The Reason-av gästbloggare Liselotte Melander

 

 

The Reason

 

 

 Under mina första år som drabbad läste jag otaliga notiser, artiklar, och reportage om andra sjuka. Ungefär så här långt lågt in i ingressen hade orden distanserat sig från min verklighet. Begrepp som “smal-hets”, “kroppsideal” och “tonårsflickor” verkade rent pavloskt knutet till ordet “anorexi”.

 

 Jag hade aldrig någon önskan att bli smal. Jag hade inget utseendeideal jag ville uppnå. Jag var definitivt inte tonåring. Jag var 23 år gammal, hade sambo och en 2-årig dotter. Jag tyckte om både mat och träning, men hade för länge sedan insett att varken dieter eller timmar på gymmet skulle förvandla min kroppsform.

 

 Däremot ville jag ha ett barn till. Och jag visste att det första varit en ren slump – ett s.k. mirakel. För min kropp svek mig. Redan som 15-åring insåg jag hur mina hormoner jobbade mot mig. Jag ska inte ljuga: som ung tjej var det inte kul att ha en insulinfunktion som gav kolhydratsug och en rund mage vilken dagliga aerobicklasser inte kunde rå på. Men tanken på att sluta äta kändes absurd. Tills jag läste om hur personer med mitt syndrom* kunde ha lättare att bli gravida om de “gick ner några kilon”. Och tills jag av en iskall kvinna i läkarrock fick höra att jag minsann inte var gammal eller sjuk nog för att få någon hjälp av vården. Då var det snarare tanken på att ge den där förrädiska kroppen näring som kändes absurd.

 

I tre år varvade jag svält med att äta precis tillräckligt för att lura läkarna. Då läkarna ifråga alla var verksamma inom en disciplin – reproduktionsmedicin – där övervikt ses som ett av grundproblemen, var det inte så svårt. Och tidningsartiklarna fortsatte att handla om helt andra människor än jag. Min anledning att inte äta var ju så mycket mer påtaglig än några modeller i en veckotidning.

 

När jag var 26 år gammal försvann anledningen. Jag blev gravid. Och sjukare än någonsin. De nya vita rockarna gratulerade till mirakel nummer två och tackade för en blivande mor som inte gick upp några onödiga kilon. Barnmorskan började nog bli misstänksam mot slutet, när mina kinder blev allt mer urgröpta. Men magen växte och jag hade blivit proffs på manipulation. Dagarna innan min andra dotter föddes vägde jag mindre än när jag startat min fertilitetsbehandling – och då hade jag fått ljuga mig till en normalvikt för att få den.

 

 Nu satt jag där med allt jag någonsin önskat och nya artiklar att inte känna igen mig i. För det var varken några baby-blues eller mjölkstockning jag var drabbad av. Jag var svårt sjuk i anorexi (och givetvis helt oförmögen att producera bröstmjölk).

 

För det är så det fungerar. Anledningarna till att en människa drabbas av en ätstörning är lika homogena som gruppen drabbade. Men när sjukdomen väl fått fäste spelar det inte längre någon roll – att bli frisk är en betydligt mer komplex process än att korrigera ursprunget till varför man blev sjuk.

 

 Även om det så klart kan underlätta om man lyckas. Jag fick kämpa länge och på många sätt för att bli fri. Men när jag en dag insåg att jag inte skulle ha fler barn kunde jag i alla fall släppa tanken på att hämnas på min kropp. Vi kanske inte har slutit fred helt och hållet än. Men definitivt eld upphör. Och under tiden fredsförhandlingarna pågår kan jag koncentrera mig på viktigare saker. De där två jag och kroppen trots allt fick till, till exempel.

 

 

 Till media, till vårdpersonal och till DIG: Se bortom stereotypen. Och se sjukdomen för just det: något som gör människor sjuka. Och som de därför också kan bli friska från.

 

PCO-s, polycystiskt ovariesyndrom, är en hormonstörning som bl.a. leder till utebliven menstruation, infertilitet och bukfetma.

 

 

TACK Liselotte för att du delar med dig av din historia!

