Lyssnar på den här låten och bli rörd. Så rörd. Finstämt och alldeles förfärligt sorgligt.



Jag tänker på en fin person som jag alltid brukat gratta i november. År efter år. Från barndom till vuxenliv. Det går inte längre. Inte som förut. Vi var nästan jämnåriga och hade sett varandra från barnsben, följt varandra i kringelikrokar genom livet. Pauser i vår kontakt, men varje födelsedag pep det till i våra telefoner av ett grattis-SMS eller så ringde det och i andra änden hördes ett grattis. Det går inte längre och det går ännu inte riktigt att förstå. En del saker går aldrig riktigt att förstå. Aldrig någonsin.

Jag finns här.