Igår fick jag frågan om det är med ätstörningar som med alkoholism, att man liksom blir som en nykter alkoholist och sedan hela livet verkligen måste vara på sin vakt?

Jag trodde länge det, att det är liksom så även med en ätstörning, att man aldrig bli helt och fullt frisk och fri, men idag vet jag att jag hade fel. Man kan bli helt frisk och fri, kanske friskare och friare och sundare i sitt tänk än många i sin omgivning.

En alkoholist behöver avhålla sig från alkoholen. En person med en ätstörning ska lära sig leva med maten istället för mot den. Leva med sin kropp istället för mot den. Bli vän med maten istället för att ha den som sin fiende.





Det går att välja den friska vägen och nå ända fram.

Jag lutar mig inte på något sätt tillbaka för den skull, utan vet vad som är viktigt att tänka på för att hålla mig fortsatt frisk och fri. Jag vet att en bantning är en utlösande faktor till en ätstörning, varför jag inte kommer att ge mig in i en bantning en gång till i mitt liv. Jag vet också att vågen är något som så gott som aldrig har fört något gott med sig för mig, varför jag har valt bort den i mitt liv. Jag vet att regelbundet ätande är oerhört viktigt i mitt friska och fria liv och att hoppa över en måltid inte har i det livet att göra.