My own best friend...





Förut tyckte jag nog att det låg något egoistisk i att vara sin egen bästa vän, förut då jag hade väldigt lätt att känna mig ego av lite varje. Det där att älska sig själv, det tar nog emot för många att säga det, kanske att ens ta orden i sin mun och yppa dem som tystast. Men hur som helst, vi behöver måna om oss själva för att i längden riktigt kunna måna om andra, på riktigt. Månar vi inte oss själva orkar vi inte längre.

Idag dök orden upp i mitt huvudet, my own best friend.  Det är bra att kunna förhålla sig så till sig själv. Jag tror vi har mycket mindre risk att känna oss ensamma om vi kan vara vår egen bästa vän. Om vi har svårt att tycka om oss själva behöver vi träna på det. Vi är alla good enough. Bara genom att finnas till. Överlag tycker jag att just det här glöms bort ganska ofta mitt i allt som snurrar på i människors tillvaro.

Jag och två vänner skulle promenera på förmiddagen efter att jag hade lämnat dottern på hennes Mulle-skola. Jag hade tänkt mig en joggingtur, men då jag fick promenadsällskap ändrade jag mina planer. I sista stund ställde vännerna in och plötsligt stod jag ombytt och utan sällskap. Jag skulle ju ändå iväg och lämna dottern och en runda hade jag ju planerat för-så fick det bli.

Jag gjorde som jag hade planerat från början, en joggingrunda på sköna barkbanor. Det är bra för oss alla att kunna trivas med sig själv som sällskap.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0