Leila Lindholm och mammakilon

 
 
Ikväll hade jag inte ens tänkt blogga något överhuvudtaget. Jag hade tänkt ligga i soffan och äta godis och inte gör mycket annat alls. Ätit godis i soffan har jag gjort och även tagit med mig lite godis till datorn. Jag upphör aldrig att förvånas. Jag känner såväl förvåning som besvikelse-Leila Lindholm har blivit ny ambassadör för Viktväktarna.
 
Aftonbladet skriver om detta:
 

Leila Lindholm ville tappa sina mammakilon.

Utan att utesluta vare sig bakverk eller familjemiddagar rasade programledaren 18 kilo.

– Jag känner mig stark, säger hon.

 Programledaren och kocken Leila Lindholm, 38, hade bestämt sig: det var slut på ursäkter – hon ville ha tillbaka sin kropp.

Så för fem månader sedan gick hon med i Viktväktarna och tappade 18 kilo.

– Det känns fantastiskt, jag är jättestolt över det. Jag har mer energi och jag känner mig stark, säger Leila Lindholm.

– Jag ville komma i jeansen som jag hade innan mina två barn, jag ville få tillbaka min kropp. Och det kan man göra genom att ändå njuta av livet och äta riktig mat.


Jag är trött på allt detta fokus på att tappa mammakilon. Jag är trött på att tidningar skriver om det. Jag är trött på att kända och okända människor öppenhjärtigt och faktiskt utan att till synes vilja ta ansvar berättar om sina innersta tankar och känslor kring vikten och kroppen och sin viktnedgång. Jag håller med Kitty Jutbring som skriver om kroppen som Leila ville ha tillbaka:

”Få tillbaka sin kropp”? Jag har sett henne flera ggr innan det här sk ”viktraset”, och då hade hon en kropp.
Gills inte den kroppen då för att den inte är exakt som idealet? Försvann kroppen när den inte passade exakt in i mallen längre? Kan det bli tydligare?


Vad då slut på ursäkter? Man måste inte ha några ursäkter för att kroppen förändras sedan man fått barn. Kan inte mammakroppen få vara en fredad zon-låt den förändras och acceptera att den gör det! Förstår ni inte, alla ni som går ut med att "nu får det vara nog" och "nu är det slut på ursäkter" att ni faktiskt påverkar andra människor. Varför måste man komma i jeansen man hade innan man blev gravid-tänk man måste faktiskt inte det!

Leila Lindholm är så stolt! När jag var sjuk i ätstörningar var jag i sanningens namn sjukt stolt över varenda tappat kilo och varje kontur av kroppen som var tydlig. Då var jag så stolt, kände mig stolt och oövervinnerlig. Stolthet över kilon hör inte hemma i mitt friska liv. Jag är däremot stolt över att min kropp har klarat av att bära barn som numerar berikar vårt liv. Jag är stolt över att veta att min kropp bär ytterligare ett barn. Jag är stolt över att kroppen är fantastisk och att den klarar av så mycket.

Såväl kvällstidningarna som de personer som uttalar sig i de här frågorna har ett ansvar. Vi kan inte komma ifrån att det vi läser påverkar oss. En del påverkas mer, en del mindre. Kitty Jutbring menar att:

"Det är som att samhället lägger ribban för vad som är ”en snygg kropp” som duger vid tonårskroppen, före-barn-kroppen, (samma ålder som många modeller vi jämför oss med är) innan förändringar, innan färdig pubertet, innan eventuella graviditeter och former, och sen kämpar vi VARJE JÄKLA DAG, späker oss och kastar bort en massa värdefull energi på att försöka se ut som DÅ igen.
Som att det är den ”rätta, mest värdefulla, förväntade kroppen”, och att vi måste tillbaks till varje pris, annars är vi DÅLIGA?!"

Kan bara instämma i hennes ord. Kanske är det dags för ett mammauppror? Mammor som kan stå upp för sig själva och sina kroppar. Som står för sunda ideal och vill ta avstånd från kroppsfixering. Mammor som tycker att kroppen får förändras efter barnafödande utan att den måste tvingas tillbaka till en särskild form eller till ett särskilt antal kilon. Vi som vet att det inte behövs ursäker för att kroppen ska få förändras med åren. Vi som vågar vägra vågen.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0