Att vara frisk och fri är för mig att kunna äta det där förbjudna utan ångest före, under tiden eller efter.  Det är att kunna äta det där som jag i själva verket hela tiden tyckt om, som mina smaklökar tycker om, men som jag lurat mig själv att tro att jag inte vill ha, att jag inte tycker om, att det inte är något för mig. Det man intalar sig nog många gånger blir till slut en sanning och till slut blev det en sanning att det ena efter det andra inte var något för mig.



Pommes frites var en sådan där sak som inte var något för mig. Som jag inte tyckte var gott. Som jag inte ville ha. Som jag inte vill vidröra. Som jag inte ville äta eller smaka.

Allt det där var bara en lögn. Det var ingen sanning egentligen för något annat än den sjukdom som kallas ätstörning, en sjukdom som kan vara så starkt och få den friska delen av en person att trängas undan långt bort från jaget, långt in i en mörk gränd, inkurad i ett hörn. Liten, rädd och vilsen.

I helgen var vi på stan, jag, mamma och barnen. Barnen åt varsit skrovmål, mamma valde kebab i pitabröd och jag åt kebabtallrik. Kebabkött serverat med pommes frites. För att jag ville ha. För att jag tycker att det kan vara riktigt gott ibland med pommes frites. För att jag kan. Och jag får-precis som vem som helst annars. Jag har inga skuldkänslor, jag har ingen ångest, jag känner ingen skam. Jag väljer min mat utifrån mig själv och inte utifrån vad någon annan väljer. Jag är frisk och fri!