Idag var vi i Domkyrkan och lyssnade till en ljuvlig kör, en liten skara 5-7 åringar. De framförde en minimusikal om Noa, båten och alla djuren.

.

Det var en upplevelse. Fylld av närvaro. En stund fylld av närvaro av livet.  På slutet, när barnen ställde sig upp och sjöng den allra sista sången och allt var så vackert det bara kunde bli, fylldes jag av så mycket vackerhet att den inte fick plats inuti mig.



När allting är så vackert det inte längre ryms i en människas kropp-det är då vi kan känna ögonvråna fuktas och få torka upp delar av allt det vackra med våra bara händer.

Nog kan ett barn allt förstå det där med glädjetårar och att en mamma kan bli rörd till tårar. Ja, minsann. Så är det.