mindfulnessmamma

Ikväll har jag tacksamhet i kroppen, som en värme, som fysisk beröring, en slags upprymdhet. Jag tror helt och fullt på tacksamheten som en kraft som hjälper oss att må bra. Det finns en slags skörhet över tacksamheten när den visar sig från en människa till en annan. En slags nakenhet genom vilken jag tror att vi människor förs närmare varandra. Att våga visa tacksamheten är också att våga visa oss själva. Här och nu i just precis det här ögonblicket.




Idag har jag spenderat hela dagen med min kära mor i folkvimlet bakom ett bord där vi stått och sålt på en fyndmarknad. Inte gör vi det främst för pengarna, utan för att vi tycker att det är roligt. Vi får många timmar tillsammans, bara mor och jag. Även om det är många andra människor i samma lokal så är det vi två som är nära.

Det känns ju givetvis avlägset, den dag när jag och min dotter kommer att göra detta eller liknande tillsammans, men tanken känns liksom nervkittlande. Inte längre skrämmande att inse att tiden går. Inte bara det att varje ålder och var tid har sin tjusning-det finns dessutom något vackert med livets gång och hur generationer avlöser varandra. Det är som ett livets kretslopp, en livscykel, som jag på något vis blivit så mycket mer medveten om sedan jag fick egna barn.

Familjen är i sig ett väldigt vackert ord tycker jag-passande, mjukt och tryggt. Familjen är något som jag liksom vill ha i mina kupade händer, vagga den till ro. "Hem ljuva hem" brukar jag tänka när jag känner lugnet här hemma. Idag när jag kom hem till värmen och i ytterdörren möttes av barnen som jag inte träffat sedan igår kände jag bara kärlek. Kärlek, värme och tacksamhet.

Ögonen tårades och när min fina dotter som jag hade i famnen sträckte upp sin mjuka hand för att känna efter tårar frågade hon: "Vad är det för vitt?" Med våt fransrad fick jag förklara att det är mammas ögonskugga.