Nu är den här-avresedagen. Inte för mig, men för resten av familjen. Jag ska packa tillsammans med barnen under dagen. Senare idag är det dags att vinka av dem för sportlovsmys i Kåbdalis. Flera dagar, flera kvällar, flera nätter.

Och bara jag skriver de här orden känns den i kroppen, saknaden. Bara vid tanken på tomheten och tystnaden river den i min kropp, saknaden.

Men jag unnar dem varje solstråle, varje avkopplande stund i husvagnen, varje härligt åk i backen. Jag unnar dem varenda skratt och varenda meter på skotern med pirr i magen. Jag vet hur de har längtat efter sportlovet i Kåbdalis.