 Sådant här måste lyftas, inte en gång, utan igen och igen och igen.

 

 

 

 

 


Rädda Luleås ABK-lokalavdelning!


Nu ska jag/vi göra allt gör att få Luleås lokalavdelning i ABK att leva vidare och på sikt också kunna växa! Det sluta behövet är personer som vill ingå i en styrelse. Det saknas just nu ersättare till de tre personer som begärt att avgå.

Igår träffade jag i egenskap av kontaktperson och ordförande i lokalavdelningen Sveriges radios Erika Larsson som även gjort radio om oss tidigare.

I dagarna blir det en träff även med 24 Norrbotten också. Som förening är vi såklart glada över att media vill hjälpa oss att lyfta detta och därmed också oss!


Mer om vikthets mot gravida

 
 
Efter mitt inlägg Låt graviditeten vara fri från vikthets har jag fått en del respons både här på bloggen och på andra sätt. Jag märker att detta är ett ämne som berör och som behöver lyftas. Det är långt ifrån bara jag och min vän som tänker och känner kring detta ämne.
 
Tyvärr är det inte ovanligt att man känner sig mindre väl behandlad av MVC genom påståenden och kommentarer som dröjer sig kvar långt efter att besöket där tagit slut.
 
I det fetstilta delger jag kommentarer jag fått av en mamma:
 
"Jag fastnade i ätstörningens klor på nytt efter min andra graviditet då jag fick hör att det var viktigt att tappa gravidkilona och lära sig att man inte behöver äta mer för att man ammar utan kan se amningen som en naturlig hjälp att tappa onödiga kilon."
 
Det är verkligen ledsamt att höra berättelser som denna. Inte ska väl amningen ses som en hjälp att tappa kilon. Inte ska väl den nyförlösta mamman överhuvudtaget ha fokus på att tappa kilon. Och vad då onödiga kilon? Det är väl bland det viktigaste i världen att kvinnor är gravida och föder barn och mammakroppen måste få vara som den är under och efter graviditeten! Punkt. Slut.
 

"Jag blev lyft till skyarna av min barnmorska vid återbesöket då vågen visade mindre än vid inskrivningen. Med kommentarer som tänk om alla hade sån disciplin, åh va duktig du har varit, hur har du gjort? Nu gäller det bara att hålla i och fortsätta på samma sätt. Frågor om amning, sömn, välmående och hur vardagen fungerar med ett till barn kändes onödiga tydligen. Kanske för att myten om att smal och vältränad är det samma som glad, lycklig välmående helt enkelt en bra lyckad och duktig person."
 
Återigen ledsamt. Skrämmande. Ner i skräpkorgen som disciplin och duktighet när det kommer till viktnedgång. Sluta beröm.
 
Jag har också varit med om kommentarer om viktnedgång vid efterkontrollen. Det skulle minsann kollas hur det låg till med vikten. Tydligen var det väldigt viktigt så där inte alltför många veckor efter förlossningen. Av omgivningen har jag också fått frågor om hur många kilon jag har kvar att gå ner. Vad är det som sade att jag ens strävade efter att tappa alla kilon jag hade gått upp så snart jag bara kunde? Varför var det ens viktigt för andra att veta, när det kanske i själva verket inte var viktigt för mig?

"Tidigt fick jag höra att en våg är viktigt att ha hemma både för sin egen disciplin och för att hålla koll på barnens vikt, så efter att inte ägt en våg på 10 år med vetskapen om att jag lätt blir manisk åkte jag nu och köpte en våg med alla de funktioner som man kan tänka sig."
Betänk att den här mamman fick rådet på MVC/BVC. Tänk att det finns de som ger råd till mammor att ha en våg för att hålla koll på sin egen och barnens vikt. Förfärliga tanke.
 
 
 
 
 
 
 
I huset där jag bor kommer det inte in en våg, varken för att kontrollera vuxnas eller barns vikt. Jag ser inget sunt hälsosamt skäl till att ha en våg i hemmet. Inte ett enda gott skäl.
 
 
 
 
 

För en god sak



Jag har skrivit om de förut, men kan inte låta bli att göra det igen-de fantastiska smyckena från Corpo By Cerboni.

