mindfulnessmamma

Nog kändes det konstigt allt när vi körde ut mot flygplatsen idag,
en märklig känsla av att veta att nu är det dags.
Dags för avskedet. Snart.
Och jag visste att det kunde bli svårt att själv hålla tårarna tillbaka
om jag skulle se hur barnen blev ledsna av att säga hej då till sin pappa.
Nog blev jag starkt berörd av allt när vår yngsta brast i gråt i pappas famn,
med armarna runt hans hals,
när hela hennes kropp skrek rakt ut
pappa, du får inte åka-
pappa, stanna kvar.

Jag har varit rätt för avsked på ett helt annat sätt än jag är idag.
De kan visst göra ont och kännas uti nästan varje kroppsdel,
avskeden och den rivande saknaden,
men jag vet att jag inte äts upp inifrån av den.

Längtan växer i frånvaron av den man älskar, 
men glädjen över att sedan få träffas igen
växer också i takt med dagarna som går utan varandra.