Nu samlar jag vårtecken igen.





Tidigare den här veckan kom ett barn på jobbet med en nyckelpiga i handen. I februari! Och den levde! Den kröp minsann runt i flickans hand. Aldrig har jag tidigare varit med om detta så tidigt som i februari.



Takdropp flera dagar den här veckan. Vårtecken om något. Jag gillar det där takdroppandet. Ordet, ljudet, vårtecknet.

Våren är den årstid då jag själv brukat tänka på orden Det gör ont när knoppar brister. Det brukar kännas som att jag själv också ska vakna, tinas upp ur det vinterkalla och att möta allt det ljusa brukar inte vara alldeles okomplicerat. När många andra har strålat ikapp med vårens strålar har jag kunnat önska att jag kunde släcka ner det starka ljuset åtminstone litegrann. Den här vårvintern blir ljusare även för mina knoppar som ska brista efter den långa kalla vintern.