mindfulnessmamma

 

Det närmar sig resa till Stockholm för rikskonferense med ABK. Ser verkligen fram emot att åka ner. Jag har missat såväl träffen i höstas, som konferensen förra våren så det här känns riktigt bra.

 

Här uppe i norr är det ganska ensamt emellanåt också, så det ska bli riktigt roligt att träffa andra engagerade från landets olika delar. Jag brinner, brinner, brinner för detta och är verkligen så glad att vara en del av föreningen.

 

Ikväll ska jag kika runt efter flygbiljetter inför helgen i Stockholm, mindre än två veckor kvar nu.

 

 

 

 

Jag hade en dröm för inte så många nätter sedan som verkligen berörde mig. Jag mötte en tjej som jag vet har har en ätstörning, men är på bättringsvägen. Vi hade ett fantastiskt samtal, ett så fint möte. Hon tvekade, vacklade och var rädd. Vi höll varandras händer, såg varandra i ögonen och jag kunde berätta om alla mina tvivel, om alla mina rädslor om all min ambivalens genom åren. Om min rädsla att lämna sjukdomen.Jag kunde berätta att jag tog mig igenom det, trots allt det där Hon kunde känna tillit sade hon. Hon kunde hoppas och tro.

 

Den drömmen kändes. Den dröjde sig kvar. Den dröjer sig kvar. Att jag kan hjälpa någon att få hoppet tillbaka och tron på att det är möjligt att bli frisk, det är värt så mycket.