mindfulnessmamma

Familjen är fulltalig här hemma igen. Så efterlängtade och saknade. Jag hörde ljudet från bilen som körde in och parkerade på gården. Sällan har ytterdörren öppnats så snart efter att bilen kört in på sin plats.

In kom sonen, skuttandes mot mig, upp i famnen. Jag måste titta på honom, min vackerunge. Så glad att se honom igen och jag kunde ana att han fått färg av dagarna i skidbacken. Kort därefter kom dottern in, en betydligt lugnare entré, nyvaken efter bilresan. Vi slog oss ner på bänken vi har i hallen, kramades, och så länge vi kramades. Jag måste få se på min vackerunge, vi måste slita oss från varandra för att mötas med blicken. Vi satt där omslingrade ända tills den stora kärleken hade burit in alla grejer från bilen. Ja, vi sitter fortfarande. här. Bara sitter och tar oss tid att vara nära i glädjen att ses igen. Älskade, så glad jag är att du är tillbaka. Nu är vi hela igen.

Tänk att det vackraste, mitt allra vackraste, kan te sig ännu vackrare av saknaden, av att jag har varit utan det en tid. Så bedårande påtagligt vackert att få träffa sin familj igen.