mindfulnessmamma

 

 

Min erfarenhet av ätstörningar/träningsstörningar sträcker sig från ungdom till den del av livet när jag också varit förälder. När jag också har varit mamma. Att leva med en ätstörning och att sedan kämpa sig tillbaka mot det friska livet är tufft oavsett när i livet du befinner dig, men att samtidigt vara i mammarollen (föräldrarollen) gör allt ännu mer komplext.

 

Skulden och skammen har varit extra stor och svårt att komma över just den tid som jag haft barn och varit sjuk. Det har varit det allra svåraste att förlåta mig själv för. Att jag gjorde mindre bra saker och rent av dåliga val. Som förälder. Som mamma. Jag har brottats med skulden och skammen såväl mitt i den värsta sjukdomsperioden som efteråt.

 

Skuldbelägg ingen som är sjuk, och minns att just vi som också är föräldrar bär ytterligare en börda. Att vi har sjukdomen i våra liv, när vi i själva verket borde ge barnet något bättre än att ha en ätstörning i huset. För det påverkar. Det påverkar så in i nordens mycket. Tro inget annat. Att det påverkade hela familjelivet gör fortfarande ont att tänka på.

 

Jag har fått en del frågor kring det här med föräldraskap och ätstörningar inför en kommande artikel och dessa ska jag ta mig an nu och svara på så gott jag bara kan.