mindfulnessmamma

Häromkvällen sprang jag i mörkret. Och det slog mig att löpning (eller kanske ska kalla det jogging för mig) kan vara som medicin.

Ibland är jag som ett virrvarr av tankar och känslor. Hela jag. Ibland är det som att början och slutet inte kan hittas. Jag är inte kul att vara med då heller inser jag.

Jag begav mig ut på en kort runda. Kvalitetsmässigt för löpningen inte den bästa men för måendet en höjdare. Som medicin. Som terapi. Frustrationen kunde nästan springas bort. Jobbiga känslor kunde springas ifrån. Jag kunde andas ren frisk luft i mina lungor igen.

Och ingenting att göra med kroppen. Ingen tjockångest som måste lindras som förut. Ingenting sånt. Bara välgörande för psyket.

Som medicin. Som terapi.