Bär dem med stolthet, dessa smycken som vill förmedla ett viktigt budskap. Det spelar ingen roll hur vi ser ut, hur vår kropp ser ut. Vi är alla unika och fantastiska på vårt eget vis. Vi kan alla stråla med vår egen unika vackerhet. Budskapet med mina egna ord.

Idag inviger jag denna stora figur som örhänge, men använder den precis lika gärna som halsband.




Förälder=förebild

 

 




Som förälder är man en otroligt viktig förebild för sina barn i allt och även när det handlar om förhållningssätt till mat, ätande och kropp.

Kanske tänker jag och andra med en ätstörning i bagaget extra mycket på detta. I alla fall vet jag att jag gör det och även somliga andra med liknande erfarenheter som jag. Jag vill inte ha några förbud. Inga pekpinnar. Ingen skuld kring ätande. Inget dåligt samvete. Inget bantningsprat. Ingen våg. Vi unnar oss inte eller passar på. Vi har inget dåligt samvete och vi talar inte om nyttigt och onyttigt. Vi vet att man kan äta allt, men inte alltid. Godis är gott och helt okej att äta, utan dåligt samvete. Vi vet också att sötsaker inte är något man äter varje dag. Inget konstigt med det. Det är inte heller aktuellt. Vi varierar och äter allsidigt.


I senaste INSIKT var jag med i en artikel om just att vara förebild som förälder och ha en ätstörning i bagaget. Där berättar jag om min erfarenhet av att vara sjuk samtidigt som jag haft barn och hur jag förhåller mig till min roll som förebild idag. Hur gör du?

 

 



Alla tänker inte som jag.

 



I senaste KLICK får vi ett exempel på detta.

"Mina barn mår bättre utan kolhydrater även om de är hungriga, säger stjärnan om Apple, 8, och Moses,6."

Enligt artikeln får barnen inte alls äta pasta, potatis eller bröd.

Experter kritiserar sådant här:

"Om de inte tål gluten ska de givetvis låta bli men de bör kolla upp det först. LCHF för barn skulle jag aldrig rekommendera. Barn som växer måste ha energi för att må bra och de behöver äta stor andel fett för att få i sig tillräckligt med energi. Om de står över kolhydraterna helt och hållet och äter mycket fett är det inte hälsosamt för kroppen."

 

Du som vuxen, du har all rätt i världen att välja din särskilda kosthållning, men tänk efter en extra gång innan du lägger in förbud för barnen och för in dem på en diet som de snart tror är den enda rätta. Barn är så formbara-glöm inte det.

 

För övrigt blev jag ledsen inombords när dottern på 7 år sade att hon inte ville gå på kalas för att hon inte ville fika. Hon ville inte äta sötsaker. Det är inte nyttigt. Hugg i bröstet. Hon hade kommit på det själv sade hon. Ingen hade sagt något. Hon har förmodligen fångat upp saker som sägs utan eftertanke eller läst någon rubrik i någon tidning. Lyckligtvis ville hon åka sedan och såg fram emot kalasfikat, precis som det ska vara. Lek barn, njut av livet och bekymra dig inte över sådant här!

 

 

 

 

 

 


Insikt


Medlemstidningen INSIKT har fått sig en ansiktslyftning, nytt format och ny layout!

Den är riktigt snygg tycker jag! Kan inte vara annat än vara superglad och stolt över att vara en del av denna tidning. Tänk det jag får kombinera mitt engagemang med mitt stora intresse för skrivande! Så roligt.




Sorgen över det förflutna

 
 
Det här tror jag är väldigt, väldigt viktigt. Det handlar om sorgen över det förflutna. Det förflutna går aldrig och ska aldrig suddas ut helt och hållet. Det förflutna är en del av nuet. Vi kan gå vidare, men kroppen och själen minns så mycket. Det går att leva ett liv i frihet trots mörka stunder i det förflutna.
 
