Att vara normal, frisk och som alla andra

 
 
Jag funderar. Vill skrapa lite på ytan till det där med att vara normal, frisk och som alla andra. Komma litegrann under ytan, klösa lite på den släta fasaden och visa på att det som till synes inte kanske inte anses normalt, i själva verket kan vara hur normalt som helst.
 
Jag tänker, att vi ofta tror att gräset är grönare på andra sidan och att vi är "duktiga" på att se våra egna "brister" och svårigheter samtidigt som vi sätter fokus på vad andra har för styrkor och förmågor, ofta sådana vi känner att vi till viss del saknar. Hänger ni mer? Vi gör själva våra "brister" och svårigheter större än de i sjävla verket är, mer betydande, som större nackdelar. Vi jämför oss med andra.  
 
 
 
 
 
Vi kanske försöker förändra oss, tillintetgöra där svårigheterna och "bristerna" vi har. Vi försöker få bort dem genom att förändra den person vi faktiskt är födda till att vara. Den vi är menade att vara.  Vår personlighet är som den är, även om vi naturligtvis kan utvecklas hela livet igenom. Men, så länge vi inte accepterar oss själva precis för den vi är får vi svårt att i längden må bra, att vara vän med oss själva.
 
Att sträva efter att vara som alla andra är inte lönt, för vi är unika. Vi kommer aldrig bli någon annan än oss själva och just du, du, du är det perfekta unika exemplaret av dig själv. Unik.
 
Normalt. Vad är då normalt? Det är helt och fullt normalt att vara just du. Just jag. Precis som jag är. Och alla är vi som vi är. Det är inte normalt att vara perfekt på alla plan och prestera på topp vad gäller allt. Det är inte normalt att allt alltid är en dans på rosor och att alltid sväva på moln. Det är normalt att vara människa och leva med sina svårigheter och sina resurser. Det är normalt med toppar och dalar.
 
Och det där med psykisk ohälsa. Om ni anar hur många gånger jag önskar att jag kunnat visa upp till exempel en  gipsad arm när jag mått dåligt istället för att vara i ett läge där jag mått dåligt utan att det synts? Det som inte syns finns inte, sägs det ibland och därför var det lättare när min ätstörning syntes utanpå. Men det som inte syns finns. Det känns. Och det kan känans så in i nordens mycket mer än det synliga.
 
Toppar och dalar ingår i livet. Det ingår i den resa vi gör i livet. Svackor är normala och kanske är det mer oroväckande för friskheten att alltid säga sig vara på topp? Jag vet mina svårigheter och jag kan arbeta med dem, lära mig leva med dem. Mitt liv måste levas utifrån mig, utifrån mina förutsättning och behov. Fullt normalt, helt normal, men inte alls som alla andra. I det friska livet vet jag att det är normalt och perfekt att vara precis som jag är. 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0