mindfulnessmamma

 

Jag har skummat igenom utkastet till artikeln som kommer att publiceras inom kort, om ortorexi och om när träningen går överstyr. Jag kan inte låta blir att fundera över hur jag i hela fridens namn kunde göra som jag gjorde och leva som jag gjorde?

 

Jag hittar inte inga vettiga svar. Jag hittar inga andra svar än att jag inte mådde bra. Jag hittar inget annat svar än att jag inte var frisk. Den där sjukdomen var så stark och hade mig så i sina klor.

 

Jag kan inte annat än vara så innerligt tacksam över att jag är frisk idag. Jag tackar mina nära och kära, mig själv och Gud att jag är frisk idag och har lämnat den hemska, hemska sjukdomen bakom mig så mycket det bara går.

 

Det jag kan göra idag är att göra om, göra rätt och dra mitt strå till stacken för att göra det något lite bättre för de som är mitt i det idag, för de som är på väg mot ett friskare liv, för de som är i en drabbads närhet. Jag kan informera och upplysa om att den hemska sjukdomen inte har någon ålder eller något kön och att det finns hopp. Man kan bli fri från den.