Men ibland, ibland kan det komma ikapp en. Kroppen och själen minns så mycket att saker och ting kan väckas till liv av olika anledningar. Jag tror att det är väldigt, väldigt viktigt att låta sorgen över det förflutna finnas. Att låta den existera utan att försöka kväva den. Den kommer upp till ytan ändå om än vi stänger den ute för stunden.
 
De där sjukdomsåren kan dyka upp som en sorg från det förflutna. Som ett dåligt samvete som väcks till liv ibland, trots att jag vet orsaken till att jag gjorde som jag gjorde berodde på en stark, lurig och lömsk sjukdom. En sjukdom starkare än mitt förnuftiga jag, än allt jag egentligen tror på, än alla mina principer, än min syn på hur en god vuxen förebild ska vara. Det sistnämnda är fortfarande det svåraste att hantera. Ibland.
 
För min hälsas skulle är det mycket mer gynnsamt att ta emot sorgen när den kommer över mig, än att vända den ryggen. Omfamna mig själv och sorgen. Trösta mig och tala till mig själv som jag skulle ha talat till en god vän som kände som jag. Att faktiskt acceptera det som varit och påminna mig om det som är nu.
 
 
 
 
 
Jag gillar den här bilden och de här orden. Var inte rädd. Det svåra är en del av livet och du kan lära dig att hantera det. Allt är inte lätt att hantera, men att hantera det är även möjligt.
 
 
 
 
 
 
 

Föreläsning med Johanna Arogen


Helgen i Stockholm avslutades med en föreläsning (Självbild, kroppsideal och varför vi bryr oss) av Johanna Arogen från Livskick.

Jag har tidigare haft lite kontakt med Johanna via bloggvärlden och hon skriver verkligen om så mycket viktigt och klokt!





Det var en fantastisk föreläsning med hög igenkänningsfaktor med många skrämmande fakta men ändå innehållande en del skratt. Hon kryddade föreläsningen med mängder av tänkvärdheter och konkreta tips på hur man kan ta hand om sig själv.

 

 

 


Men mest av allt, jätteroligt att få träffa Johanna-vilken varm, inspirerande och fin person.

 

 


Går det att bli frisk från en ätstörning?

 
Något som driver mig väldigt starkt i mitt engagemang är just att kunna bidra till att tysta ner och sudda ut myten av att man aldrig blir riktigt frisk från en ätstörning. Jag vet att det är vanligt bland drabbade att tro det, men tyvärr även bland andra. Jag möter exempelvis personer inom skolhälsovård och annan sjukvård som också fortfarande tror det, att man aldrig någonsin blir riktigt frisk om man en gång haft en ätstörning.
 
Jag och många med mig är levande exempel på motsatsen. Man kan inte bara bli fri från sin ätstörningsdiagnos och andra diagnoser. Man kan också komma ett steg längre och bli verkligen FRI. Du kan ha trott att allt varit hopplöst och lönlöst och ändå bli friare än någonsin förut.
 
Du kan bli fri från tankar som många friska människor uppenbarligen bär runt på och du kan leva ett liv utan ett ständigt fokus på ätandet och hela tiden ha maten och kroppen som en fiende. Att hålla igen eller unna sig behöver inte finnas i din vokabulär. Du behöver inte tänka på att din kropp har något att göra med att det kommer en sommar med sol och bad. Du och din kropp kan inta stranden oavsett hur den ser ut.
 
Du behöver inte ha ångest, känna skuld och skam kopplat till ätandet. Du vet att du är bra som du är. Du kan leva ett sunt, friskt, fritt och härligt liv även om du varit sjuk i en ätstörning. Det går inte att betona nog.
 
 
Jag har full respekt för sjukdomen. Jag vet vilka val som är viktiga för mig för att kunna leva det sunda, friska, fria och härliga liv jag har idag. Min kropp och min själv kommer minnas. Den kommer särskilt minnas de svåraste sakerna och ibland kan sorgen komma över mig. Men jag är frisk och jag är fri-och oerhört tacksam för livet!
 
Det är viktigt att ta hand om sig själv och peppa sig själv. Igen, igen och igen. Den viktigaste bekräftelsen kommer från dig själv. Självkärlek är inte på något sätt fult. Att älska sig själv är viktig för hälsan.
 
