mindfulnessmamma

 

 

En anonym bloggläsare skrev till mig och frågade om det där träningssuget och om tips för att hantera det.

 

Har du några bra tips på hur man kommer vidare när suget efter träning är så sjukt stort att allt man känner är panik. När alla tankar säger att allt löser sig med träning. Känslan i bröstet är som en tickande bomb som vill explodera.
Har du några tips?

Först och främst vill jag säga att jag gärna tar emot bloggläsares frågor. Jag svarar gärna. Jag sitter inte inne på något facit och jag har inte några absoluta sanningar som kan fungera för alla. Men jag kan berätta om min väg som har fungerat för att ta mig tillbaka till ett friskt liv. Låt mig rätta mig, min väg har fört mig till ett friskare och sundare liv än jag någonsin förut haft i mitt vuxna liv.

 

Jag vet precis vad det där träningssuget innbär. Jag och min kropp minns den känslan. Den är stark. Mycket stark. Det är så, allt man känner är paniken och den växer sig starkare och starkare och lättar faktiskt när man ger vika. För stunden. Märk väl, för stunden. Allt är en enda eländig ond cirkel. Mitt tips är, stå ut, stå ut! Det kommer att lätta genom att stå ut. Fly inte, göm dig inte, tro inte att allt kommer att bli bra om du bara ger dig in i hetsträning. Tankarna säger att allt löser sig med träning, men i själva verket kommer det bara att göra att tvånget och sjukdomen vidmakthålls.

 

I den situationen är det stå ut som gäller för att gå mot ett friskare liv. Det gör ont, ondare, ondast och jag vet att känslan av en tickande bomb som vill explodera är stark. Men ont gör det att stanna kvar i sjukdomen och fortsätta med tvångsbeteendet också.

 

Det finns andra vägar att gå. Skriv, lyssna på musik, ring en vän, prata med någon du litar på, möjligen kan man gå en långsam (mycket långsam) promenad i vacker natur gärna tillsammans med någon, gör en mindfulnessövning, lägg dig på en spikmatta, ta ett bad.

 

Möt rädslan, möt ångesten och det kommer föra dig framåt på vägen mot ett friskt liv.