mindfulnessmamma

Idag packade vi bilen med våra löparskidor, barnen och jag, för en tur i solskenet.
För mig skulle det bli första turen för i år.

Ljuvliga uteluft blandat med rörelseglädje,
alltmer känner jag uppskattningen över rörelseglädjen
och alltmer vill jag ta avstånd från träning som inte ger mig den där rätta känslan.
Rörelse, motion, träning,
det ska vara roligt och lustfyllt.




Ryggsäcken var packad och efter några kilometer var det dags för en paus.
Barnen delade på en dricka och åt sina medhavda smörgåsar och riskakor.
Där vid eldstaden hade en familj förberett en eld.


Syskonen fyller på energi inför den fortsatta turen.

Ganska snabbt när vi fortsatt vår tur tillbaka mot bilen
byttes lätthet mot mer och mer mammaoro.
Vi tappade storebror ur sikte och på de ställen jag förmodade att han
väntade in oss fanns ingen storebror i blå jacka.
Jag körde någon runda åt olika håll för att kika efter honom,
men utan resultat,
vi åkte tillbaka till bilen men ingen storebror där heller.

Den ledsna lillasystern blev hämtad av morfar och mormor och jag letade vidare.
Till slut, till slut hittade jag honom-
nästan en timme efter att jag tappat honom ur sikte.

Älskade, älskade unge så glad jag var att se dig igen
och jag är så väldigt tacksam för de hjälpsamma personer som engagerade sig i
att vi skulle återfinna varandra.