mindfulnessmamma

 

 

Det där med egenvärde, att var och en är värdefull bara genom att vi är vi och blott genom att vi finns till. Utan att prestera. Utan att egentligen behöva göra någonting alls. Den tanken kändes så fantastisk att närma mig för ett antal år sedan. Jag läste i en bok om egenvärde och om prestationskrav.

 

Jag kände mig träffad och insåg något stort. Det är ju det där jag behöver träna på när det handlar om mig själv. Att förstå och ta till mig att jag är värdefull utan att jag behöver prestera på topp, eller överhuvudtaget prestera alls. Lättare sagt än gjort, men jag blev mer och mer på det klara att det är så det förhåller sig för oss människor. Med förnuftet insåg jag att det borde det gälla även mig, men känslan har länge, länge talat om något helt annat för mig. När det gäller just mig och bara mig. Men jag vet att det gäller mig, precis som varenda endaste människa här på jorden.

 

När jag idag läste i Good Enough för föräldrar läste jag detta:

 

"Tänk om det är så att du duger precis som du är? Bara tänk tanken en liten stund. Du vaknar på morgonen, och duger. Du behöver inte prestera ett endaste dugg, inte fixa någonting, inte springa omkring och göra saker, inte visa upp någonting-du bara vaknar på morgonen och där ligger du i sängen och väntar ett ögonblick innan du kliver upp och låter tanken söka sig genom ditt system: du duger precis som du är."

 

Befriande tanke, eller hur? Och det är ju just precis så här det är.