mindfulnessmamma

Jag tänker på det där med Ranelidska, på Ranelids medverkan i Melodifestivalen och hur det väckt så många starka reaktioner. Jag hör så många som skrattar år hans medverkan, åt honom och som tycker att låten är som ett skämt. Men ta er tid och lyssna på orden, ta in texten. Det finns fantastiska delar i texten, riktigt fantastiska delar.

Kärleken har  världens största händer men väger ingenting.
Kärleken färdas alltid utan visum och utan pass i alla länder.

Kärleken är världens största mirakel.
Kärleken stavar aldrig fel.
Kärleken lutar en aning som gammaldags skrivstil.

Lutar en aning som gammaldags skrivstil.... magiskt, ja, det är magiskt.

Han väcker så många känlsor hos människor för att han sticker ut, tänker jag. För att han tar plats och inte ber om ursäkt. Han mörkar inte sin egen storhet i sitt författarskap och är osvensk på det sätt att han inte låter sig vara slav under någon jantelag. Duktighet är något eftersträvansvärt men långt ifrån alltid accepterat och tillåtet. Det är så dubbelt det där. Man ska ta plats, men alldeles lagom mycket plats. Man ska tro att man är någon, men på ett alldeles lagomt sätt. Visst ligger det ändå något i det?