Det är något särskilt med avsked. Idag var det dags att säga "hej då" till barnen för att inte träffa dem igen förrän på söndag kväll. När vi kommer hem från Stockholm på söndag ligger de och sover och jag hoppas faktiskt att de ligger i våra sängar då så att jag kan krypa ner bredvid varma mjuka barnkroppar och sedan somna intill deras andetag.

Jag känner redan en längtan i kroppen, ett avstånd. Samtidigt vet jag att de kommer ha det så utomordentligt bra och vi kommer att ha fina dagar i Stockholm. Alla kommer att ha det bra, trots längtan, och när vi ses igen kommer allt te sig sådär alldeles särskilt vackert.