 
 
 
 
 
 
 

Bra Stockholmshelg


Nu sitter jag på Arlanda och inväntar hemresan. Trött. Slut i huvudet. Ont i fötterna. Men mest av allt är jag otroligt nöjd med dagarna i huvudstaden. Pepp. Inspiration. Stolthet. Glädje. Värme

Glad över att vara en del av gemenskapen som finns i föreningen. En sådan kraft vi bär på. En sådan erfarenhet. Fantastiskt. Och vilken kunskap vi har tillsammans.

Jag är också glad över att jag tog över till andra sidan. Som en person sade idag, många av oss har legat och krälat någonstans och mått så jäkla dåligt och nu är vi här. Underbart.


Corpo by Cerboni, alla kroppars lika värde.

 
 
I veckan kom min beställning från Corpo by Cerboni, mot kroppsideal, ätstörningar och självskadebeteende och idag invigde jag det här underbara halsbandet.
 
 
 

 

CORPO BETYDER KROPP PÅ ITALIENSKA.

corpo smycke anorexi bulimi ortorexi skönhetsideal

Vi föds alla i en kropp och alla är vi helt olika och unika. Din kropp passar just dig och dina behov. Det spelar ingen roll om du är lång, kort, smal, tjock eller om du saknar armar och ben, det enda som spela någon roll och betyder något är att ge din kropp kärlek och tacksamhet för att just den är som den är.


CORPO BY CERBONI är varumärkesregistrerat och har en designskyddad symbol där den ena armen är lång och den andra armen kort det samma gäller benen. Det här syftar på att ingen är perfekt utan alla är vi olika och har olika hinder i livet. Då du lär känna din kropp och älskar den så kommer den leka vidare med dig. Sluta jämföra dig med andra och börja lyssna på ditt inre, dina behov och dina drömmar för det är då din kropp och själ kan leva optimalt.



 

 
 
Självklart känns det bra att bära detta halsband! Jag är tacksam över min kropp och allt den klarar av. Idag kan jag säga att jag trivs i min egen kropp och verkligen mena det, och jag känner mig fri istället för fången i den. Det känns stort!
 
 

 

 


Bokat och klart!


Nu är det bokat och klart! Jag syftar på flygresan till Stockholm och ABK:s rikskonferens som äger rum nästa helg. Ska bli roligt, trevligt och intressant, särskilt då det var längesedan jag kunde delta i en träff i huvudstaden.

Boende är inbokat på hotell i Solna Centrum, närmare bestämt hos min storebror.

Är så glad över mitt engagemang i Abk. Glad och stolt över att vara en del av gemenskapen i föreningen.




Vuxna förebilder

 
 
 
 
 
 
Kom ihåg vilka viktiga förebilder vi vuxna och vi föräldrar är för barnen.

De ser hur vi förhåller oss till maten och till ätandet. Det hör och de ser. De noterar även nyanser i det som sägs och de som sker. Tabubelägg inte vissa livsmedel, dela inte in i nyttigt och onyttigt, bra och dåligt.

Släng ut vågen ur hemmet och visa att vårt värde inte sitter i vikten. Banta aldrig i barns närhet. Vi är inte vår vikt och vikten är endast en siffra. Barn ser och barn hör och barn tar in även nyanser i det som sker.

Är du inte tillfreds med dig själv och din kropp, hjälp dig själv och dina barn genom att jobba målmedvetet för att bli det. Det finns alltid en väg bort från det.

Vi är alla vackra som vi är-glöm inte det!
 
 

Att ta sig ur en tränings- och ätstörning

 
 
När jag skrev om träningen en dag och om mitt nya förhållningssätt till träningen, mig själv och min kropp fick jag ett fråga:
 
 
"Hur tog du dig ur beteendet?"
 
 
 
Det är en förhållandevis stora fråga som inte kan svaras på i enstaka rader. Jag hade professionell hjälp under många år av många olika yrkeskategorier och var i långa perioder under behandling i såväl öppenvård som dagvård. Utan det hade jag aldrig blivit frisk.
 
