Fråga om träningssuget

 
 
En anonym bloggläsare skrev till mig och frågade om det där träningssuget och om tips för att hantera det.
 
Har du några bra tips på hur man kommer vidare när suget efter träning är så sjukt stort att allt man känner är panik. När alla tankar säger att allt löser sig med träning. Känslan i bröstet är som en tickande bomb som vill explodera.
Har du några tips?

Först och främst vill jag säga att jag gärna tar emot bloggläsares frågor. Jag svarar gärna. Jag sitter inte inne på något facit och jag har inte några absoluta sanningar som kan fungera för alla. Men jag kan berätta om min väg som har fungerat för att ta mig tillbaka till ett friskt liv. Låt mig rätta mig, min väg har fört mig till ett friskare och sundare liv än jag någonsin förut haft i mitt vuxna liv.
 
Jag vet precis vad det där träningssuget innbär. Jag och min kropp minns den känslan. Den är stark. Mycket stark. Det är så, allt man känner är paniken och den växer sig starkare och starkare och lättar faktiskt när man ger vika. För stunden. Märk väl, för stunden. Allt är en enda eländig ond cirkel. Mitt tips är, stå ut, stå ut! Det kommer att lätta genom att stå ut. Fly inte, göm dig inte, tro inte att allt kommer att bli bra om du bara ger dig in i hetsträning. Tankarna säger att allt löser sig med träning, men i själva verket kommer det bara att göra att tvånget och sjukdomen vidmakthålls.
 
I den situationen är det stå ut som gäller för att gå mot ett friskare liv. Det gör ont, ondare, ondast och jag vet att känslan av en tickande bomb som vill explodera är stark. Men ont gör det att stanna kvar i sjukdomen och fortsätta med tvångsbeteendet också.
 
Det finns andra vägar att gå. Skriv, lyssna på musik, ring en vän, prata med någon du litar på, möjligen kan man gå en långsam (mycket långsam) promenad i vacker natur gärna tillsammans med någon, gör en mindfulnessövning, lägg dig på en spikmatta, ta ett bad.
 
Möt rädslan, möt ångesten och det kommer föra dig framåt på vägen mot ett friskt liv.
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Tack för ditt svar!

Ja jag ska stå ut vet igentligen att träning är en kortsiktig tröst som i slutänden ger lika mycke ångest den när man inte längre kan, hinner el orkar öka när det inte längre räcker med de pass man kört under dagen.
Men ibland känns det aningens tungt när det känns som livet ska handla om att stå ut. De stunder man tror att man är ensam om den känslan, den ångesten och den skamen.
Att läsa om dig och ditt liv ger dock väldigt mycket hopp och motivation till att just stå ut, stå ut för att orka vända och börja leva.
Tack för din tid och ditt fina svar
Kram Lilla Jag

Svar: Jag är glad att mitt svar kunde betyda något positivt för dig!Du är inte ensam och det här måste inte vara för evigt. Jag vet vad den där skammen är för något. Den är hemsk att bära. Men mitt i sjukdomen och tvånget förmår har vi ändå så lätt att skuldbelägga oss själva trots att det handlar om en sjukdom. Vi valde inte sjukdomen, men vi kan välja att ta oss ur den. Jag valde. Du väljer. Och hela tiden kan vi välja hur vi vill göra. Det är så inihelvetes vårt och jobbigt och tungt, men det går. Sjukdomen kommer jag alltid bära med mig, som ett minne och en påminnelse om hur jag inte vill leva och något som gör mig så tacksam över att jag mår så himla mycket bättre idag. Varma kramar till dig!
Mindfulnessmamma

2013-01-13 @ 22:01:33
Postat av: Sara

Känslan av att få lov att träna ger så mycket lindrig, ibland orkar man bara inte genomlida ångesten. Vet att det är fel sätt att tänka men det blir så mycket mer okej att äta "normalt" om jag får lov att träna. Samtidigt vet jag bara att jag håller mig kvar i sjukdomens grepp och blir inte friskare! Läsvärt och så sant
Önskar att jag kommit längre i mitt tillfrisknande, jobbigt att stå och stampa på samma ställe. Rädd för att gå framåt men lika rädd för att jag ska falla djupare ner i sjukdomen

2013-01-14 @ 08:23:18
URL: http://resanmotsundvikt.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0