En motsägelsefull värld



Idag läste jag ett så bra blogginlägg på minalma, som är en blogg som handlar livet med ett barn som har en språkstörning. Just inlägget En motsägelsefull värld tar upp sådant som att jämföra barn med varandra, att berömma barn för att de äter, men det handlar också om prestationer och utseende. Kanske mest av allt handlar det om förhållningssätt och självkänslan. Hur som helst, en tänkvärd och fantastisk bra text. 

Vissa barn får t o m beröm när de äter. Jag skulle nog utveckla en konstig relation till mat om det alltid var förknippat med tvång och prestation. Om jag blev trugad, tvingad och sen fick beröm när jag till slut lyckats pressa i mig den mängd som någon annan bestämt är lagom. Jag tror hårt på att inte göra någon grej av mat. Man äter när man är hungrig och slutar när man är mätt. Vi ska väl lära barnen att lyssna på sin kropp? Likaså kramas och pussas man för att man vill och tycker om någon, inte av några som helst andra anledningar. Inte för att få beröm eller för att få något. Vi ska väl lära barnen att sätta gränser för sin kropp? Lära de integritet.

Ja, så här tänker jag också! Att berömma barn för att de äter upp maten, att säga "vad duktig du är som äter så bra" har jag så svårt för. Godsaker som glass och saker ska inte vara en belöning för att man uppfört sig väl eller för att man ätit bra, tycker jag, utan något gott som man njuter av oavsett prestationer. Det ska inte heller vara något som tas bort ifrån en för att man inte ätit upp all sin mat eller inte uppfört sig väl enligt den vuxnas sätt att se på uppförande. Så tänker i alla fall jag, som hoppas att barn ska kunna få möjlighet att se ätande som något man gör när man är hungrig och något man slutar med när man är mätt. Att lyssna på sin kropps signaler är väl något bland det viktigaste för att vi ska må bra, eller hur?


Kommentarer
Postat av: Helle

Kan inte mer än att hålla med dig. När det gäller mitt barn kör stenhårt på linjen att mat är nödvändigt, gott och trevligt, men det är ingen belöning eller bestraffning. Är man hungrig, då äter man - är man mätt, då behöver man inte äta mer, oavsett hur mycket som är kvar på tallriken. Jag blir helt matt när jag hör föräldrar replikera sina barns "Jag är mätt" med ett "Nej, det är du inte, ät två tuggor till".



Barn ska inte berövas på sin rätt att upptäcka och uppskatta sin egen kropp och dess signaler. Om inte vi föräldrar kan visa respekt för deras kroppar (oavsett om det tar sig uttryck genom att vi "tvångspussar" dem eller dikterar huruvida de är hungriga eller mätta), hur ska de då själva lära sig vikten av detsamma?

2012-05-03 @ 12:12:03
URL: http://bullochjag.blogspot.com
Postat av: Sofia

Jag är så kluven i den här frågan, och min högsta önskan är att allt var svart och vitt i det här ämnet. Men det är den inte med ett underviktigt barn som väldigt sällan ser någon anledning till att äta. Tvång och bestraffningar kring mat förekommer inte i vårat hem, att hålla måltiderna positiva är det viktigaste som finns och att mat ska förknippas med glädje. Beröm förekommer alltid vid vårat matbord, även då han inte äter.

2012-05-03 @ 12:17:25
URL: http://husetpaon.blogspot.com
Postat av: Sofia

Angående viktmålen så är det vi som sätter dem och egentligen är det väl inga mål utan mer ett mått på att han får i sig nog mycket mat och inte går ner i vikt och att det finns någon liten reserv att ta av inför sjukdomar. BVC tillåter vi inte prata om hans ätande och absolut inte inför honom då det innefattar så mycket som vi inte någonsin skulle göra mot honom, tex matning och lura i honom mat.

2012-05-04 @ 21:35:48
URL: http://husetpaon.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0