mindfulnessmamma

Det är allt något särskilt att komma hem till mor och far,
att komma till mitt barndomshem,
till min barndoms hem.
Att stå där bakom dörren tillsammans med sina barn,
plinga på dörren och vänta på att någon ska öppna.

När dörren öppnas strålar alltid ett glatt ansikte mot oss,
en välkomnande röst talar till oss
och inte sällan står någon av barnen bakom ytterdörren som öppnas,
låtsas att de inte är med och mormor eller morfar ska undra var de håller hus.


Mamma piffar alltid till det i hemmet-alltid fint och trivsamt.

Igår åkte dotra min och jag förbi för att hon skulle påska hos mormor och morfar
och det är verkligen något speciellt att komma med sin dotter till mamma och pappa
för att hon ska vara påskgumma hos dem.
Det är något så rörande vackert i sig bara det
och jag kom på mig själv att le stort när de tog emot henne.

Cirkeln liksom sluts när mina barn gör sådant som jag gjorde som barn,
åter i mitt barndomshem,
med mina barn.

Det är något rörande vackert i det här,
så rörande vackert att det blir påtagligt till och med i skrivande stund.