Sluta banta inför barnen

 
Ibland läser jag så bra saker som jag bara är så, så glad skrivs så att många människor får läsa! Åsa Erlandsson skrev häromdagen en krönika i Aftonbladet, Sluta banta inför barnen.
 
 
 
 
 
 
Väninnorna har samlats på kafé för en mysig fikastund. Medan mammorna
tävlar om vem som har sovit sämst, sitter barnen och smular med sina muffins. En av dem sträcker fram en kladdig bit men mamma vill inte smaka: ”Nej, mamma börjar bli tjock om maaagen!”. Förvånad drar barnet tillbaka sin lilla hand, muffinsbiten landar på golvet. Sweet Lord, kan man stoppa bantningspladdret?

Visst kan jag förstå att man vill komma i form efter graviditeten, det är vi många som vill. Men att banta inför sina barn, då känner man vansinnet koka i huvudet. Då får man antingen lämna stället fort som fan eller snabbtillverka sin egen tvångströja genom att knyta ihop ärmarna för att hejda impulsen att brotta ner morsan på golvet och tysta henne genom att trycka ner Waynes Coffees största anabolamuffins i munnen på henne. (Haha, vilket straff).

En variant på den verbala inkontinensen som råder hos föräldrabantarna är de som låtsas visa hänsyn men pladdrar på ändå: ”Jag borde verkligen inte prata om det här inför barnen…” Och så gör de precis det: Klagar över den (inbillat) tjocka magen. Diskuterar hur mycket socker det är i bullen. Jämför varandras kroppar. Banta gärna – men håll käft!

Det finns också föräldrar (även pappor) som ondgör sig över att barnen krånglar vid middagsbordet och inte äter ordentligt, men själva sitter med ett glas Nutrilett. De, som är jättemåna om att vara goda förebilder på andra plan, begriper inte ens att barnen kommer bli fuckade av att tidigt höra om bantning, om hur kroppen ”ska se ut” och att det är helt normalt att värdera den hela tiden.

Jag tycker det är så himla himla sorgligt. Har ni sett tioåringar kommentera varandras midjemått på skolgården någon gång? Som redan är fullt medvetna om vilka ideal som råder och att man ständigt måste
vara på sin vakt för att uppfylla dem. När man hör det där snacket blir man illa till mods och undrar var viktfixeringen kommer ifrån. Jo, från deras ständigt bantande föräldrar förstås.

Barn ska lära sig att äta bra, men inte för att duga utan för att deska bli friska, starka, må bra och orka leka. Det är de enda skäl barn
behöver höra.

När det gäller vuxna så skulle jag vilja efterlysa den enda diet världen behöver: En diet mot dumhet.
 
Så fantastiskt bra! Skrämmande sant också. Och när jag läser sådant här blir jag ännu mera bedrövad över att kommunen jag bor i uppmanar pedagoger att dagligen sitta ner vid mellanmålen på förskola och fritids utan att äta av det som serveras.
 

Kommentarer
Postat av: Hanna

Kan inte annat än hålla med, en fantastiskt bra artikel!!

Diet mot dumhet det vore nåt det!

2012-09-10 @ 09:27:47
URL: http://vagtillfrihet.blogspot.com
Postat av: feministmorsan

Ja herreminje hur det pratas om, ja till och med ältas om kroppar. En blir ju mörkrädd.

Detta ska jag skriva om i min blogg med. Någon dag! Tack för tipset.

2012-09-13 @ 19:47:52
URL: http://bloggmorsorna.se/feministmorsan

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0