mindfulnessmamma

Sorgen över det förflutna

Kategori: Ätstörningar

 
 
Det här tror jag är väldigt, väldigt viktigt. Det handlar om sorgen över det förflutna. Det förflutna går aldrig och ska aldrig suddas ut helt och hållet. Det förflutna är en del av nuet. Vi kan gå vidare, men kroppen och själen minns så mycket. Det går att leva ett liv i frihet trots mörka stunder i det förflutna.
 
Men ibland, ibland kan det komma ikapp en. Kroppen och själen minns så mycket att saker och ting kan väckas till liv av olika anledningar. Jag tror att det är väldigt, väldigt viktigt att låta sorgen över det förflutna finnas. Att låta den existera utan att försöka kväva den. Den kommer upp till ytan ändå om än vi stänger den ute för stunden.
 
De där sjukdomsåren kan dyka upp som en sorg från det förflutna. Som ett dåligt samvete som väcks till liv ibland, trots att jag vet orsaken till att jag gjorde som jag gjorde berodde på en stark, lurig och lömsk sjukdom. En sjukdom starkare än mitt förnuftiga jag, än allt jag egentligen tror på, än alla mina principer, än min syn på hur en god vuxen förebild ska vara. Det sistnämnda är fortfarande det svåraste att hantera. Ibland.
 
För min hälsas skulle är det mycket mer gynnsamt att ta emot sorgen när den kommer över mig, än att vända den ryggen. Omfamna mig själv och sorgen. Trösta mig och tala till mig själv som jag skulle ha talat till en god vän som kände som jag. Att faktiskt acceptera det som varit och påminna mig om det som är nu.
 
 
 
 
 
Jag gillar den här bilden och de här orden. Var inte rädd. Det svåra är en del av livet och du kan lära dig att hantera det. Allt är inte lätt att hantera, men att hantera det är även möjligt.
 
 
 
 
 
 
 
Kommentera inlägget här: