Jag har haft så lätt att se det jag inte gjort, det jag inte orkade med och det jag inte klarade av.

Det har varit närmare till hands att se det jag har glömt än allt det jag faktiskt kommit ihåg, likaså att se det jag har ogjort än att se allt det jag faktiskt gjort.

Det är en lättnad att inse att alla steg som för mig framåt räknas och att det också är helt okej att ibland ta ett eller flera kliv bakåt, att kringelikrokvägar är helt okej och att det till och med kan vara det som är riktigt utvecklande.