Jag har hela tiden haft människor omkring mig som stöttat mig och som funnits där för mig oavsett hur jag mått, de som faktiskt såg mig personen Jenny bakom sjuksomshelvetet. Fantastiskt mycket värt att ha friska människor omkring sig som inte lämnade mig i sticket. Det fanns även de som vände ryggen till också, men jag känner ingen sorg för det längre. Jag stod aldrig helt ensam, även om jag kunde känna mig ensam. Ensam, vilsen och förtvivlat rädd.
 
 
I den här artikeln kan kan läsa en del om min historia och då framförallt relationen till träningen.
 
"..... överdriven, tvångsmässig träning inte har något med disciplin eller duktighet att göra, motionerandet är inte längre roligt eller något man gör av egen vilja. Den drabbade är i stället slav under motionerandet och förbrännandet och livet handlar till slut bara om vad man ätit och om man tränat tillräckligt."
 
För att bli fri frän den där demonen som sade åt mig att jag måste förbränna ALLT jag stoppat i mig behövde jag sluta träna. Försöka bryta det där tvånget som var så starkt. Jag måste själv komma till insikten, för trots förbud från behandlare slutade jag inte förrän jag insåg att JAG måste välja helst själv. När jag lurade andra lurade jag i själva verket mest mig själv.
 
".... Det handlade om hur jag vill ha mitt liv och jag bestämde mig för att jag VILL kunna fika när jag går på café med mina vänner och jag VILL kunna gå på badhus med mina barn och leva ett helt normalt liv. Jag valde att inte gå mer längs den sjuka vägen utan välja den friska."
 
Jag behövde vila. Lyssna till kroppen så in i nordens mycket och länge. Vila. Verkligen bara vara och inte tro på att tankarna spelade mig något annat än ett spratt när de sade åt mig att jag kunde träna av rätt skäl. Vila.
 
Tillfriskna. Äta. Gå upp i vikt och jobba med det som jag verkligen behövde jobba med. Acceptera mig själv och min kropp och inse att normalvikt var menat även för mig och förstå att jag inte skulle bli tjock av ett normalt ätande oavsett om jag tränade eller inte. Oavsett hur jag kände mig.
 
Oavsett hur stor, tjock och klumpig jag kände mig måste jag inse att det bara var tankar. Inte träna bort obehaget. Inte svälta bort obehaget. Stanna upp i det och härda ut. Tids nog lättar det och det gjorde det.
 
Sedan när jag kommit förbi allt det där. Då-först då har jag närmat mig träningen och funnit lusten och glädjen med den. Då är inte alls i närehten som nu. Då var det tvång, ångestdämpning, straff och så vidare. Så mycket smärta. Idag är det raka motsatsen.
 
Möt det svåra.  Ut med vågen. Lita på dig själv och din egen kropp.
 
 
 
Idag kan jag sitta på ett café och njuta av det godaste fikat av de alla, en stor chokladboll och en stor laktosfri cappucino. Underbart!
 
Bara fråga mer om ni undrar över något!
 
Kärlek och värme till er!
 
 
 
 
 
 
 

Stockholm, ABK och en dröm jag drömde

 
 
Det närmar sig resa till Stockholm för rikskonferense med ABK. Ser verkligen fram emot att åka ner. Jag har missat såväl träffen i höstas, som konferensen förra våren så det här känns riktigt bra.
 
Här uppe i norr är det ganska ensamt emellanåt också, så det ska bli riktigt roligt att träffa andra engagerade från landets olika delar. Jag brinner, brinner, brinner för detta och är verkligen så glad att vara en del av föreningen.
 
Ikväll ska jag kika runt efter flygbiljetter inför helgen i Stockholm, mindre än två veckor kvar nu.
 
 
 
 
Jag hade en dröm för inte så många nätter sedan som verkligen berörde mig. Jag mötte en tjej som jag vet har har en ätstörning, men är på bättringsvägen. Vi hade ett fantastiskt samtal, ett så fint möte. Hon tvekade, vacklade och var rädd. Vi höll varandras händer, såg varandra i ögonen och jag kunde berätta om alla mina tvivel, om alla mina rädslor om all min ambivalens genom åren. Om min rädsla att lämna sjukdomen.Jag kunde berätta att jag tog mig igenom det, trots allt det där Hon kunde känna tillit sade hon. Hon kunde hoppas och tro.
 
