Åter hemma nu från en Kåbdalis-helg. Jag hade verkligen längtat och sett fram emot denna helg. Ett andningshål.



Och när jag åkte i backen idag och passerade ett parti i backen med en slags större grop kom jag att tänka på det-Oasen. Det här är som en oas för oss i vardagen. Ni vet, hur djuren letar och längtar efter det där vattenhålet för att släcka sin törst. Så efterlängtat det är när de väl hittar det. Där samlas de tillsammans och fyller på det som kroppen saknar-vatten. Vår oas i vardagen är som ett andningshål för mig, efterlängtat och där fyller jag på det kroppen saknar. Lugn och energi. Jag får en möjlighet att bara vara, att slappna av och rensa tankarna. Vi är många som söker oss till samma plats och jag hör inte sällan orden uttalas, en möjlighet att koppla av. Bara vara.

Vi behöver inte vara utan dessa platser-ofta vet vi var vi kan finna dem och hur vi kan ta oss dit. Fallgropen är att vi kan tappa bort kartan och kompassen och istället virra runt på villovägar. Men vi kan, vi får och vi vet-bara vi ser till att inte glömma bort.