mindfulnessmamma

 

Ibland händer det jag inte vill ska hända. Plötsligt  var jag inte herre över mina egna känslor, utan jag reagerar på ett sätt som jag verkligen inte vill göra. Jag höjer rösten. Barnet tycker att jag skriker. Ur min mun kommer en svordom. Jag bara reagerar, utan att riktigt tänka mig för innan.

 

Jag som inte vill skrika. Jag som inte vill svära. Jag ogillar det verkligen. Så in i nordens mycket ogillar jag det. Det fanns skäl att reagera, men inte så här. Den där känslan inombords, det är den som talar om om det blev rätt eller fel. Och det här blev fel.

 

Såklart det kan finnas förklaringar. Jag var hungrig som bara den och när min mage skriker sjunker min toleransnivå otroligt mycket. Men dock ändå, en förklaring men ingen ursäkt.

 

 

 

 

 

 

Först är den där hårdaste figuren särskilt framträdande och klumpen i magen är enorm och skuldkänslorna många och starka. Efter ett tag kan den vänligare figuren på någon syl i vädrer, trots allt. Trots allt är jag inte mer än människa och alla kan göra fel. Så även jag.

 

Men hur som helst. Det här dåliga mamma-samvetet gör så in i nordens ont.