Den drömmen kändes. Den dröjde sig kvar. Den dröjer sig kvar. Att jag kan hjälpa någon att få hoppet tillbaka och tron på att det är möjligt att bli frisk, det är värt så mycket.
 
 
 
 

Att vara mamma och ha en ätstörning

 
 
Min erfarenhet av ätstörningar/träningsstörningar sträcker sig från ungdom till den del av livet när jag också varit förälder. När jag också har varit mamma. Att leva med en ätstörning och att sedan kämpa sig tillbaka mot det friska livet är tufft oavsett när i livet du befinner dig, men att samtidigt vara i mammarollen (föräldrarollen) gör allt ännu mer komplext.
 
Skulden och skammen har varit extra stor och svårt att komma över just den tid som jag haft barn och varit sjuk. Det har varit det allra svåraste att förlåta mig själv för. Att jag gjorde mindre bra saker och rent av dåliga val. Som förälder. Som mamma. Jag har brottats med skulden och skammen såväl mitt i den värsta sjukdomsperioden som efteråt.
 
Skuldbelägg ingen som är sjuk, och minns att just vi som också är föräldrar bär ytterligare en börda. Att vi har sjukdomen i våra liv, när vi i själva verket borde ge barnet något bättre än att ha en ätstörning i huset. För det påverkar. Det påverkar så in i nordens mycket. Tro inget annat. Att det påverkade hela familjelivet gör fortfarande ont att tänka på.
 
Jag har fått en del frågor kring det här med föräldraskap och ätstörningar inför en kommande artikel och dessa ska jag ta mig an nu och svara på så gott jag bara kan.
 
 
 
 

Plötsligt händer det-mer pengar rullar in!

 
 
Min insamling till Anorexi/Bulimi-kontakt nådde sitt mål inom den tid jag hade uppsatt för målet på 5000 kr. Lite mer därtill samlades till och med in.
 
Jag tyckte att jag hade ett högt uppsatt mål och trodde nog inte riktigt på att det skulle gå vägen. Men det gick!
 
 
 
Idag blev jag så glad, så glad när jag såg att det hade kommit in ytterligare hundralappar och nu har 5600 kr kommit in till insamlingen jag har startat. Jag blir så glad när jag tänker på det.
 
Alltså måste det finnas många därute som tycker att det jag och många andra i ABK jobbar med är väldigt viktigt. Det finns alltså många som vill stötta den lokalavdelning jag är ordförande och kontaktperson i. Stort, väldigt stort för mig.
 
Tack storebror för din senaste donation och återigen alla er andra som under insamlingen bidragit. Målet är som sagt nått, men insamlingen är fortfarande öppen och det finns möjlighet att donera.
 
Var rädd om er och glöm inte-det finns en väg ur ätstörningshelvetet. Trots tvivel, trots rädslor, trots all ångest. Det är möjligt att komma till den friska sidan. Det går att bli fri. I promise.
 
 

Till dig som är/har varit sjuk i en ätstörning

 
 
Det här är riktat till dig som är sjuk i en ätstörning och till dig som varit sjuk, men som är tillfrisknad och alltså har tagit dig igenom sjukdomen, över till den friska sidan.
 
Jag funderar en del kring tillfrisknades personers betydelse för den som är sjuk. Det här är något jag tror väldigt starkt på, att tillfrisknade personer kan vara goda förebilder för den som fortfarande är kvar i sjukdomen, men jag är helt övertygan om att den tillfrisknade måste vara helt, helt frisk och verkligen fri!
 
Du som läser, om du skulle vilja dela med dig av dina tankar till mig vore jag väldigt glad! Jag filar på en artikel om detta och naturligtvis kommer dina ord vara helt anonyma.
 
