbaka, lära känna kroppen och såväl hunger- och mättnadskänslor. Våga känna och våga följa.

I friskheten och friheten lyssnar jag och hör till och med viskningar som förut överröstats av brus och röster som argumenterat högljutt. Jag vågar känna och jag vågar följa de signaler kroppen sänder till mig. Jag vill inte alls ignorera hungerkänslorna, utan jag känner så starkt att jag vill ge min kropp det den behöver.

Hungerkänslorna är idag ingenting annat än en tydlig påminnelse om att det är dags att äta och att bli alltför hungrig tycker jag inte om. Jag vill ge kroppen näring och ge mig själv ny energi när jag behöver det, när jag än behöver det. Det finns inga förbjudna tider och inget som heter för sent. Min kropp är min bästa ciceron och den vill jag följa.