Eftermiddagen spenderade jag på ätstörningsenheten i Luleå där jag träffade patienter och personal, som representant från vår lokalavdelning i ABK, alltså Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt. Det är andra gången jag besöker dem i den här rollen och jag kommer gärna, gärna tillbaka! Det viktigaste för mig att förmedla är att det går att bli frisk och fri! Att även om det tar tid och innebär en lång väg, en snirklig kringelikrokig väg, så går det och när man nått sitt mål kan man faktiskt använda sina erfarenheter till något positivt.

Givetvis bär jag på minnen som kan få mig att känna mig sorgsen och givetvis finns det mycket som jag helst hade varit utan. Det finns så mycket jag också hade önskat att jag besparat mina nära och kära, men tiden går inte att spola tillbaka. Saker går inte att göra ogjorda-det enda jag kan påverka är nuet och framtiden och jag har valt nya vägar, nya sätt och det är det bästa jag kan göra-att fortsätta på den rätta vägen och leva i fred med det som varit.

På ett sätt kan jag också känna en slags tacksamhet, en tacksamhet då erfarenheterna har gjort att jag uppskattar det friska sunda livet så in i nordens och då jag uppskattar mina nära och kära och det liv vi har tillsammans så ofantligt mycket. Jag värnar så om livet och det jag har och uppskattar till synes små saker i livet på ett sätt jag kanske inte alls hade gjort om jag inte burit mina erfarenheter med mig. Med nya glasögon ter sig allting mycket skarpare i konturerna.