Vad har du för tankar kring tillfrisknade personer som förebilder för den som är sjuk?
Vad är din erfarenhet?
Du som är drabbad, hur ser du på om du skulle ha möjlighet att få ha kontakt med en tillfrisknad person?
 
Jag tar tacksamt emot era tankar! Dela med dig i kommentarsfältet eller skriv en rad så mailar jag dig!
 
 
Och du, kom ihåg:
 
 
 
 
 
 
 

Sjukdomen utan ålder eller kön

 
 
Jag funderar en del kring ätstörningar. Den ena tanken väcker den andra. Det finns så många infallsvinklar när man ska belysa den sjukdomen. En sjukdom som kan se ut på så många olika sätt, men någonstans ändå har någon gemensam nämnare.
 
Just nu funderar jag en del kring det där med ätstörningar, en sjukdom utan varken ålder eller kön. Eller egentligen, den finns i alla åldrar och hos såväl killar/tjejer, kvinnor/män.
 
Jag funderar också på gruppen drabbade som även är föräldrar. Mammor och pappor. De finns. Vi finns. Idag är jag frisk, men jag vet hur det är att leva med sjukdomen även som förälder. Att ha fått barn och vara drabbad av sjukdomen. Ätstörningar i av olika typer har funnits i mitt liv under olika skeden i mitt liv.
 
Och ni som sade, tänkte eller tyckte att jag och alla andra föräldrar drabbade av en ätstörning borde veta bättre-så tänkte jag också och så tänker många drabbade. Vilken förälder vill innerst inne göra någonting annat än det allra bästa för sina barn?
 
Mer om detta en annan dag. Tankar kring något som jag bär med mig. Ikväll skrapade jag lite på ytan. Det kommer mera, var så säker.
 
 
 
 
 
 
 

Träningstrend blev hälsohets

 
 
Jag börjar inse att jag nog aldrig har skrivit på bloggen om det senaste reportaget i tidningen!
 
Hur kan jag ha missat det om jag nu verkligen missat det?
 
 
 
Smalare, friskare och piggare – hälsotrenden har många positiva effekter, men den kan lätt slå över till hets. Gränsen mellan endorfinkickar och träningsglädje och fanatisk tvångsträning är hårfin, för Jenny Larsson gick den överdrivna träningen hand i hand med ätstörningar.
REDAN SOM BARN gillade hon att röra på sig, Jenny tränade fotboll och basket ”som alla andra” men det var gymnastiken hon satsade på.
– Jag har alltid siktat högt och hade bestämt mig för att satsa på OS-guld men sedan skadade jag knäet – det var mycket hopp och studs – och fick
totalt träningsförbud under hela årskurs sex, säger Jenny Larsson och berättar att det var en stor sorg när drömmarna grusades.

Gympan hade alltid varit hennes grej och hon var stolt över att oftast
vara bäst, något som förändrades
under högstadiet.
– Tidigare när vi sprang 60 meter var jag alltid snabbast av tjejerna men nu skulle vi springa längre sträckor och jag var inte längre bäst. Det var jobbigt...
 

JENNY BERÄTTAR ATT hon under gymnasietiden började träna på gym. Aerobicen var ny och het och tillsammans med några klasskamrater kunde hon köra flera pass på rad.
– Jag var naturligt smal och nöjd med det, jag bantade inte men hade svårt för att lyssna på kroppen. Jag hade
ofta huvudvärk men när jag bestämt mig för att därför hoppa över träningen
ändrade jag mig om någon annan av tjejerna skulle träna och skulle tjejerna stanna på ännu ett pass gjorde jag också det för jag skulle alltid vara minst lika bra och helst bättre än alla andra.


Med risk för att skriva om det igen-här kommer länken!

 

När jag tänker tillbaka på hur jag behandlade mig själv då gör det ont. Det är ledsamt, men jag kan också påminna mig om detta:

 

– Träningen som jag tidigare tvingades hålla mig ifrån för
att BLI frisk, är i dag ett sätt för mig att hålla mig frisk och pigg och förebygga stress. Huvudvärken som jag fortfarande periodvis har stora problem med blir också bättre genom motion, säger Jenny
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0