Sin egen bästa vän?
Det här med att vara sin egen bästa vän, jag börjar tro att det är väldigt underskattat. Varför är det ingen som har sagt att det är just det jag ska satsa på helhjärtat i livet? Visst, en ska älska sig själv för att verkligt kunna älska någon annan (eller något sådant), först hjälpa sig själv och sedan hjälpa andra. Men att verkligen, verkligen satsa på det helhjärtat-det har liksom inte sjunkit in i mig förrän kanske nu.
Jag har haft det i ryggmärgen, att det är egoistiskt att bry sig för mycket om sig själv, att en liksom är ego om en tänker på sig själv. Jag har haft en tendens att sätta andra före mig själv. Nästan sett det som min livsuppgift att finnas till för andra, göra en insats, göra livet lite enklare för någon annan. Göra insatser där det behövs. Liksom lägga ner själ och hjärta i det. Det är viktigt för mig, medmänsklighet, stå upp för det jag tror på, försöka hjälpa, försöka förändra. Men, detta behöver inte stå i motsats till att vara mån om sig själv.
Kanske är det just det som här som är kärnan, att bli min egen bästa vän, lyssna in min egen inre röst och följa mitt hjärta. Vara sann mot mig själv, göra det jag vill och behöver, leva fullt ut. Som mitt hela sanna jag. Inget annat, bara det helt och fullt utan några som helst inskränkningar. Inte kompromissa med sådant som är högst väsentligt i mitt liv. Kanske är det så att det inte alls handlar om egoism, utan att bry mig om mig själv, ge mig själv kärlek och omsorg.
Jag själv finns alltid med mig, min kropp, min själ, mina andetag, mina tankar och mina känslor. Den kommer över mig då och då, känslan av ensamhet. Den här totala ensamheten. Som om ingen förstår mig. Ingen alls i hela världen. Många kan säkert känna igen sig i de tankarna och känslorna. Att med dessa i kroppen försöka omsluta sig själv med omsorg skulle kunna vara det bästa vi kan göra, att verkligen, verkligen lyssna in sig själv. Försöka förstå sig själv så mycket som bara är möjligt. Att ge sig själv den tillit en är förtjänt av. Att inte svika sig själv. Att vara sitt eget goda sällskap, oavsett om det finns någon annan intill en eller inte. Att bli sin egen bästa vän, behandla sig själv lika respektfullt och vänligt som en önskar att de en älskar mest blir behandlade. Det där skulle kunna vara de största gåvorna en kan ge sig själv. Med de gåvorna i sina händer kanske de största besvikelserna och de mest ledsamma stunderna blir betydligt lättare att vara i.
