Det har inte riktigt gått min väg idag. Att prata om en otursdag kanske är att gå för långt-egentligen. Det är liksom att tänka sig att dagen blev som den blev för att det just är den sådan dag. Helt enkelt. Oavsett vad jag gör. Som att lägga sig raklång och mena att dagen blir som den bli oavsett vad. Och hur ofta är det så?

Mycket kan vi ju styra över och det vi inte kan styra över kan vi ändå styra över hur vi ska förhålla oss till.

Det är inte hur vi har det utan hur vi tar det.  Det är ord som följer med mig genom livet sedan en tid tillbaka. Det är i själva verket väldigt mycket mitt val hur jag vill ha det-oavsett vad som inträffar.

Hur vill vi förhålla oss till det som sker?

Det vi kallar otursdagar är väl som livet självt. Toppar och dalar och allting som finns däremellan. Nästa dag kan vara helt annorlunda och om vi tänker oss att den ska bli så mycket bättre ökar chanserna avsevärt. Ja minsann, så är det.


Ett fragment från denna dag är att hemmanycklarna blev kvar hemma på morgonen, prydligt liggande i sin låda. Det hade ju inte gjort någonting alls om det varit någon hemma när vi kom hem...







... vilket det inte var. Vår räddande ängel var min snälla pappa som ryckte ut och kom och släppte in oss! Jag väntar på vår räddare, sade sonen gång på gång när vi väntade i bilen. Nu kommer räddaren, utbrast han när bilden gled in vid vårt hus. Efterlängtad och en räddare i nöden. När något inte blir som man tänkt sig, är det guld värt att ha någon som hjälper en.

Utlåst och justerad efter en oväntad olycka, men vid gott mod och med tankar om att saker och ting hade kunnat vara så mycket värre.